Poesi

För, på dagen, två månader sedan fick jag reda på att jag är en av de arton finalisterna i Ung Poesi 2012. Jag stod i en lång, snirklig kö till matsalen i skolan för att äta lunch och sprudlade inombords då jag läste pontonredaktionens inledande mening (två gånger, för säkerhets skull): Jag är jätteglad att kunna berätta att.. Jag har sällan varit så glad att jag haft så kallade ungdomsögon, som kan läsa minimal text på någorlunda liten display i handen. Vad som kanske har känts absolut bäst är att det givit mig världens kick, världens band till tangentbordet om nätterna, utan den där obligatoriska prestationsångesten. Det har runnit ut en himla massa strunt ur fingrarna, men även sådant av affektionsvärde som jag tror kan klassas som nödvändigheter. Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera här, på att skriva på så som förr, men jag tvivlar tvekar tror inte jag ännu hittat den form jag vill hålla. För jag har lärt mig av fantastiska kritiker att en  F O R M  inte är någonting att vara rädd för. Det blir inte sandtorrt eller tråkigt av att jag experimentbygger temporära ramar, tvärt om kan de hjälpa en att lägga mer fokus på innehållet och på att inte fokusera alls, men ändå behålla en slags trovärdighet. Förhoppningsvis.

För någon vecka sedan hade vi elever på min skola äran att lyssna på ett samtal med poeten Naima Chahboun, som bland annat skrivit Okunskapens Arkeologi (vilken med sina pusselbitsord och alfabetssymbolik jag varmt kan rekommendera, och snygg är den också, invändigt & utvändigt). Dessutom fick vi vara med på en workshop hon höll i där vi skrev dramatiska karaktärsbeskrivningar och ljugande porträtt. Hennes alster är himla bra exempel på när formen verkligen, verkligen får verka till fullo, och någonting som slog mig var att hon verkade ha så sanslöst bra kontroll (koll) på allt. På sina egna tankar, på andras tankar, på orden och fraser och historia, allmänbildning, tyngd. Att bläddra genom Okunskapens Arkeologi får mig att ifrågasätta allt jag skrivit - för för vem har mina jag-baserade ordsjöar betydande vikt? Till skillnad mot för hennes, hennes ordsviter som tar upp riktiga, viktiga frågor och politiska dilemman. Men, samtidigt ser jag detta som ett väldigt peppande uppvaknande eller djupdyk kanske. Jag skrev tidigare att jag sluppit undan den obligatoriska prestationsångesten, och det har jag. Men jag har känt en mycket tyngre önskefilt över axlarna om att verkligen söka med pannlampa efter meningen bakom orden, leta efter vad som känns brännhett att berätta i mig, men som samtidigt inte bara är Kära dagbok. Det blir mitt halvårslöfte, ja.
Håll ut, vänner, så lovar jag att försöka.

Åter till Ung Poesi. På torsdag morgon sätter jag mig på ett mångatimmarståg söderut till Sveriges kanske bästa stad, Göteborg, och stannar där i sex hela dagar för att lyssna på artister och poeter. Inspireras av unga ordkonstnärer och läsa dikter och dansa. Konversera och träffa personer jag saknat och längtar till, promenera längs kullerstensgator och sova bara några få timmar per natt på ett vandrarhem på Stigberget. Om ni har heta tips eller café-idéer eller andra spännande förslag tycker jag ni ska ropa högst, för sådant gör mig varm och glad. Och förhoppningsvis dämpar det även den sjukliga nervositet som får mig att skaka ända ut i fötterna.

Sista minuten

Jag vill binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning.
Jag vill med samma fingrar skriva ett brev och försluta kuvertet med tungan.
Jag vill ta allt som gör dig ont och stampa på det, stampa på dem,
ta ett avstamp från allt som känns som vinter och som har gett världen en iskall blick.

Jag vill reservera din svank till förmån för mina slalomåkande händer och jag vill lämna mina ögon till att fjällvandra över resten,
blå slingor bildar floder som en vän en gång sa.
Jag vill segla från väst-axel till öst-axel med näsan för att rita kartan till doftminnet,
jag vill någonstans vid halsgropen göra ett djupdyk för att ånga tåglok vid dina bröst.

Jag vill med benen knyta gordiska knutar runt din midja och jag vill vara din bräda när du gungar på den,
jag vill lyfta dig mot stjärnorna som blinkar i takt med mitt hjärta,
hjärtat jag vill ska tillåtas slå lika många slag som ditt, precis samtidigt.
Det är din luft jag vill ska fylla mina lungor, men det är med hjälp av våra steg jag vill definiera vår kondition.

Jag vill ta med dig på min längsta resa någonsin, från tå till panna och tillbaka igen.
Mig kvittar det om det är sista minuten eller första ögonkastet, jag vill med händerna utforska din huvudstad för att sedan låta dem förmedla, formulera, stimulera dig, där, mot min landsbygd, jag vill skriva vykort! Posta upplevelser! Vill kryssa hav
och krossa krav
och vill få all inclusive
JA.

Men först, först vill jag binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning,
jag hoppas.