jag somnar inte samtidigt som dig och när du ligger intill imiterar jag din andning för att vara en del av ditt nu även om du inte andas med mig eller ligger vid mig eller ser mig som du ser henne eller honom (eller publiken) vill jag inget hellre än att vara ditt syreplagiat

Brännässlor

Marijuanablad och humle som i kringelkrok upp längs benet. Jag älskar med mig själv och hatar att all energi bara tar slut. Hatar att jag är hungrig nu. Hatar att jag är ett svart jävla lamm i mina morföräldrars ögon. Hatar att min mor säger "dom kommer bli jätteglada om du sjunger den här" och visar psalm xxx i svenska psalmboken. Hatar att jag aldrig kommer bli den som bär traditionen vidare. Hatar att jag hatar mig för det. Hatar att tågbiljetten till Emmaboda stigit 400 kronor sedan sist. Hatar känslan av att ekonomin kanske inte går ihop. Hatar känslan av att livet kanske inte går ihop. Hatar att du (mycket tydligt) är sur på mig. Hatar mig själv för att ha skapat anledningar. Haha. Tar mig för hjärtat och pannan.

Det låter som kolpennor när jag läser ordet hatar nu. Hsc-schh-chhatar.
Jag älskar 1Q84. C'est tout.

Discoliv

Cabin-crew cross check report please.
Hello darkness, my old friend. Återigen är jag här för att prata, diskutera, bolla. Dialog eller monolog, vilket spelar ingen roll. Förra gången jag var här dränkte du mig och hissade mig i gyllene pyramider, du balsamerade mina fötter och du lät mig masseras professionellt och hårt bara för att dränka mig igen, dränka mig lycklig. Det sirlar bubblor ur näsan. Det sirlade bubblor ur näsan. Alla bilder, alla känslor, alla rispande hisnande fall som du lär mig de sovande timmarna finns fortfarande kvar. Du har sått planterat skördat dem, och nu sår du på nytt igen. Gödselhjärna.

And the people bowed and prayed, Jahve och hens vänner delade mitt middagsbord under kapitel två eller tre. Djupsömnsväsen åt mitt bröd och drack mitt vin. Sådan skillnad mellan det ömsinta bland begravningsmassan som gav tackkort och dessa äldre människor av blåskimrande blod. Mitt hostia knaprades på och jag vaknade ännu en gång av andningsstillestånd, förundrad över vad som nyss hänt för inget annat kapitel utspelar sig ovan molnen (det finns ju inte?). Mänsklig värme, snälla kom närmre viskade jag mig själv till sömns med återigen.

Fools, I said, you do not know. I mig växte den, transparent men tung. Under nattens gång var det sex avbrott varav ett det allra sista och avgörande verklighetspåtryckande. De fem andra utgjorde bara andningspauser mellan olika kapitel, olika Tarantinogula titlar fast mindre våld och mer ofrivillig sömnapné.
(Det är svårt att förklara det som känns inom en, under det där fjärde eller femte uppvaknandet. Det är som om en bara har accepterat att verkligheten är då du håller andan och drömmen är, Inceptioninfluerad eller inte, det eftertraktade. Din chans att testa Dina drömmar och Dina mardrömsscenarion. Du. Kommer. Vakna. Vem. Bryr. Sig. Duscha bort svett sen. ((Du läste sista meningen med lika många syreupptagningshack som jag.)) Det har pågått ett tag nu.)

Du kommer vakna och somna, vakna igen.

Så länge du hör musiken.

In restless dreams I walked alone. En väckarklocka ryckte mig den sjätte gången samma natt ur staden med små kullerstensgator i spindelnätsmodell. Sex signaler innan min far fick ruska om mig och irriterat hjälpa till att motverka försovningen. Och be mig trycka off.
Guldklockan var betydligt mer levande, dyrare, glittrigare bakom ögonlocken än utanför. Under ytan sjönk den med mig och världen och tillsammans med sådant som smakade bubblande rosa (plast, rök och sprit i din mun) en ekande röst som förklarade vad som komma skulle. Ensamma steg blev det där  p l a s k e t  och jag behövde inte tänka mer på benen. Nyckelbenen är dock fokus nu i vaket tillstånd (eller?). Två ensamma nyckelben tack, men utan nyckelbenssteg. Tack.

And in the naked light I saw tiotusen människor som log och lugnt gav mig avtackningspresenten. Tack för ditt stöd, sa några, med kort pyntade med växthusblommor och "good for you, när man släpper taget tar man steget". Andra gav mig bara en förstående tung blick. De passade på att levla upp på karmamätaren. Jag förstår dem nog. Tillfället gör tjuven.
Rösten hade berättat detta och fortsatte ivrigt med att citera wikipedia om att-andas-finvatten. Den sade att jag förtjänade _inget annat än det bästa_. Mousserande. "Det gör inte ont när det nästan är över", berättade den, "det sticker lite av den artificiellt framställda kolsyran bara. Inget allvarligt. Och sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."

Om jag inte haft uppryck utryck nummer sex hade jag kanske vetat. Nyfikentörstig är jag nu. Och trots sommarsol i grumliga morgonögon och en glassdag framför mig vill jag fortfarande veta. Tack.
"Sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."
Whispered in the sound of silence.

Två minuters halvlek

Först: Åh å åh hh åh! Ja! Nej! Jaaa! Ah. En jävligt bra taktik. Och kommunikationen fungerar. Undrar vem som är tränare. Undrar vem som var tränare innan som lade grunden för det här. Eller? Nja. JA. MÅL. Mitt mål. Deras mål i livet var ju verkligen att bli superstars, eller hur? Sorbet. Det fungerar. Kommunikationen fungerar däremot inte lika bra nu.  K R A  -  S P A  . Och det här leder vaar? Hur länge har det varit så då. Nu ryker inte heller Italien. Filmare hela bunten.
Främst: Nattsuddartimmarna tick tock och mobilegobilderna plick plocka bort från telefonen igen dumma du ingen är ändå intresserad den femte sjätte sjunde gången. Det var måskamp måsfight utanför kiosken i hamnen idag och kråkan jagades iväg bort från kajen och måsarna skrattade. Skrattade åt orättvist nederlag. Vedertag-en klagan på fotvärk och jag förtjänar inte sympati men kanske åtminstone en gillning på facebook. By the way. Du gillrade min fälla som jag trampade i för tjugoåtta timmar sedan. Rävsax rävsex rävsax. Klippte av håret för jag ville inte vara jag för ett&1halvt år sedan. Du minns.

Det hände

Stulen utopi

Att avsluta den sista skoluppgiften och att tänka att det är bara två år kvar till reinhardswald och till ryggsäcksresor och till det allra mest frihetsförenade sommarlovet (eller sommarlivet) är för mig, den tolfte juni tvåtusentolv, min realitet. Beep. Mycket kostar cash och jag kommer inte hinna med världens längsta lista - hur många timmar mina sommardygn än skulle rymma - men det spelar ingen roll. För jag fylls av D-vitamin där jag sitter med vidöppet fönster med vidöppen mun och vidöppna armar fågelungelikt ropandes efter upplevelseföda och versatilitetsfrön. Beep.

Att svepa tätt ikring nuet är någonting jag inte behärskade förr, men som jag dag för dag blir lite bättre på. Att i fosterställning lyssna till ljudet av mina tjugoen (21) spikar och känna svalkande placebo-vindar ända in mellan valkar och bulor är uppiggande. Samma sak med att dregla över vindsvåningslägenheter och att se mig själv i festlig brosch- och kragutsmyckad mundering, samma kväll fast om två år. Makrokosmos har den senaste tiden varit turbulent, altitud osäker och instabil, men ikväll har trycket lättat lite. Grå tråd dras hårt och långt runt om runt rätt och utvecklas till en kantig kontur, skapar efter timmars tvistande en helhet, och det var en evighet sedan det kändes så. En enhet, enhetlighet. Klarare i tanken och i minnet och mer beslutsam att övervinna det här trasslet går jag och hämtar ännu en kopp kaffe för vi börjar inte förrän tio imorgon, smaka på den, känn på heta karameller.

Det är någonting mystiskt med att det som jag så länge längtat efter plötsligt är vid mig, vid mina fötter och händer. Det stirrar mig blint och tomt i ansiktet och just nu har det en klarblå och iskall blick. Jag vände och vred på mig själv där i tidiga februari för att hålla mig från nedräkning och sekundsångest och hittade inga andra sätt än att skriva långa texter om hur bra allt kommer bli i juni. Hur bra allt kommer bli i juli. Hur bra allt kommer bli i augusti. Alltid samma skottkärrsstrategi, att starkast är framför och inte det man byggt upp bakom. Ut och in satt jag i akrobatisk position och förstod på nytt att precis som hösten och vintern alltid stundar efter sensommarnätterna kommer vi tillslut fram till den där dagen då allt skulle ha blivit bra. Vi smyger försiktigt avvaktande med icke-andning och söker efter en tillvaro där pelargonerna växer ur öronen på oss. Där vi blomstrar! Hallå! Beep. Beep. Hallå?

För några nätter sedan hoppades jag att ingen skulle vakna av ljudet av mina tjugoen (21) morse-spikar som tillsammans bildade fiskskelettet på min mest vita vägg. (Egentligen tror jag nyansen är mer krämigt vit än som krita, men den är allt annat än beige.) Grå tråd drogs hårt och långt runt om runt rätt och utvecklades till en kantig kontur, skapade efter timmars tvistande en helhet. En hel. En hel fisk.

          
sändningen upphör

Ring P1

Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde och om vi ses i.
Sommar kom hem kom till mig kom vid mig
varför är du som. Knark som cigaretten som premiärröktes i.
Fredags som värme och stick i kinden i halsen i foten för den har. Somnat i väntan på ditt.
Chattsvar tvärlagd över höger. Knä andra knäet pekar mot dig och det sägs betyda.
Någonting.
bEtYdA nÅgOnTING
Fuck you vill jag.
Säga det har gått tio minuter och nu är du offline.
igen och igen och om igen
Jag undrar om jag bara inbillar. Mig i mig bankar du så hårt och du ringde mig/jag ringde dig
natten 
till 
lördag 
jag var full dum trogen trots. Allt du är allt och samtidigt den som :
fuck. You
Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
igen

men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde 

igen och igen och om igen

och om vi ses i. 

Sommar kom hem kom till mig kom vid mig kom igen DÅ

Tusen läxor och uppgifter. Kvar tecken och sagor om människoälgvänner borde fylla mina. Tankar 

jag kan bara inte ctrl+alt+delete. Toi

det stör mig jag. Önskar låt

Let's twist again

Exklamationer

Tillsammans med Laleh på P3s reprissändningar och med sol i det ansikte som snartsnart liknar en djungeldrottnings (lite smutsig lite brun lite nött och slitet av lianlekar) har jag några saker att berätta.

1, 

Om Frankrike

Jag har insett - efter att jag tänkt och tänkt och längtat tillbaka lika mycket och hårt varje gång jag försökt skriva om mina (& våra) tio dagar - att jag förstått att jag inte kommer kunna sammanfatta Frankrike i pedagogiska inlägg uppdelade i till exempel ditresan, första halvan, andra halvan, resten, hemresan och så vidare. Jag kommer i många månader dra paralleller och tänka på parkhäng och vitt vin och snubblande på franska verbändelser, ordhändelser, och jag kommer aldrig plocka bort de nya uttrycken ur mitt vokabulär. Pierre-arg. Just nu är jag allt ifrån Pierre-arg, men jag känner mig lite sorgsen i hjärtat över att alla svenska hus är så fula och att här pussas man inte på kinden.

Jag reste med fjorton andra bland-åldringar från samma stad för att bo i värdfamiljer och för att känna på den franska kulturen, det franska språket, den franska luften som alltid lika fantastiskt kändes både mer öppen och närmare inpå. Kakburkar och underklädesförsäljning och flyt när det kommer till stipendium gjorde att vi en fredagkväll kunde ta nattbuss tills Stockholm, flyg till Paris & efter många törstiga väntetimmar tåg till Nantes där vi stannade upp för att leva ett nytt liv lite. 

Det var tio tokintensiva dagar med hundra nya upplevelser varje dag så som middagar, BBQ med främlingar, nattshopping, båtresor, fiskebyar, vita baddräktslinjer, Atlanten, konversationer om allt mellan svenska jordgubbar och politik, sagoskogspromenader, Daft Punk, Pulp Fiction, vingårdar, stekheta minibussturer, slott och museum, skola och fritid, bara en dags användande av paraply, kramar och hemligheter som både skapades och avslöjades. Addera även så många kryddsorter du känner till, där har du essensen av la belle France.

2,

Om Kärleksläget (kärlekslägret?)

Det snurrar i min skalle. Det uppenbarades att det där första ruset första kärleken på riktigt första sveket och köttkniv i hjärtat lämnar pulserande extraådror som TYDLIGEN lätt väcks upp igen. Inte kärleksbubblet utan ångesten som kom där efter och kanske var klassfesten inte rätt att gå på och vara ung&dum på igårnatt för då blir man sådär ung&dum överallt annars också. 

PUSSELBITAR, fortfarande, i huvudet. Detta säger jag nu:

Skojade du då du sa att ¡fan jag vill träffa dig! jag förstår mig inte på din färgglada (fuck färgglad) humor din ironi eller är det kanske ärligt om det är ärligt vill jag ju också bara ses för att prata inte prata gamla tider men prata om nuet och framtiden (kommande veckan, då i alla fall) och bara vara men jag vill inte ligga i ett tält för jag kommer inte kunna tänka på elektroniska beats och snygga artister i så fall för vad är grejen, men du tar upp allt mitt fokus just nu. Dö, vill jag att de extrema känslopikarna ska göra, och träffa dig och säga ¡hej kladdas läppstiftet fortfarande haha nej självklart inte det förstår ju till och med jag att det inte gör haha nu pratar vi om gamla tider jag smsar på låtsas och blir nervös och sedan är det hejdå och förhoppningsvis ett bättre farväl än förra gången!

Förra gångens farväl blev ju inte helt ok.

Detta är otroligt ointressant för er att läsa, men kanske är huvudsaken att jag får formulera mig för att veta hur jag _inte_ ska säga i eftermiddag då jag förmodligen kommer få ett telefonsamtal. Telefonsamtalet. Hur mycket jag än vill får jag inte vara spontan, för jag kommer inte klara reprisursäkter igen. (Fuck reprisursäkter också, för den delen, inte ens Institutet i P3 kan visa upp nytt material längre.)

3,

Om Biljetten

För nu, trumvirvel och basklavar och sena nätter med bubbel eller äcklig öl, har jag bokat och köpt biljetten till EMMABODA. Jag längtar och dansar till Crystal Castles och alla de andra och hoppas på bildminnen (bildbevis) och hes röst på tåget hem den tjugonionde juli. Det känns sådär som om, trots krångel som i punkt nummer 2, att jag faktiskt står lite på tå. 

Ses vi där?