Discoliv

Cabin-crew cross check report please.
Hello darkness, my old friend. Återigen är jag här för att prata, diskutera, bolla. Dialog eller monolog, vilket spelar ingen roll. Förra gången jag var här dränkte du mig och hissade mig i gyllene pyramider, du balsamerade mina fötter och du lät mig masseras professionellt och hårt bara för att dränka mig igen, dränka mig lycklig. Det sirlar bubblor ur näsan. Det sirlade bubblor ur näsan. Alla bilder, alla känslor, alla rispande hisnande fall som du lär mig de sovande timmarna finns fortfarande kvar. Du har sått planterat skördat dem, och nu sår du på nytt igen. Gödselhjärna.

And the people bowed and prayed, Jahve och hens vänner delade mitt middagsbord under kapitel två eller tre. Djupsömnsväsen åt mitt bröd och drack mitt vin. Sådan skillnad mellan det ömsinta bland begravningsmassan som gav tackkort och dessa äldre människor av blåskimrande blod. Mitt hostia knaprades på och jag vaknade ännu en gång av andningsstillestånd, förundrad över vad som nyss hänt för inget annat kapitel utspelar sig ovan molnen (det finns ju inte?). Mänsklig värme, snälla kom närmre viskade jag mig själv till sömns med återigen.

Fools, I said, you do not know. I mig växte den, transparent men tung. Under nattens gång var det sex avbrott varav ett det allra sista och avgörande verklighetspåtryckande. De fem andra utgjorde bara andningspauser mellan olika kapitel, olika Tarantinogula titlar fast mindre våld och mer ofrivillig sömnapné.
(Det är svårt att förklara det som känns inom en, under det där fjärde eller femte uppvaknandet. Det är som om en bara har accepterat att verkligheten är då du håller andan och drömmen är, Inceptioninfluerad eller inte, det eftertraktade. Din chans att testa Dina drömmar och Dina mardrömsscenarion. Du. Kommer. Vakna. Vem. Bryr. Sig. Duscha bort svett sen. ((Du läste sista meningen med lika många syreupptagningshack som jag.)) Det har pågått ett tag nu.)

Du kommer vakna och somna, vakna igen.

Så länge du hör musiken.

In restless dreams I walked alone. En väckarklocka ryckte mig den sjätte gången samma natt ur staden med små kullerstensgator i spindelnätsmodell. Sex signaler innan min far fick ruska om mig och irriterat hjälpa till att motverka försovningen. Och be mig trycka off.
Guldklockan var betydligt mer levande, dyrare, glittrigare bakom ögonlocken än utanför. Under ytan sjönk den med mig och världen och tillsammans med sådant som smakade bubblande rosa (plast, rök och sprit i din mun) en ekande röst som förklarade vad som komma skulle. Ensamma steg blev det där  p l a s k e t  och jag behövde inte tänka mer på benen. Nyckelbenen är dock fokus nu i vaket tillstånd (eller?). Två ensamma nyckelben tack, men utan nyckelbenssteg. Tack.

And in the naked light I saw tiotusen människor som log och lugnt gav mig avtackningspresenten. Tack för ditt stöd, sa några, med kort pyntade med växthusblommor och "good for you, när man släpper taget tar man steget". Andra gav mig bara en förstående tung blick. De passade på att levla upp på karmamätaren. Jag förstår dem nog. Tillfället gör tjuven.
Rösten hade berättat detta och fortsatte ivrigt med att citera wikipedia om att-andas-finvatten. Den sade att jag förtjänade _inget annat än det bästa_. Mousserande. "Det gör inte ont när det nästan är över", berättade den, "det sticker lite av den artificiellt framställda kolsyran bara. Inget allvarligt. Och sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."

Om jag inte haft uppryck utryck nummer sex hade jag kanske vetat. Nyfikentörstig är jag nu. Och trots sommarsol i grumliga morgonögon och en glassdag framför mig vill jag fortfarande veta. Tack.
"Sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."
Whispered in the sound of silence.