GULD

VISSA    TROR    ATT    DE    INTE    KAN
SÄTTA    ORD    PÅ    SINA    KÄNSLOR
MEN    JAG    VET,    ATT    ALLA    KAN
PRECIS    PÅ    SAMMA    SÄTT    SOM    JAG
INTE 
VÅGAR

Silverglitter

Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.

Är det tillåtet att ångra sig?

Skvallraren

ingenting är onödigt, hjärtat?

att veta är en onödig onödighet onödig-vikt onödig-tyngd

du, vi måste få veta?

jag är inte dum

jag vet att det är nu eller kanske aldrig

nu eller aldrig?

du, vi måste prata?

varför får vi inte höra?

nej tack

kan vi inte få höra?

nej tack

kan vi inte få se?

vi undrar bara om du mår bra?

du, vi Måste prata?

lägga in dig på akuten?

hämta sig?

hämta dig, förlåt?

och hon kom direkt från jobbet?

ringde mamma

och jag ringde mamma?

hon ringde mig på mobilen?

du, vi måste prata?

vad ska vi säga till släkten?

Det simmar gudstjänst från radion i köket, tidningsprassel och kaffeångor tar inte udden av orgelihärdighet och helhjärtade halvdana psalmer. Psalm 423 kanske. Prästen säger att han är fånge i Herrens Ord. OK.

Hållbar utveckling

Jag vet inte till vem jag försöker skriva, om vad eller varför.
Jag vet inte till vem jag försöker kommunicera, om vad eller varför.
Jag vet inte för vem jag skrattar så hackigt och intensivt, om vad eller varför.
Jag vet inte för vem jag knäpper kort som ska "tala", som man säger, tala om vad, exakt? eller varför.
Jag vet inte för vem jag försöker vara något, vad jag är eller varför. Eller hur.

Det som var menat att vara en avlastningsyta, diskbänk för enzymer att fräta och äta sig mätta på, har på ett sätt trubbats av och på ett annat sätt blivit mer lockande. Jag vet inte om ni läser detta, mamma och pappa, men jag vet att ni inte skulle säga det till mig, för det är av respekt. Av respekt låter ni mig vara jag och av respekt får jag ha mitt andra rum här ute på internet och ni kan se men inte röra. Jag är glad för det. För att det är så. Av respekt kommer ni också kunna fortsätta läsa i hemlighet, för evigt och alltid om mina drömmar (som ni annars inte hör mycket av) och om mitt insideliv som jag, kamouflerat, kastar ut i rymden.
Kastar bort?
Inte tar upp vid middagsbordet.
Det kanske verkar som om jag har en publik, det kanske låter som om jag riktar mina ord till någon eller en liten grupp av människor men egentligen är här mycket mer ensamt än i mitt egna, tomma rum. Eko-eko-ko-ko. Det är så himla tomt och jag känner på mig att ögon som inte är behöriga är ögon som är här. Öron som inte är behöriga är öron som är här.

Jag vet inte till vem jag försöker skriva, om vad eller varför. 
Jag orkar inte hålla igen samtidigt som det är utifrån sömmarna spräcks och tiden fläks upp av okända händer. (Jag minns andra händer som rörde och förförde och presenning och odefinierbara fläktar av andhämtning mot halsen och lyckorus och andra rus och schlagerhat. Men det är ingenting sådant som nu gör mig sprucken. Bara det att minnena förlorat näringsvärde och nu är mer av opersonliga vykort än någonting annat.) Jag vet inte vad som känns, vad som borde kännas och varför. Jag vet inte vad det är att leva i HARMONI, fucking harmoni, hur man gör det eller varför.
Jag är så jävla jävla jävla stressad och fixar snart inte. Och det har inte ens börjat på riktigt ännu. Det som dock har börjat är ett dumt himla snoozande på min väckarklocka redan kvällen innan jag ska stiga upp. Klockan ett på natten och var tionde minut därifrån. Klockan ett på natten och var tionde minut därifrån.

Jag ber om ursäkt för ett tomt inlägg. Det borde jag ha gjort redan innan, men jag kunde omöjligt veta vad det skulle bli, till vem eller varför. Eller hur?

Universal Serial Bus

Min skolstart planerades att sammanfattas i ett ord men ordet har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än.
Vägen dit är fortfarande inte ordentligt sopad från gruset efter förra vinterns farliga ishalka som tvingar fram nackspärr även utan serietidningsolyckor, den tar fortfarande sju minuter att gå med musik i öronen (åtta utan) och den vrider sig konstant åt vänster. Träden har ännu inte börjat skifta i färg men alla ser att de snart är på väg att explodera. Inte börjat klä kyrkbackens gräs med nya hem åt igelkottar och sniglar utan snäckor, men vibrerar av önskan att göra så.
(Varför ligger ingen kyrkogård intill? Varför har vi inte kilometerlånga, gotiska gårdar där minnena är tillräckligt starka att hålla kylan borta från vintern och där gruset aldrig glöms bort? Jag skulle verkligen tycka om det.)

Det är med ovanligt tunga steg som jag kliver uppför stentrapporna i den stora tegelstensbyggnaden. Det är med dammig blick jag tittar ut över metallstaketen som hindrar elever från att falla eller ramla eller tappas bort kring ljushallens många hörn, höga våningsplan och svindyra taklampor av märke. Ser ut över slarviga knutar och hästsvansar, över jeans som sitter bättre än mina någonsin kommer göra och över de (fortfarande) nya ettorna som går i klungor. Precis som vi en gång gjorde, nervösa som vi en gång var. Som har köpt nya skor som de snart kommer inse inte passar med trappstegen av fossil och handslipat trä. Som glasbitarna man kan hitta på stränder, lena, matta. Trötta som min hållning dessa dagar, dessa morgnar.
Det är tungt att tänka höger före vänster och kränga åt sidan för andra elever utan känslomässig radar.

Det är med en för snabb hand som jag för in nyckeln i skåplåset, det ultramoderna chip som inte vill läsas av. Jag försöker igen.

Det finns två vägar att välja på. Den ena är att lyssna på NOT IN LOVE MIXTAPE, borra pannan så djupt det går i en dubbelvikt arm, sjunka med magen och brösten först ned i en röd soffa, trasig sedan åren med katt, och leta rätt på den energi som krävs för andra halvlek. Det är den ena. Den andra är att plocka äpplen från trädet på gården och låta syran i tänderna möta dunkande pumpande i öronen då jag låter Izarharh Tenere av Tinariwen eka genom alla husväggar och mitt framför högtalaren står jag med slutna ögon och väntar på att få överraska mellanspelen. Även här är det förberedelser efter förberedelser och även i den mest lugna stunden, sekunden, är det ljudnivån som kanske en dag ger mig tinnitus som gör det hela helt.

Det är tungt att tvingas somna men det är tyngre att vakna igen och inse att samma väg väntar en, samma små valmöjligheter i den stora helheten infiltrerar mitt privatliv och sorterar, organiserar, lever rövare (för att uttrycka sig så fult som möjligt). Samtidigt är det någonting jag lärt mig göra helt, hålla andan och pusta igen sidsömmarna. Knyta skosnören så de faktiskt håller dagen ut, och i och med pulsen efter klockan midnatt men innan läxor påbörjats, ge det hela tyngd. Det är tungt, men det innehar tyngd. Det är kanske tyngden som är ordet jag sökte efter.