31.1.12

Man kan även säga en slags säker januaritjugohundratolvsdoomsday. Den kommer aldrig åter och ganska skönt är väl det. Jag har ingenting att säga i den här jävla anslagstavlan av åsikter som inte är åsikter och tankar som bara ekar klockrent innanför mina främre och bakre skallben. Jag skulle ju kunna skriva om en röd politik eller propagera för vegetarianism eller skriva en låt (haha) eller bara engagera mig i samhällsfrågor. Det som jag tycker att jag gör på det allmänna planet helt okej mycket men som liksom inte tar sig genom bloggers censurväggar. Mina mentala väggar, med hälsningar från blogger, vill säga. Lyssnar på radioprogram och tittar på tevenyheter och blir arg över hur lättpåverkade vi är och ser film om zeitgeist och ändrar livsåskådning och funderar varje dag på vilken religion jag tillhör eller kanske vilken religion jag borde tillhöra. Ganska stora frågor som kräver ännu större svar men VAR ÄR SVAREN.

Jo! Jag vet! Idé idé idé. Jag läser boken 1984 (George Orwell), inte nu, utan fortfarande. Den har pågått sakta men säkert framåt inåt vidare sedan hösten och jag som normalt sett läser någorlunda fort har verkligen behövt få tårade ögon av frånvarande blinkningar i denna. Men ack vad jag tycker den är bra. Fantastiskt bra och fascinerande och lite skrämmande också. Jag tänkte inte ens gå in på handlingen men berättar gärna om hur jag idag, på fyra sidor text i storlek tio, typ/snitt times new roman, övertygades om hur stormakter formar människor och hur KRIG är samma sak som FRED i stora sammanhang. I dessa sammanhang, men även idag och hur vi egentligen inte vet om saker vi tror att vi har så kontrollerade.

Jag tittade på en repris av Den Övervakade Skolan för någon dag sedan där hela, nästan hela, teveprogrammet är filmar genom skolans övervakningskameror. Ett perspektiv som glöms bort genom medvetenhet av att de finns där. Men eleverna på skolan som uppenbarligen och enligt alla sociala regler informerats om att de nu kommer bli filmade i, säg, tre månader eller sex månader möjligtvis, glömmer bort dem. Ovisshet blir en annans kunskap. Vilket också slår ett slag för slagorden i 1984. Boken utan bokstäver men med ord. Bilda er en egen uppfattning, snälla. Eller skriv något argt om boken. Jag vill, lika mycket som ur min egen mun, höra åsikter och tankar. Nästan hellre ifrån er än mig, input vs output - vi känner till systemet.

Jag skulle hellre bli förnedrad av en gladiator i tangakalsong än att omvandlas en meningslös intetsägande okarismatisk person utan fantasi. Och det värsta är att jag i nuläget dels känner mig som gladiatorn utan muskler och dels som den som inte ens minns mina starkaste ansiktsigenkänningsdrag sedan senaste gången jag mötte min egen blick i spegeln. 1984 låter mig inte bli mer människa, men jag blir i alla fall en annan. 

29.1.12

Min dag lite sådär timme för timme, men timme exakt för timme exakt hade varit på tok för tråkigt. Vi får i stället titta i korniga sjok. Är trött och kvällen är ju fortfarande ung, men om jag känner mig själv rätt; söndagkvällar utan panikskolarbeten att färdigställa innan måndagen brukar inte ha så mycket variation som man kanske önskar och hoppas. Fast vadå, det är rätt trevligt med  i n g e n t i n g  också.

12.00 började jag, nyvaken, om på Möss och Människor av John Steinbeck efter att enbart ha småläst första halvan kanske på café samtidigt som en pågående konversation med vänner blandades med orden i boken. OBS lägg märke till världens bästa pyjamas. Pyjamas är coolt och bra och punkt slut. Och det ska vara herrknäppning och bröstficka för viktigheter och byxbenen ska vara lite lite för långa.

Omkring 13.00 blev jag hungrig för yes! jag är ju människa som alla andra, jag drack kaffe ur Koppen med stort K och åt ett smaklöst äpple. Vatten 99% och smak resten borde det stått på klisterlappen som för övrigt var väldigt, väldigt svår att pilla bort. Läste ut M&M och tyckte att ja, det blir kanske ljusare och ljusare ute nu.

Fyllde säkert tre sidor med idéer och ord och andra inspirerande saker från anteckningar i mobiltelefonen i denna, min kanske mest stenhäftiga pryl. Jag blir kär i skrivflow. Fast å andra sidan, vem blir inte det.

Klockan 17.00 svidade jag om till träningskläder och peppade mig själv mentalt för mitt första gymbesök helt på egen hand. Det var pinsamt och kul och svårt och jag var nog den enda som brydde mig om hur andras blickar enligt mig dömande kastades runt i träningslokalen. Mellan arton och nitton femton var jag Friskis stolthet. 

Hemma igen, kanske 19.30, åt jag banan och drack apelsinjuice. Och nu är vi äntligen ikapp min egen kroppsrytm, där jag står just nu. Jag tittar på filmer som utspelar sig i New York och får resfeber och är glad att jag faktiskt, som sagt, inte har några direkta skolkrav på mig. Mer kaffe, nu ur Hemlighetskoppen, och en rätt nöjd tjej - som bytt plats på skrivbordsstolen och fåtöljen och lutar sig tillbaka till jazzsoundtrack och skylines som slår en med lika storslagen häpnad varje gång - hittar ni någonstans, här, i cyberspace.

27.1.12

Jag ser ut som en som jag trodde att jag glömt bort och som jag en gång var avundsjuk på av andra anledningar än utseendet men ändå och nu på något väldigt konstigt sätt väcktes några av dessa oensekänslor. Tack och lov är jag inte där fortfarande. Känner mig lite lite vuxen.

25.1.12 pt. 2

RÅN-JUNKIE

25.1.12

Jag har aldrig upplevt tiden gå så långsamt som den senaste timmen. Klockan har varit sjuttonågonting i en evighet och det gör mig ju glad, absolut, men det känns så konstigt. Ni vet stressen som alltid infinner sig i onödan, en annan typ av oro än prestationsångesten inför till exempel ett skolarbete. Jag har trötta ögon idag.

Vill berätta något om våren bara för att få drömma lite tillbaka, eller rättare sagt för att drömma om det som komma skall. Jag tänker på och förundras över att det inte är så lång tid tills det faktiskt förhoppningsvis slår om. 

Idag har jag både avslutat ett halvt Harry Potter-maraton och varit på gym, vet inte vad jag egentligen gör där men jag är nöjd efteråt och har en fin vän som peppar mig det där sista sista lyftet. Och det behöver jag, är jag tacksam för. Någon gång måste man väl börja, komma igång, starta, vakna upp och liksom uppfylla sin/min dröm. För vi har väl alla mål? 

Vandringen mellan hett och kyligt pågår, min panna min nacke min mage vill inte bestämma sig för vad som är det bästa för mig just nu men det är enligt mitt huvud aldrig något av de alternativen de testar. Rädsla för rastlöshet efter en planerad stund plugg, en städning och en middag som jag ska laga = bidragande faktor.

Hittar fortfarande ingenting om våren, solskenshistorier kallas de väl. De som är lyckliga i slutet. Jag har många många sådana men mitt minne vill inte sträcka sig så långt tillbaka som för cirka exakt nio månader sedan. Vad gör man! En dum en som jag skriver bara dagbok en gång i kvartalet och det hjälper mig inte alls i skrivande stund. Åh, mycket att förbättra.

Jag känner mig rätt hungrig nu. Tänker laga någonting som påminner om våren.

23.1.12

22.1.12

(Snart kommer coola plutofaktan! Håll ut!) Jag har idag ätit sconesfrukost med en vän (och med fikonmarmelad som är fantastiskt fantastisk) och städat och letat efter negativ. Hittade inga svartvita & började i stället sätta in beställda och framkallade bilder i mitt fotoalbum som nu legat och samlat damm alldeles för länge. Bland annat dessa analoga från ett besök hos min bästa vän i Polen, A, i Poznan och Krakow. Ungefär de två (+ två andra) som blev lyckade av tjugofyra.

Så: just nu har jag ungefär trehundra små fyrkantiga pappersplastbitar som suttit bakom dubbelhäftande fotoklisterlappar överallt över mitt rum men halva albumet är beklätt i foton från nu och då. Jag gillar det.

Jag fick brev från min Polenvän för några dagar sedan och har lagt fram en bunt papper som jag snartsnart tänker plita ned ord på och det har jag sedan dessa dagar lovat mig själv. Det är ju på tiden.

Jag är så himla konfunderad över hur det individuella valet ska gå till. Gymnasietjafs. När får jag reda på vad jag kan göra? Kan välja? Kan undvika?

Tror jag i stället ska återgå till att lyssna på Institutet-repriser från P3s poddarkiv. Visste ni att för något år sedan röstades Pluto bort som planet och är numera bara kallad dvärgplanet - på alla ställen i världen utom i New Mexico. Från NM kom killen som upptäckte Pluto och i den delstaden är det lagstadgat att Pluto ÄR en riktig planet och de firar Pluto Planet Day den trettonde mars. American Dialect Society har även infört ordet to "Pluto" something, med innebörden att degradera någonting eller frånta något dess värde (givetvis med ursprung i universumdebatten där Plutobeslutet fattades). Jag älskar nördkunskap.

(En film (länk) från en filmkväll igår, om ni vill se. Adjö.)

21.1.12

EYES WIDE SHUT

20.1.12

Idag lagar jag middag, duktig dotter och himla god mat. Tian heter det med klassiskt franskt uttal genom näsan och det är så enkelt och lätt ekologiskt lagat och varmt och rätt fint också. Såhär gör jag:

Ingredienser: lätt som en plätt att hitta dem också. Aubergine & zucchini & tomat är huvudingredienserna. Ungefär som när man gör en ratatouille, fast resultatet blir ingen gryta utan mer en form an smakliga saker.

Skiva alla ingredienser till tunna tunna blad och plocka även fram typ två gula lökar, samt vitlök.

Gnugga in vitlöken i botten på en ugnsfast form, lägg löklöven underst och ringla lite olivolja plus salt och timjan (helst färsk men jag kör nu på torkad och det går nog minst lika bra).
Kör sedan valfritt varannansystem och lägg i de olika skivorna precis så som du tycker är snyggt och rätt. Strö över med timjan, olja och salt. Även svartpeppar förstås, gott till allt. Grädda på 175 grader i typ en timme, ugnssaker/grytor blir oftast bara bättre med tiden eftersom det inte är en jättehög temperatur. Ät hur du vill, som tillbehör eller huvudrätt, men jag äter den som den är med nanbröd och lite lime. Såhär kan det se ut om man vill:

19.1.12

Procent   och   Procentberäkningar   I   Promille   och   PPM   I   Procentuella   förändringar   I   Förändringsfaktor   I   Procentenheter   I   Procentberäkningar   i   samhället   I   Index   &   KPI   I   Ränteberäkningar   I   Lån   och   Kreditköp   I   Matematikprov   I NEJ

18.1.12

Sitter hemkommen och svettig efter ett rätt intensivt instruktionspass på gym. Gym första gången i mitt liv, spännande, hårt, prestationsångest, svett, kramp, stolt.

Duschade och tänkte på hur mycket jag hatar att jag fallit under ett samhällsframpressat ideal med rakade ben. Hatar hatar att det ska kännas som det jag borde göra och se bara hur illa det kan gå.

Blod liksom. Inte värt mödan egentligen. Och trots att det alltid blir sådär för att jag är en dålig och klumpig användare av raksak gör jag det igen. Var ligger logiken? 

Skola & läxor & prov & kaffe & rätt glad. Blir mer än rätt glad av era kommentarer som ibland trillar in i mailen och som jag genast läser och sedan går och funderar på hur jag ska svara på. Oftast väldigt tunna kanske. Men de är en sådan där sak som gör mig lite varm.

Jag bor ju i vinterland. J'habite. Jag övar franska. Glosor. Ord. Les mots.

Önska mig lycka till och

skriv kanske en glad sak som kommentar

så blir jag glad utan att behöva uppleva gymprestationsångest typ.

Nej. Imorgon är det nya tag och nya friskispass och nya glosor och leenden förhoppningsvis. Adjö för nu.

17.1.12

Jag kan inte urskilja vad jag drömt och inte. Jag minns att min mor lånade min dator och öppnade internet med hemsidefönster jag helst håller hemliga på vid gavel, gav mig en frågande blick och jag svarade med ett: "eh, här är internet", tryckte på den röda pricken i vänster hörn och öppnade safari på nytt. Jag tror nog att jag drömt detta men jag kan inte vara helt säker, går hon i så fall och tänker på upptäckten varje gång hon ser mig i ögonen/ser mig framför skärmen? Stryker jag runt och ger henne misstänksamma leenden och förlåtande men oskyldigt spelade blickar som gör henne fundersam, kanske på ett helt annat plan? Denna ovisshet. 

16.1.12 pt. 2

TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALT TITTA INTE PÅ MIG SOM OM DET HÄR ÄR NÅGOT NORMALt

16.1.12

"

It’s funny but on good days I don’t think of her so much. In fact never. I never just say hi when the sun is on my tongue and my belly’s all warm. On bad days I talk to Death constantly, not about suicide because honestly that’s not dramatic enough. Most of us love the stage and suicide is definitely your last performance and being addicted to the stage, suicide was never an option - plus people get to look you over and stare at your fatty bits and you can’t cross your legs to give that flattering thigh angle and that’s depressing. So we talk. She says things no one else seems to come up with, like let’s have a hotdog and then it’s like nothing’s impossible.

She told me once there is a part of her in everyone, though Neil believes I’m more Delirium than Tori, and Death taught me to accept that, you know, wear your butterflies with pride. And when I do accept that, I know Death is somewhere inside of me. She was the kind of girl all the girls wanted to be, I believe, because of her acceptance of “what is.” She keeps reminding me there is change in the “what is” but change cannot be made till you accept the “what is.”

Like yesterday, all the

recording machines

were

b

R

e

A

k

I

n

G

D

o

W

n

again.

We almost lost a master take and the band leaves tomorrow and we can’t do anymore music till we resolve this. We’re in the middle of nowhere in the desert and my being wants to go crawl under a cactus and wish it away. Instead, I dyed my hair and she visited me and I started to accept the mess I’m in. I know that mess spelled backwards is ssem and I felt much better armed with that information. Over the last few hours I’ve allowed myself to feel defeated, and just like she said if you allow yourself to feel the way you really feel, maybe you won’t be afraid of that feeling anymore.

When you’re on your knees you’re closer to the ground. things seem nearer somehow.

If all I can say is I’m not in this swamp, I’m not in this swamp then there is not a rope in front of me and there is not an alligator behind me and there is not a girl sitting at the edge eating a hot dog and if I believe that, then dying would be the only answer because then Death couldn’t come and say Peachy to me anymore and after all she has a brother who believes in hope.

"

Tori Amos

15.1.12

14.1.12

Dagen har varit väldigt, väldigt fin. Har spenderat den med min morbror som gav mig en av de finaste julklapparna; en dag. Fotosafari stod på schemat och vi åkte runt i hela Örnsköldsvik för att hitta bra platser innan solen gick ner. Klockan tio (till och med) stod jag redo och vi åkte till stadens småbåtshamn för att börja där. Soluppgång med det om möjligt varmaste ljuset och färgerna blev helt jättedjupa. De blev totalvarma utan någon effekt alls. kanske krispigheten i luften.

Det är plats för alla båtar och jag tror att de i havsklubben bestämt att 1: ingens båthus får likna den andres och 2: ingen snor någon annans presenningskulör. Tumregeln att hålla, den som glömmer bort tappar platsen. Fortfarande var guldsolen uppe.

Efter en tid där av iskalla fingrar och många många likadana bilder (jag är ju bara amatör herregud) begav vi oss till Skeppsmalen, ett ställe med klippor och en fyr som är min favoritplats i staden. Det är synd att det är för långt att cykla dit, annars hade alla mina luncher ätits där om somrarna.

Jag fick leka med min morbrors teleobjektiv med polariseringsfilter till och de ser väldigt redigerade ut, men det beror bara på att jag inte fattade att man kunde snurra på det för att anpassa efter ljusets infallsvinkel. Typ. Jag tycker det är himla häftigt att det, även fast det är mitt i vintern, fortfarande finns en plats där vågor slår. En miniatyrsommarflykt.

Vilken dag va. Vilken tur för oss alla att detta inte var allt. Del två, även kallad den mekaniska delen, får ni se på imorgon. Vi ses, ni ser. Och jag tackar guldsol och morbror för en väldigt väldigt fin dag, trots minusgrader, röda öron och allt som hör vintern till.

12.1.12

Undrar hur det skulle varit om saker bara flyttats en millimeter. Undrar hur livet hade tett sig, undrar om jag varit varmare om elementet inte varit trasigt, undrar om du som upptagen hade verkat mindre upptagen om du faktiskt inte hade någon att somna intill. Undrar om jag sett bättre ut utan mina så kallade karaktärsdrag. Undrar om det är rovdjursinstinkter eller däggdjursbehov. Undrar om det finns en tid eller om jag missat den, undrar om jag borde övat bättre innan om jag skulle sluta vara efterklok om jag skulle börja se det pretentiöst vackra. Undrar om du tänker ens lite lite på mig på sättet jag tänker lite lite på dig, undrar om jag bara inbillar mig dina signaler. Undrar om det du sa var ett vänligt ret eller om du faktiskt tyckte det där, undrar om det är socialt accepterat att fundera om hur ditt huvud fungerar och vilken substans som fyller det just precis nu. Undrar om jag är berättigad att konstruera egna naturvetenskapliga termer. Undrar om det finns en annan chans. Undrar om du vill ge mig. Undrar om jag glömt någonting viktigt tills imorgon. Vill du ligga med mig? Undrar om min inlämningsuppgift håller kraven, undrar om min farmor kommer visa fler tecken på ålder när vi träffas nästa gång, undrar om jag var oartig som påpekade att min syster tuggade med öppen mun vid middagen. Undrar om miljoner år. Undrar om astrofysik är ett område för samhällsintresserade mig. Undrar om du är den som skriver först nästa gång. Undrar om du försvinner ur tankarna när jag möter dig nästa gång, undrar om någonting av detta gör skillnad, undrar om mina milslånga sms gör det. Undrar om jag är frisk. Undrar om telefonen kommer gå sönder snart. Undrar när jag måste kliva upp imorgon. Undrar om det blir fredag igen.

10.1.12

Koppen alla snackar om är här! Den vaknar med mig tidigt om morgnarna och får innehållet i den att smaka perfekt. Om det inte är bränt förstås.

9.1.12

REALTID

REALTID

REALTID

REALTID

Ingen trodde att detta skulle ske, men jag har varit vaken i två timmar nu och ätit havregrynsgröt med svartvinbär och banan och druckit morgonkaffe när det är som bäst ur den definitivt vackraste koppen med ugglor på. Har en lång att-göra-lista att göra som inkluderar peppning i huvudet att våga stå på mig för en försäkring på kameran jag borde få utnyttja, när jag ska övertala personalen på teknikbutik att jag har rätt. (Jag har rätt.)

Har bestämt mig för att börja med promenader på kvällarna för att det faktiskt gör mindre och mindre ont i låren av kylan ju fler tillfällen man konfronterar den, och för att jag sov en hel natt. Vet inte om det var påtvingat samarbete med hjärnan som insåg att det är sista dagen för en potentiell sovmorgon där efter, eller om syret och träning och sådant var bidragande faktorer. Tackar gudarna för denna måndag. Lugnet före stormen, men för första gången på lovet bryr jag mig inte om jag missar en viktig timme eller en syssla jag önskat att jag hunnit med. Jag önskar och lovar mig själv att nästa jullov blir annorlunda, blir ett lov av lov och ingenting annat. Har inte fungerat de senaste tusen åren jag gått i skola (jag minns inte min tid innan skolstarten, och har inte tagit mig ur den än, visst är det fascinerande att  h e l a  m i t t  l i v  är och alltid varit skola? ack, hur ska detta gå) men ändå.

Det krasar av flingor i köket som min syster häller upp. Bara en kopp koffein till så är jag redo. På återseende. Typ i kväll. I natt.

8.1.12 pt. 2

Jag beslutade mig för att, i stället för att förgäves vända på kudden till den varmare sidan (hör och häpna! hon ska försöka vända tillbaka på dygnet! hon försökte lägga sig och läsa redan klockan tio, TIO, 10, men det var ett skrattretande dåligt försök), ta en natt/kvällspromenad i den iskalla staden med det svenska namnet, och med fingrar som gjorda av permafrost återvände jag hem efter ungefär en halvtimme och ungefär precis tvåhundratretton foton och filmer. Här är sex av dem.

Det finns en slalombacke för alla med starka ben att utforska. De kör snömaskin om nätterna även om det fallit en meter dagen innan, och jag föredrar den såhär på håll. Den smyger sig in mellan träden.

En kall stad som kommer kallas "hemma" i bara några år till. Åren räknas ned med lyckligare blick och tanke allt eftersom dagarna och timmarna passerar.

8.1.12

Jag har varit sjuk i några dagar nu och inte på ett sött sätt. Inte med hosta som leder till en liten hes röst, utan dålig hy och ont i huvudet och i resten av kroppen också. Ont i alla leder och jag kan nästan inte dricka kaffe längre. På dagarna trycker jag undan alla tankar på vilket skolarbete som jag måste göra innan tisdag, alla krav på saker jag skjutit upp i tre veckor nu. Rätt åt mig. Men om nätterna känns inte ens snön vit och jag tror inte att det är av törst som jag vaknar tio gånger varje natt för att sedan ha zombieögon kombinerade med den dåliga hyn. Jag måste verkligen komma ut. Göra någonting som inte inkluderar att stirra på en bakgrundsbelyst skärm. Mina fem låtar jag lyssnade på igår natt och så många nätter innan den är dessa:

Every Night I Die At Miyagis - Ariel Pink

Alvik - Jeniferever

Crystalline - Björk

Between The Bars - Elliott Smith

Sphere - John Frusciante

Och de är fantastiskt långa vissa, sorgliga vissa, fina alla och passande för långa timmar.
Det är svårt att veta vad jag ska skriva. Önskar att detta var helt anonymt, men nej, det är det inte. Hade helst velat låta allt rinna ut via fingrarna och få ett ännu mer anonymt svar, men hej! vänner. Och det är ganska patetiskt att någonting som bör vara anonymt ska behöva vara _sekretessbelagt_. Och dessutom är jag världens attentionwhore som inte kan låta bli att nämna det överhuvudtaget.

Det som håller mig samman nu när den stora partynedräkningen är över, är överlevnadsinstinkterna som arbetar mot den mindre ångestnedräkningen inför skolan som nästan nått klimax nu. Och det är inte skolan i sig jag stormar inför, nej, jag trivs ju där. Trivs med alla delar av den. Men det är ändå någon slags uppbundenhet, det kanske till och med är så att jag skräms av att återfå rutiner, de som givit mig så mycket bra. Om studiebidraget hade kommit den första och inte mot slutet av månaden hade jag använt allt på grejer som jag inbillar mig behöver på samma sätt som samma grejer inför varje ny termin. Allt detta antidepressiva konsumerande.

Visste ni att om man skulle förlora en hand och det inte gått för lång tid kan man sy fast den? Visste ni att de allra mest specialiserade kirurgerna kan sy fast nervtrådar som gått av? Tänk att vara så precis, tänk att genom att vara den bästa på en liten detalj kunna förändra en hel människas liv. Mest fascinerad över det är jag för att drömmarna om mina små detaljer, den där perfekta kalendern eller hållningen,  inte tar mig till samma slutstation som kirurgerna kommer till, tyvärr. Jag läste nyss en av Cissi Wallins senaste krönikor där hon skriver om att inte förminska sig själv, vill man vara någon eller något tar man på sig den rollen och ÄR bara. Det kanske är en så enkel lösning som verkligen krävs, men bara för att receptet lagas till tio personer i en enda enkel lergryta och bara tar tio minuter att få perfekt kostar ingredienserna, insatsen. Och jag är rädd att de kostar för mycket. Om bara studiebidraget kommit i början av månaden och inte närmare slutet.

6.1.12

Födelsedagsfirandefyrverkerier.

5.1.12

På bloggar runt om i landet och världen ska året som gått sammanfattas i listor. Rangordna vänner, aktiviteter, städer, maträtter, fyrverkerier. Alltid en tävling om hur och vem som lyckats bäst eller som haft de snyggaste kläderna. Vem som kan definiera året i en mening, i en sammanräkning, i ett enda mycket prydligt inslaget paket. Jag blir irriterad. Jag minns många bra saker från året, men kom igen. På trehundrasextiofem dagar kan man inte alltid vara lycklig och om man är deppig en gång i veckan (relativt lite) är det femtiotvå olika tillfällen att vara nere. Det är inte bara snygga bilder på glambrudar med paljetter och höga klackar. Jag pratade med en vän för ett tag sedan om argument mot att ens ha en blogg, en med text åtminstone. Och the main thing var att allt måste verka så himla perfekt, för man väljer ju ut det lilla man visar upp för cybervärlden. Jag har nog fallit under det där många gånger och jag vet många andra som haft andra ambitioner men som helt enkelt bara inte gjort så.

Om man, jag, någon, däremot skulle sammanfatta årets missöden skulle det bara vara uppmärksamhets- & omtänksamhetsstöld av läsarna. Vilken båt vi sitter i va. Sitta kvar och vara säker med romantiska porträtt av en lite lite för intressant vardag, eller hoppa ur, frysa ihjäl och dö.

Jag är inne i en period där det kanske är hormonerna som tar största procentdelen av min kroppsvikt. Jag svävar och drämmer handlöst i backen. Får blåtiror. Har även insett att jag går och förälskar mig i människor jag knappt känner, hej vi umgås en eftermiddag jag är kär i dig, nästa dag samma sak fast applicerad på en annan person. Varför detta? Sömnlösheten kan inte betyda så mycket för det mentala väl? Det är ju en ganska fin känsla trots allt, men det har definitivt överstigit alla socialt dragna gränser. Och kärlek, som för att knyta samman alla dessa sönderdragna stycken, är något som alltid visas ur ett romantiskt perspektiv. Olycklig som lycklig. HUR GÖR MAN är till och med en sådan där romantisk fråga. Men kärlek är ju inte så himla fint väl. Det är, precis som mat, precis som sömn, delar av många många människors vardag. Det fluffiga i det är sällan någonting annat än bilden av den man vill vara utåt, jag har varit den som sagt saker som att jag inte längre har fötterna på jorden utan är någonstans där uppe, medveten om att jag inte alls känner så egentligen. Förälskelse är mer som att må illa, en fet himla knut i magen som växer och vrider sig och ibland tror man att det är nervositet. Hur definieras kärlek? Min ständiga nattliga fråga. Vad sjutton är det jag känner egentligen. Beundran, saknad, respekt. Hjärtat slår ändå minst ett slag i sekunden för alla, även vid de mest olyckliga (märk hur jag sätter olycklig som motsats till förälskad, går emot min egen teori) tillfällena i livet. Och sitter kärleken i hjärtat, inte bara i hjärnan? Och så som de flesta vet går mitt huvud inte riktigt att lita på. Självturbulens.

Jag har i mina öron den bästa musiksmaken, och satte idag ihop en lista över några av favoriterna. Tänkte att "ja, det kanske kan få placeras här på bloggen" men insåg nyss att hur bra den än är är det fortfarande bara en Lista. Typiskt.

4.1.12

3.1.12

Idag har jag ätit torkade tranbär ur min gräsandskopp som egentligen inte är en gräsand men nästan. Har skrivit på en idé som jag hittade i min fantastiska star-wars-moleskine och tittat på film. Även sprungit ärenden på stan och fikat med en vän, fikas så som i att jag beställer deras största latte och hon mellanstorleken - jag får enochenhalv liter och hon en halv. Sjuka mängder, men sådant uppskattar jag verkligen. Jag köpte även ett par skor som jag fingrat på i en mycket lång tid och som nu var sista paret i butiken (det säger väl någonting om hur ickepersonliga de är, eller? Får hoppas att det är turister som köpt upp resten av lagret. Hehe). Dock kan jag inte ha dem än, och speciellt inte imorgon då det förväntas bli en av vinterns absolut värsta stormar här i vår lilla kuststad. Med snö och regn och bitande vindar, ni vet. Jag längtar tills att få vakna upp och höra det där stora storma utanför fönsterrutan.

2.1.12

Hej och hjärtligt välkommen till mitt tjugohundratolv. Med en mycket stor överdriftspotential lovade jag ingenting i år, till skillnad från mina andra där jag lovat utan att sedan behållit allt mellan godisstopp och småsaker, att träna, att må bra, att bara gå i snygga kläder (löftet 2004 tror jag det var, jisses vad pinsamt, och hemskt kanske också). Förra året skulle jag läsa böcker. Det är ju i och för sig en billig ursäkt, men jag misstänker att det handlar om att det en gång var ett löfte som på något sätt kickar igång reptilhjärnan att söka den adrenalinfyllda motsatsen. Det förbjudna. Och ofta är löftena bra saker, saker som man faktiskt kan vilja uppnå. Därför.

Idag är dagen då nyårsgästerna lämnat huset och efter fyra intensiva, trevliga dagar är det lite som att andas ut igen. Har pratat engelska mest hela tiden och även om det är svårt/kul så tar det energi från en. Ficktjuvsaktigt. Idag har jag tänkt att en bok och kaffe och hemmagjord fikonmarmelad får stå för underhållningen. 1984! En bok om herr Winston i ett London som i princip är en enda stor övervakningskamera, alla kontrolleras från sekund ett och om du är duktig tjänstgör du inom partiet. Duktigt. Troget. Jag tycker verkligen om den, den fångar på ett mer ärligt sätt än det klassiska fängslandet i ett annat välskrivet drama. Dessutom dystopi, vilket är så himla häftigt att läsa. (Jag har för var dag som går insett att jag nog inte kan leva fullt ut innan jag äger von Triers Melancholia. Bara som ett omotiverat sidospår.)

Jag ser fram emot idag och att för mig för första gången på lovet uppleva ledighet. Solen skiner och det ligger massivt med snö på marken som gärna vill ta plats i min kamera tror jag, hoppas hoppas jag orkar och hinner med det också. Jag har dessutom feber. Hjälp, mitt schema! Solen lär dock gå ner om typ två timmar, jag antar att det antidepressiva solstrålarna styr i vilken ordning jag gör grejer. Som vanligt, som människorna alltid gjort också. Dags att klä på dig och hoppa upp och ner, för här finns inte rum eller tid att vara långsam! Jag behöver äventyr och sanningen är att jag egentligen vet att jag inte kommer få det jag önskar (läs: drömmer om) på vår bakgård, men vad ska man göra. Låt oss gå och skapa våra egna.

1.1.12

[Helt nya siffror i rubriken.] Funderade på någonting som skulle ta mer tid att göra än att sätta sig på trägolv och fotografera bekymrade miner och kom på idén med en slags prenumeration. En gång i veckan, typ, kommer ett inlägg/länk till en video där man kan se mig (migmigmig herregud) i nio delar vara människa. Kind of. Det kanske blir jättetråkigt, kanske kul, kanske bra, dåligt. Vem vet. Det roligaste/bästa kanske är att efter de nio veckorna kommer man kunna se alla delar i rätt ordning och då få ett helt musikstycke uppspelat! Tuva Semmingsen gör en fin version av Händels L'aura che spira som blir hel i slutet. Här är del ett, voila.

http://www.youtube.com/watch?v=EmH2Kt8Cah8