8.1.12

Jag har varit sjuk i några dagar nu och inte på ett sött sätt. Inte med hosta som leder till en liten hes röst, utan dålig hy och ont i huvudet och i resten av kroppen också. Ont i alla leder och jag kan nästan inte dricka kaffe längre. På dagarna trycker jag undan alla tankar på vilket skolarbete som jag måste göra innan tisdag, alla krav på saker jag skjutit upp i tre veckor nu. Rätt åt mig. Men om nätterna känns inte ens snön vit och jag tror inte att det är av törst som jag vaknar tio gånger varje natt för att sedan ha zombieögon kombinerade med den dåliga hyn. Jag måste verkligen komma ut. Göra någonting som inte inkluderar att stirra på en bakgrundsbelyst skärm. Mina fem låtar jag lyssnade på igår natt och så många nätter innan den är dessa:

Every Night I Die At Miyagis - Ariel Pink

Alvik - Jeniferever

Crystalline - Björk

Between The Bars - Elliott Smith

Sphere - John Frusciante

Och de är fantastiskt långa vissa, sorgliga vissa, fina alla och passande för långa timmar.
Det är svårt att veta vad jag ska skriva. Önskar att detta var helt anonymt, men nej, det är det inte. Hade helst velat låta allt rinna ut via fingrarna och få ett ännu mer anonymt svar, men hej! vänner. Och det är ganska patetiskt att någonting som bör vara anonymt ska behöva vara _sekretessbelagt_. Och dessutom är jag världens attentionwhore som inte kan låta bli att nämna det överhuvudtaget.

Det som håller mig samman nu när den stora partynedräkningen är över, är överlevnadsinstinkterna som arbetar mot den mindre ångestnedräkningen inför skolan som nästan nått klimax nu. Och det är inte skolan i sig jag stormar inför, nej, jag trivs ju där. Trivs med alla delar av den. Men det är ändå någon slags uppbundenhet, det kanske till och med är så att jag skräms av att återfå rutiner, de som givit mig så mycket bra. Om studiebidraget hade kommit den första och inte mot slutet av månaden hade jag använt allt på grejer som jag inbillar mig behöver på samma sätt som samma grejer inför varje ny termin. Allt detta antidepressiva konsumerande.

Visste ni att om man skulle förlora en hand och det inte gått för lång tid kan man sy fast den? Visste ni att de allra mest specialiserade kirurgerna kan sy fast nervtrådar som gått av? Tänk att vara så precis, tänk att genom att vara den bästa på en liten detalj kunna förändra en hel människas liv. Mest fascinerad över det är jag för att drömmarna om mina små detaljer, den där perfekta kalendern eller hållningen,  inte tar mig till samma slutstation som kirurgerna kommer till, tyvärr. Jag läste nyss en av Cissi Wallins senaste krönikor där hon skriver om att inte förminska sig själv, vill man vara någon eller något tar man på sig den rollen och ÄR bara. Det kanske är en så enkel lösning som verkligen krävs, men bara för att receptet lagas till tio personer i en enda enkel lergryta och bara tar tio minuter att få perfekt kostar ingredienserna, insatsen. Och jag är rädd att de kostar för mycket. Om bara studiebidraget kommit i början av månaden och inte närmare slutet.