Ism! Ism! Ism!

För några veckor sedan lyssnade vi på estradpoeten Oskar Hanska, som diktade och ropade ut (viskade också) livsfrågor och bearbetade sina (och andras) barndomsminnen på scenen. Han gjorde det drivande och inspirerande också. Men, mitt i en dikt, sätter han bland annat ord på svårigheten att vara WoW-spelande man med ögon som glittrar av achievement points och samtidigt vara feminist. Och det liksom hugger till på ett igenkännande sätt. Det är genant och dumt, men jag letar direkt efter fler fel och misstag då jag hör en man som pratar om feminism än en kvinna. Som om mannen skulle ha en underliggande annan plan, en maskerad vision och bara glider på den något hyllade vågen av samhällsrespekt - den han får ganska på en gång efter att ha gått ut med att vara, just, feminist.

Jag lekte fruktsallad (ni vet alla sitter på stolar i en ring kring en stående människa som säger till exempel "jag älskar lakrits" och om du håller med byter du stol blir du kvar utan stol är det din tur att älska eller inte älska fotboll djur eller kanske lakrits igen ja ni har lekt den förr den är ganska mycket nittiotalsbarnens uppväxt) tillsammans med tjugo okända ungdomar för ett litet tag sedan, i ett sammanhang där jag tänkte att här finns bara engagerade och pålästa eldsjälar. En tjej stod i mitten och berättade för oss att hon var feminist, givetvis reste jag mig upp men såg att där bara fanns ungefär fem stolar att byta med. Fem av dryga tjugo ungdomars uppvärmda sitsar. Och det gör mig så himla, å, arg? provocerad? förbryllad?
Jag misstänker att det är för att ordet, klangen,  f e m i n i s t  är så politiskt laddat, och att om du säger att du är feminist betyder inte det att du direkt står för jämlikhet mellan könen utan går först i det allra rödaste tåget den första maj. Och är flata. Och att du ställer dig upp och räcker upp handen allra högst (obs, hen har hår under armen!) på intresseanmälan inför SCUM-manifestföreställningen i din stad. Men det är ingen ny teori.
Det handlar om att vilja passa in också. Att vara den du vill vara.

"Ska nog börja raka mitt huvud. Så att nazisterna inte vill slå mig.

Ska nog sluta raka mig under armarna. Så feministerna kan förstå mig."

Sa Oskar Hanska ungefär. Och det stämmer som sjutton. Jag älskar att vara normkritisk och ifrågasätta det alldagliga, det vi är vana vid eller det vi tar för givet, men jag vet inte om jag bara gör det för att göra det eller om det finns en gen i mitt DNA som berättar det för mig. Och, är det ens en dålig sak att göra det som, typ, en kul & viktig grej? Om jag slutar äta kött för att jag vill vara "en som inte äter kött", gör det mig till sämre än en som faktiskt äter? För att den kanske är mer ärlig än jag? Fast det är inte riktigt så svart, så vitt och vice versa. För jag vet att jag inte skulle stå för någonting om det inte berör mina privata egocentriska egna intressen och känslor. För de jag känner kärlek för, för de som undrar om jag är röd eller blå eller rödblå eller blåröd eller grön, för de som tycker att det bästa som finns är att veta om jag attraheras av sexpack eller inte för de har nämligen en mapp där de samlar papper på alla potentiella
□□□
□□□
-fans.

Rosa, den farliga färgen? Feminist, det farliga ordet. Någon offentlig sade i en intervju nyligen att "jag är inte feminist, jag är humanist", men av vilken giltig anledning? De två är ju inte ens varandras motsvarigheter, än mindre berör de samma områden. Och å, jag önskar att världen bara kunde bortse från rykten och känslor och våga ta ställningstaganden. (Önskningar om världen brukar ju ge så himla mycket resultat. Ha.)
Jag har jättesvårt för det. Just att ha en åsikt och att uttrycka den, STÅ UPP för någonting, vad det än må gälla. Och det är så synd, för jag (liksom alla andra tellusmänniskor, likt musiksmak) upplever att jag har bra värderingar, åsikter och sjutton vad alla heter. Men jag ska bli bättre på det och under fruktsallad ställde jag mig genast upp. Nästan så snabbt så blodet försvann ur huvudet, och då är det snabbt, vänner.

Men jag är fortfarande hon som hämtar inspiration från en person/ett föremål/en bok/whatever och som sedan dedikerar hela jävla självbiografin till denna/detta. Och nu vet jag inte om all den passionen är oäkta. För att det är strävan mot ett mål och inte själva målet i sig jag är, trampar i och pushar för. Vad ska jag göra om inte ens elden är på riktigt? Är GILTIG. GODKÄND. OK. Jag börjar skriva med visionen om en rätt glad och uppmanande text om feminism och alla fördelar, om hur tungt det är idag att vara man och feminist och om hur jag önskar att alla vågade säga "men självklart" för det är något alla borde vara. Slutar efter två a4 någonstans i min personliga sfär där du förmodligen tröttnat efter hälften och nittio procent av poängen rann mig mellan fingrarna. Jag tror att viljan att vilja vara något är nödvändig för att tillslut bli det, men när är man framme? När har jag nått fram? Kommer jag någonsin?