FLYTT

På grund av att jag så lätt blir rastlös och så lätt tappar fokus, så ofta vill byta profil och så ofta vill hitta små nystarter om natten, om dagen, har jag bytt. Det handlar även om att oräkneliga skäl till irritation och frustration och fällor att trampa i på blogger fick sista droppen att falla. Jag flyttade hit:

PNEUMA

Denna blogg kommer inte att uppdateras mer, men för att mikroorganism/miniprojekt inte helt ska gå i graven (det är jag inte redo för ännu) har jag flyttat över ett axplock av de gamla inläggen härifrån dit. Givetvis på samma kronologiska platser som förr. Det kommer ta ett tag att anpassa sig, men efter ett troget år hos google ger jag nu upp. Inga fler hundögon.
Jag hoppas att ni, den lilla skara som ändå verkar ha hittat hit, följer med dit bort med. Bloglovin' fungerar för oss alla, var vi än står eller befinner oss imorgon. Ni vet.

Kom.

Dansa

jag     ska     dansa
dansa dansa dansa
och     jag     ska
dansa pausa andas
jag ska dansa jag ska

köpa resor för pengarna
köpa tur köpa åktur
retur     mer     tur
     min tur! trängs inte ställ dig
     längst bak i kön, kön
jag ska da-da-dagen fånga
carpa     som     fan
     jag ska
ska jag dansa jag ska / ska jag bjuda upp, ^
jag ska / ska jag bädda om mig själv
jag ska bli bättre på det här

Hannes

Bäst av allt är att Hannes (1) sparat ut håret med denna bild (2) i tanken. Och sedan kommer äran i att jag fick trycka på avtryckaren under veckans mest effektiva lunchrast som innefattade både löptur och plugg och detta förstås. Nu försöker jag hitta en idol för varje vän i hopp om att de ska vilja vara med på ett nytt mikroprojekt. Visst vore det spännande? Rycker det i mungiporna? I magen? Anmäl dig här tack. Helst utan eftertanke och inom fem minuter. Batteriet är laddat. 

Pulverkaffe

Gud ser
att jag inte har en enda bekväm position att sitta i utan att få ont i nacken. Gud förstår att porslinet under min säng samlats där för nuet, inte bara för framtiden. Jag blandar snabbt ihop kopp på kopp av pulverkaffe, kanske som en reflex-förberedelse på studentlivet och jag önskar att - om det nu hade funnits en gud - Gud vetat bättre och stoppat mig här. Pausat klunkandet och orden.
Jag undrar vad som slog volt någon dag för en obestämd tid sedan, jag undrar varför det är så svårt att stiga upp om morgnarna nu, jag undrar. Det tar längre tid än förr att gå till skolan och det tar längre tid än någonsin att hitta fokus för försenade uppgifter.
Vintern kostar så mycket.

Jag vänder
och vrider på tid och sammanhang och sociala band och ser bara vackra former och färger. Jag ser ljus och jag ser lycka och jag förstår nog inte den mängd tur jag har, den lott jag dragit visar på vinst gång efter gång efter gång - men varför är jag inte lycklig? Ju mer jag söker efter en grund eller en kärna överväldigas jag av allt. som. är. så. bra. Allt som är helt och bevarat och nytt och spännande. Jag ser människor skratta och jag ser mig själv skratta med dem, elefanten i bilden och drottningen av grodperspektiv.
& jag registrerar att det finns där. Att det finns kvar.
Jag förstår och konstaterar både högt och tyst att "ja, det är sanslöst bra, det här". Det är så logiskt, men jag känner det inte.

H sade 
en gång för inte så länge sedan över telefon, ungefär, att det kanske är så att en av de farligaste sakerna är att förstå det omöjliga i att hitta den eufori som det skulle krävas för att vinna över tyngden. För det tunga är oändligt stort och knuffas helst inte bort av de små glädjeämnena, nej, här behövs ångvält. Jag blandar snabbt ihop ännu en kopp pulverkaffe och ser att det är koffeinfritt. Bra, för avvänjningens skull, suckar hon. Dåligt för huvudvärken men den är ju åtminstone på något sätt ett något. Det kanske är girighet som avspeglas i hur tankarna flyter fram, kanske är allt som det ska vara, men jag trivs i så fall inte alls. Jag vill inte ha två centimeter till tårar om fel fråga ställs och jag vill inte leva i den distanserade värld parallell med min och din vanliga. Jag har fastnat i ett objektivt läge, och vad kan vara högre än väggen som skärmar av? Har jag fel i att det måste bli en total härdsmälta om den extra decimeter jag har mellan mig och resten ska försvinna? Är det inte sant, den sanning om att det inte går att bara skrapa på ytan?
Ju djupare jag gräver desto mer lycka finner jag, längre in i mig finns en ännu större värme och ömhet och mitt i detta himmelrike av barnsäkra bordskanter och ljudlösa tussar under stolsben förlorar jag allt.

Ikon

Så, det är nu det börjar

Så, det är nu det börjar, tänker jag säger jag, högt för mig själv när jag inte kan bestämma en enda låt (som passar, yes: xxs dvs) för att täppa igen tystnaden. Det var höst när jag lämnade min småstad för att flyga lite. Med tåg återvände jag till vintermörker och en kyla som ger kinderna allt annat än en "snygg, fräsch rödrosig look". Min syster står stabilt under varma plädar med pojkvännen och hanterar novembertystnaden med viskningar. Jag har en hel våning för mig själv och tänder ljus och försöker läsa obeskrivligt svåra texter i skolsammanhang och gör så jävla mycket nytta, men är samtidigt inte HÄR. Inte här inte här inte hemma. Och det är med meningslösheten som jag springer ikapp när jag med snabba steg växlar från källarplan till övervåning för att hinna tvätta bort allt som påminner om det där temporära, innan det kullar mig. Det är tungt att höja ögonbrynen, höja huvudet. Det är tungt att resa sig upp över huvud taget för någonstans på de tolv tågtimmarna, natten till idag, kom dessutom mensvärken från helvetet.