Pulverkaffe

Gud ser
att jag inte har en enda bekväm position att sitta i utan att få ont i nacken. Gud förstår att porslinet under min säng samlats där för nuet, inte bara för framtiden. Jag blandar snabbt ihop kopp på kopp av pulverkaffe, kanske som en reflex-förberedelse på studentlivet och jag önskar att - om det nu hade funnits en gud - Gud vetat bättre och stoppat mig här. Pausat klunkandet och orden.
Jag undrar vad som slog volt någon dag för en obestämd tid sedan, jag undrar varför det är så svårt att stiga upp om morgnarna nu, jag undrar. Det tar längre tid än förr att gå till skolan och det tar längre tid än någonsin att hitta fokus för försenade uppgifter.
Vintern kostar så mycket.

Jag vänder
och vrider på tid och sammanhang och sociala band och ser bara vackra former och färger. Jag ser ljus och jag ser lycka och jag förstår nog inte den mängd tur jag har, den lott jag dragit visar på vinst gång efter gång efter gång - men varför är jag inte lycklig? Ju mer jag söker efter en grund eller en kärna överväldigas jag av allt. som. är. så. bra. Allt som är helt och bevarat och nytt och spännande. Jag ser människor skratta och jag ser mig själv skratta med dem, elefanten i bilden och drottningen av grodperspektiv.
& jag registrerar att det finns där. Att det finns kvar.
Jag förstår och konstaterar både högt och tyst att "ja, det är sanslöst bra, det här". Det är så logiskt, men jag känner det inte.

H sade 
en gång för inte så länge sedan över telefon, ungefär, att det kanske är så att en av de farligaste sakerna är att förstå det omöjliga i att hitta den eufori som det skulle krävas för att vinna över tyngden. För det tunga är oändligt stort och knuffas helst inte bort av de små glädjeämnena, nej, här behövs ångvält. Jag blandar snabbt ihop ännu en kopp pulverkaffe och ser att det är koffeinfritt. Bra, för avvänjningens skull, suckar hon. Dåligt för huvudvärken men den är ju åtminstone på något sätt ett något. Det kanske är girighet som avspeglas i hur tankarna flyter fram, kanske är allt som det ska vara, men jag trivs i så fall inte alls. Jag vill inte ha två centimeter till tårar om fel fråga ställs och jag vill inte leva i den distanserade värld parallell med min och din vanliga. Jag har fastnat i ett objektivt läge, och vad kan vara högre än väggen som skärmar av? Har jag fel i att det måste bli en total härdsmälta om den extra decimeter jag har mellan mig och resten ska försvinna? Är det inte sant, den sanning om att det inte går att bara skrapa på ytan?
Ju djupare jag gräver desto mer lycka finner jag, längre in i mig finns en ännu större värme och ömhet och mitt i detta himmelrike av barnsäkra bordskanter och ljudlösa tussar under stolsben förlorar jag allt.