Så, det är nu det börjar

Så, det är nu det börjar, tänker jag säger jag, högt för mig själv när jag inte kan bestämma en enda låt (som passar, yes: xxs dvs) för att täppa igen tystnaden. Det var höst när jag lämnade min småstad för att flyga lite. Med tåg återvände jag till vintermörker och en kyla som ger kinderna allt annat än en "snygg, fräsch rödrosig look". Min syster står stabilt under varma plädar med pojkvännen och hanterar novembertystnaden med viskningar. Jag har en hel våning för mig själv och tänder ljus och försöker läsa obeskrivligt svåra texter i skolsammanhang och gör så jävla mycket nytta, men är samtidigt inte HÄR. Inte här inte här inte hemma. Och det är med meningslösheten som jag springer ikapp när jag med snabba steg växlar från källarplan till övervåning för att hinna tvätta bort allt som påminner om det där temporära, innan det kullar mig. Det är tungt att höja ögonbrynen, höja huvudet. Det är tungt att resa sig upp över huvud taget för någonstans på de tolv tågtimmarna, natten till idag, kom dessutom mensvärken från helvetet.