Jag är en stack

///"Jag kommer döda henne i helgen" kvittrar det när jag vaknar när jag somnar kastas orden in under täcket och sköljer smält vax över benen. Jag kommer kliva in och greppa om halsen och jag kommer trampa sönder blombuketten. Jag kommer stjäla hennes skönhet för den är övermäktig allt ljus, men! min tyngdkraft vinner. 3-0 blir det till och med och hela bortaklacken går hem salongsberusade missnöjda.///

Otäcka fantomkänslor (kärlekspirr) kryllar som termiter
vi dansar valsar och sambar i samband med att klockan slår över midnatt och du är stel & jag är också stel men stelast är nog faktiskt du. Du och dina gympaskor utan snören, du du du med för lång lugg. För permanenta lockar. 

Fantomkänslorna misshandlar de utsatta hårt (betong) men vem ska leta sköld och vem ska man ringa?

Vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: 

på natten blir det hemska mycket värre än det är? 

Tid ut och tid in ligger jag under ett randigt täcke i UTMANANDE beige. Längtar efter nästa stund som denna, samtidigt som det är nattetid och kanske den mest turbulenta. Jag känner inte mig själv på andra sätt, i andra sammanhang. Jag känner inte igen mitt ansikte på film, min röst, mina ord. Jag brukar andra människors kroppsspråk och jag tixar till höger tixar till vänster. Jag säger dumma saker och låter sur ger sura blickar gör vänner besvikna fattar mig kort i sms fattar noll på lektioner fattar du? Jag fattar inte hur denna ickekontroll tänjer mina gränser.

Variation:

Vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: 

på natten blir det hemska mycket värre än det här?

Jag saknar till och med flyktlängtan just nu. Vill bara vakna och somna om. Vill vakna och somna om. Jag är en himla pulsmätare och går in och ut ur skolans entré på rutin och inte något annat slags drivmedel. Känner att det fortfarande kryllar i benen och att det hettar från orden som fräter. Det är termiterna igen. Det har kryllat sedan flera veckor nu.

Häll eter över mig är du snäll tack på förhand varsågod.

Kommer hon verkligen dö i helgen eller är det tristessmonster som i stället bara ger henne idéer till kortfilmer? Hon gråter silverpilar som sedan skickas ut i ett vakuum. (Inte dammsugarvakuum utan det utan fotoner.) Hon saknar personlighet att vara stolt över. Hon önskar sig tillbaka till tiden då sandlådespaden var största problemet, då quick fix var det enda fixet. Men hon kan inte fly, hon har fattat det nu. Hon tar med sig (bär ryggsäck) sin packning vare sig hon vill det eller inte.
Jag kommer vara den jag är, alltid, på grund av minnen och upplevelser. Att tacka nej vore att förneka mig själv. Förneka min existens men satan heller jag känner att jag existerar nu mer än någonsin - det kryllar (det har jag sagt) och det fräter (det har jag också sagt).

Men mitt i detta virrvarr av fysiskt obehag förlorade jag mig. Jag anammade andra kroppsspråk, sätt att tala, jag tog efter stilen och mimiken som inte tillhör mig, som handlar om det inre och inte fysiskt obehag. Silverpil hit och silverpil dit, de försvinner bara ut i tyngdlösheten precis som jag. Precis på samma sätt som jag inte längre skjuter pilar högt, precis på samma sätt som jag kan ligga under ett UTMANANDE beige täcke och vänta på att tiden ska gå. Jag är intet. Nollställd. Var på vägen förlorade jag mig själv, kontrollen? Varför är jag livlös men kännande? Vem har rätt att kidnappa mina drag? Svävande.
Jag har blivit tyngdlös. Heliumballong?