Vidbrända överraskningar och avslöjade hemligheter har STULIT DEM

Kvalificerad

Jag ljög för mina morföräldrar som nyss kom på besök i svaret på frågan varför jag inte öppnade dörren förrän efter två minuter och fyra dörrklockssignaler. Jag svarade att jag var på väg in i duschen och att jag inte var anständig, att jag behövt springa uppför trätrappan och klä på mig innan jag kunde släppa in personen som fick huset att rrringa. Jag svarade att jag var ledsen att det tagit tid, att jag mår bra och att huset är snyggt (men lite stort för min smak), att jag hoppades de inte hunnit bli för myggbitna och att regnet skulle dra bort snart. Jag slätade över två minuter delay med prognosprat, planer och positive thinking. Jag ljög. Jag hade sedan klockan elva klänning på mig, en nytvättad och ganska propert skuren, jag hade borstat håret och kollat så min sovlock inte var sovlock & jag hade till och med diskat städat torkat köket. Jag hann överväga att borsta tänderna också. Bara så du vet.

Koffeinklappning

Tinningsvärk hindrade mig inte från att övertalas in i syskonspinning, en svettig sadel är bokad och äntligen börjar det hälsosamma livet som kommer ta slut lika fort. Men hälsosamt är mitt liv ändå, lycklig är jag inombords, utombords och jag blickar mot en vecka som kommer bli  b r a .
Funderandes över vad Tengo håller på med (vad håller Tengo på med?) och på om jag borde byta profilbild på en facebook som blir allt mer intetsägande och ointressant sitter jag i solen, på gården, och andas in den första lediga elvadagarsperioden på nästan två kvartsår.

När jag spänner käken undrar jag om det bildas linjer eller om de nu, som alltid förr, hemlighålls. Gömmer sig. Smiter. När jag tar fram kameran funderar jag på hur i hela det alltid blir samma vinkel, alltid samma dekadansljus och försök-till-fejkknotter. Jag funderade på det då jag bet ihop käken tio gånger i minuten där hos dig och jag funderar på det fortfarande. Tänker mig att fyra dagar räcker för att tvinga bort (fram) skuggan en smula men fyra dagar räcker aldrig och smulor är visst det enda jag äter. Kanderat liv.

Jag släpper efter och ångrar mig lite sedan för jag lurar mig själv. Jag inbillar mig blixtar från Tokyohimlen då fingrarna rör och ibland önskar jag att Aomame bara skulle sluta skicka blandade signaler, ord och kroppsspråk som jag inte förstår mig på. Som ingen utan erfarenhet förstår sig på. De höll handen en gång för länge sedan, typ samma sak hände igen. Kommer det hända igen? Jag tror jag vill att det ska göra det, men vi måste i så fall byta strategi. Och det måste bli handhållning och inte bara värmande, japanska flyktiga sommarantydningar.

Stormande åskväder, blixtar mot kal kall hud och smattrande fönsterbläck. Regn, vatten, vilken outtömlig vattenreservoar jag är. Jag kommer utveckla gälar vid behov och fenor som livsstil, jag kommer spänna käken lite extra, hålla andan över hela Höga Kusten-bron. Jag ska leva på vatten. Jag ska leva i vatten. Jag ska fan bada badkar inatt.

Kranvatten

Och det är nu jag undrar om allt var rätt om saker blev utelämnade tomma om jag borde och inte borde. Tusen frågor om nonsens och de största hemligheterna och kuvert med viktig information, om levande vattenglas när du inte såg på och om upp-&-nedvänd frukt. Det är nu jag frågar om det var dumt med val om det var dumt med kudd-anonymitet och halv-androgynitet och om världens värsta nollåtta borde ha fått grävas undan i stället för att ha blivit uppgrävd i mig. Det skrapar så kring osynliga revben och för varje andetag silas smutsvatten i huvudet. Spolar kranvatten i örat och hoppas på att iris håller handen med varandra åtminstone, någonting måste få vara som det alltid varit och vara som förut. För annars kommer olyckan, olyckan, olyckan.
Är du klar imorgon? Är jag klar imorgon? Är jag klar? FÄRDIG. Inte kissnödig längre. Spolar kranvatten i örat.