Till Raquel, för stukade knän

Dra dig ur mig

Elin Karin Pauline

Och den kommer aldrig att ta slut.
Ett intellekt som är större än till och med vad hon som känt henne i många år kunde tro, ett hjärta som växer och förändras och kan skratta åt sig självt ibland och en stundande resa över det stora havet till hösten. Det innebär många sömnlösa nätter och mycket oro över allt som heter framtiden. Vad som kommer ske. Detta är kanske ditt största äventyr, men det är nog även ett av mina: ett hopp ut i ovisshet och kanske kommer du hem med kärleksbarnet du någon gång kommer skaffa med Ryan Gosling (100% säkerhet), kanske står i stället jag och väntar med den ungen i famnen på flygplatsen och du har inte förändrats annat än möjligtvis en annan färg på dina (otäckt verkligt snygga) extensions. (Alternativ nummer 2 är mindre sannolikt än 1, men det får vara en del av poängen.) Kanske har vi andra sorters tygpåsar för våra skolböcker, kanske får vi skåpen intill varandra, kanske dricker vi te i stället för kaffe och vice versa på Lundbergs. Kanske är det första vi gör att köpa en enkelbiljett ut i livet.

Ingen kan förutspå hur det kommer kännas den senast den femtonde augusti och ingen hur tiden efter det kommer bli. Men jag undrar om det egentligen spelar någon roll? Den som spelar roll är du, Elin Karin Pauline, och att det där i botten finns ett vi. Som har kostat, som har dragit himla tunga och smala och klibbiga trådar. Men trådarna har också varit de som knytit oss samman med den enorma samling ballonger vi flyger med, till Paradisfallen i Sydamerika, till Frankrike, till Framåt. (Och som KNYTER.)

Resan. 
Meditation i asiatiska tempel & sunkiga tågkupéer & vindsloft med takvy < nuet. Minns det, när vi inte åker till Polen för festival och när vi inte får luffa för jag juridiskt är för ung, minns det, för jag kommer ha svårt att göra det. Jag vill gärna se oss som det där, som planer, visioner, som framtidsschampo och framtidsbalsam du vet? Men igår kväll (och eftermiddagen på Umeås tågstation mm mm mm) fattade jag än en gång tyngden av en kindkram efter ett hejdåvisesimorgon i skolan. Värdet av "NU" och inte "nu fast SEN".  G u l d ,  skulle du sagt och skämts lite men jag skulle ha tagit efter och snart förlorat orden som "perfekt" och "jättebra" ur vokabulären för din ersättning. För så fungerar jag, tänk mig som en nunna bland nunnor i kloster.

Tanken på allt får mina ögon att tåras. Men den skrämmer mig inte. Vilket äventyr, va? Det här kommer bli så jävla bra och så himla annorlunda och mina knän är svaga men inte mitt hjärta och inte mina fiskelinor knutna till dig och din fantastiska personlighet. Linan, värmen, känslan av att _ord inte behövs_ upp mot Ögeltjärn.
Och den kommer aldrig att ta slut.

Jag längtar tills sommaren 2013, då rummen i mig du en gång och för alltid lånat kommer fyllas upp igen.

Ism! Ism! Ism!

För några veckor sedan lyssnade vi på estradpoeten Oskar Hanska, som diktade och ropade ut (viskade också) livsfrågor och bearbetade sina (och andras) barndomsminnen på scenen. Han gjorde det drivande och inspirerande också. Men, mitt i en dikt, sätter han bland annat ord på svårigheten att vara WoW-spelande man med ögon som glittrar av achievement points och samtidigt vara feminist. Och det liksom hugger till på ett igenkännande sätt. Det är genant och dumt, men jag letar direkt efter fler fel och misstag då jag hör en man som pratar om feminism än en kvinna. Som om mannen skulle ha en underliggande annan plan, en maskerad vision och bara glider på den något hyllade vågen av samhällsrespekt - den han får ganska på en gång efter att ha gått ut med att vara, just, feminist.

Jag lekte fruktsallad (ni vet alla sitter på stolar i en ring kring en stående människa som säger till exempel "jag älskar lakrits" och om du håller med byter du stol blir du kvar utan stol är det din tur att älska eller inte älska fotboll djur eller kanske lakrits igen ja ni har lekt den förr den är ganska mycket nittiotalsbarnens uppväxt) tillsammans med tjugo okända ungdomar för ett litet tag sedan, i ett sammanhang där jag tänkte att här finns bara engagerade och pålästa eldsjälar. En tjej stod i mitten och berättade för oss att hon var feminist, givetvis reste jag mig upp men såg att där bara fanns ungefär fem stolar att byta med. Fem av dryga tjugo ungdomars uppvärmda sitsar. Och det gör mig så himla, å, arg? provocerad? förbryllad?
Jag misstänker att det är för att ordet, klangen,  f e m i n i s t  är så politiskt laddat, och att om du säger att du är feminist betyder inte det att du direkt står för jämlikhet mellan könen utan går först i det allra rödaste tåget den första maj. Och är flata. Och att du ställer dig upp och räcker upp handen allra högst (obs, hen har hår under armen!) på intresseanmälan inför SCUM-manifestföreställningen i din stad. Men det är ingen ny teori.
Det handlar om att vilja passa in också. Att vara den du vill vara.

"Ska nog börja raka mitt huvud. Så att nazisterna inte vill slå mig.

Ska nog sluta raka mig under armarna. Så feministerna kan förstå mig."

Sa Oskar Hanska ungefär. Och det stämmer som sjutton. Jag älskar att vara normkritisk och ifrågasätta det alldagliga, det vi är vana vid eller det vi tar för givet, men jag vet inte om jag bara gör det för att göra det eller om det finns en gen i mitt DNA som berättar det för mig. Och, är det ens en dålig sak att göra det som, typ, en kul & viktig grej? Om jag slutar äta kött för att jag vill vara "en som inte äter kött", gör det mig till sämre än en som faktiskt äter? För att den kanske är mer ärlig än jag? Fast det är inte riktigt så svart, så vitt och vice versa. För jag vet att jag inte skulle stå för någonting om det inte berör mina privata egocentriska egna intressen och känslor. För de jag känner kärlek för, för de som undrar om jag är röd eller blå eller rödblå eller blåröd eller grön, för de som tycker att det bästa som finns är att veta om jag attraheras av sexpack eller inte för de har nämligen en mapp där de samlar papper på alla potentiella
□□□
□□□
-fans.

Rosa, den farliga färgen? Feminist, det farliga ordet. Någon offentlig sade i en intervju nyligen att "jag är inte feminist, jag är humanist", men av vilken giltig anledning? De två är ju inte ens varandras motsvarigheter, än mindre berör de samma områden. Och å, jag önskar att världen bara kunde bortse från rykten och känslor och våga ta ställningstaganden. (Önskningar om världen brukar ju ge så himla mycket resultat. Ha.)
Jag har jättesvårt för det. Just att ha en åsikt och att uttrycka den, STÅ UPP för någonting, vad det än må gälla. Och det är så synd, för jag (liksom alla andra tellusmänniskor, likt musiksmak) upplever att jag har bra värderingar, åsikter och sjutton vad alla heter. Men jag ska bli bättre på det och under fruktsallad ställde jag mig genast upp. Nästan så snabbt så blodet försvann ur huvudet, och då är det snabbt, vänner.

Men jag är fortfarande hon som hämtar inspiration från en person/ett föremål/en bok/whatever och som sedan dedikerar hela jävla självbiografin till denna/detta. Och nu vet jag inte om all den passionen är oäkta. För att det är strävan mot ett mål och inte själva målet i sig jag är, trampar i och pushar för. Vad ska jag göra om inte ens elden är på riktigt? Är GILTIG. GODKÄND. OK. Jag börjar skriva med visionen om en rätt glad och uppmanande text om feminism och alla fördelar, om hur tungt det är idag att vara man och feminist och om hur jag önskar att alla vågade säga "men självklart" för det är något alla borde vara. Slutar efter två a4 någonstans i min personliga sfär där du förmodligen tröttnat efter hälften och nittio procent av poängen rann mig mellan fingrarna. Jag tror att viljan att vilja vara något är nödvändig för att tillslut bli det, men när är man framme? När har jag nått fram? Kommer jag någonsin?

7 FÄRGER

Jag välkomnades hem från Arboga med en inplastad dubbelnjutning. Nyaste BON, litteratur/modetidning som är den enda flashiga glanspapperstidningen jag läser som till viss del handlar om kläder. Så, nu är jag fifti hallonsorbet och fifti fotoreportage. BONs långa texter om Warhol, subkulturer, fyllor med Tove Jansson och Hans Gedda i all ära, (bästa reportaget någonsin var Jonas Hassen Khemiris intervju med Jonathan Safran Foer på ett sunkigt café i Brooklyn - blir det mer fränt någonstans?) men denna månad kom magasinet även med en bildessä. "7 FÄRGER". Det är fantastiskt. Jag älskar älskar älskar sådant här. 

På marken hörde de bubblande, sprakande (...)

Nej nej nej

jag vill inte ha ditt lilla vita. Ditt 50/50 röda och blå. Dina krasanden och dina slurp mums nu kan jag äntligen få en paus. En RÖKPAUS från verkligheten. 

Jag vill inte personlighetsförändras planerat, jag vill inte kunna exakt på mängd-millilitern och jag vill hellre vara livlös utan anledning än livlös med en anledning jag själv valt. De rekommenderar att jag ska ta en per morgon en per kväll. Jag saknar känslor att känna. Jag är en rastlös och ofokuserad partikel i det stora hela och jag vaknar som jag somnar, då jag somnar, som tom på livet. Eller full av livlighet men oförmögen att plocka upp det. Jag går runt som glutenintolerant och har inte upptäckt det än, mina enzymer övervinner ALLT och himmel vad tokbra jag är på att bryta ner all energi till noll (ingenting) för att sedan bara låta det rinna ur kroppen som om det vore sandkorn. 

Är jag en oönskad graviditet? Är jag det som bara hände på midsommar/i klassrummet/på högstadiet/på scen/i magen? Är jag en som andra håller av för att de måste, förpliktade att ta hand om mig tills myndig ålder ("hoppas hoppas hon inte omyndigförklaras då hon äntligen är i alkoholåldern för jag står inte ut, STÅR INTE UT"). Är jag den dom skulle tagit bort för herre detta kan inte kallas vettigt? Nej, nu låter jag otroligt deppig och det är jag inte. Lovar. Jag är ju noll - glad? Nej. Ledsen? Nej. Vad som helast annat än simmandes? Nej. I vilket vatten?

Ibland glömmer jag bort hur man andas. Ibland känns det så hårt och så starkt att jag inte är där jag borde vara att jag nog övertygas om att snart, snart! hoppar min livmoder ut ur min kropp och sliter sig från mina ådror, isolerar sig från mitt förpestade blod utan röda blodkroppar och lever sitt eget liv i skogen. Fortplantar sig med harsyra och får en snygg unge och de lever lyckliga i så många dagar som en uterus klarar sig utan kropp att samarbeta med.

De ber mig äta piller för att kanske höja halter. Jag nöjer mig (tack, bestämt tack) med B-vitamin och jag har nästan vant mig vid den hemska smaken nu. Vant mig på nivån att det inte tar tio utan fem minuter att svälja den, där vid frukostbordet. Jag tänker avböja erbjudandet för jag är nog helt enkelt för feg, helt simpelt oförmögen att fatta ett sådant beslut just nu. 

Jag är en pöl. Fucking aska. (Töntigt med internationella uttryck på det sättet. Jag skulle haft försdomskepsen på mig också.) Och inte ens mitt eget intet är jag säker på längre. 

Ingenting kan vara vackrare

I Göteborg

De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt.
Inte mina ögon dock, men det är kanske inte otippat efter tolv timmar på ett nattåg med tema bastu/kylskåp och en morgon då ta-på-kläderna och titta-dig-inte-i-spegeln hände klockan fem redan. En bisarr tid för kvällsmänniskan, men nattåg är fantastiska ting och jag gillar det nog mer än mindre. Jo, ja. Stenbritssäng är ingenting jag egentligen märker av förrän dagen efter, och att ryggstödet är kudden bland fem andra människor spelar ingen större roll. Det är det gungande, det tickande & klickande och känslan av att sedan öppna ögonen för att se att man hamnat någon helt annanstans som ger helheten sitt enormt stora, skinande plus.

De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt.
Jag har spenderat helgen i Göteborg och i Göteborg var träden klädda av löv och ibland var jackan för varm. I Göteborg hoppade vi till Maskinen, i Göteborg åt vi hallonpaj på gräsmattor & i Göteborg gick vi på så många viktiga möten med nya, viktiga människor. De med röda kinder och vackra leenden, de men total koll och de som strävade efter den. Ibland både och. I Göteborg var spårvagnsrösten glad och typiskt dialektig och där badade vi i en pool på trettonde våningen, längst upp utan tak och simtag med hela himla staden under armarna var SURREALIZM på rätt hög nivå. Där besökte vi ickekomersiell Haga-bio och där pratades det på varmgula caféer tills sent sent på natten.

De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt.
Inte jag, dock. Jag träffade inte träffen som borde heta med stort T. (Eller stort R?) Vilket är så himla synd och även om jag nog borde kunna skylla på SJ med deras olika fram- och bakflyttningar av tågtiderna (kom igen inte nästan två timmar tidigare än planerat va? väl? va?) men vad ska man göra som liten människa i en större fråga som denna.

Btw (cool förkortning: jag är en annan människa tidigt på morgonen, hon som gillar gifs utan poäng och typ.. nej, gillar egentligen ingenting annat än det och kaffe, kanske kombinationen, kanske kanske) blev jag kär. I Göteborg. (Kul. Nu vet ni inte om det är i Göteborg, eller om det hände i Göteborg. Det innebär kanske en slags uppgradering, ordvits v. 1.2: ordgåtan. Kul.)
De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt. Och jag har skrivit nonstop mellan två olika nyhetsuppläsare i P1 och nu är det kanske dags att leva dagen i skolan. Mer kaffe. Och btw 1.2: jag skulle vilja leva på tidigt nittiotal tror jag. Tänker att jag skulle hitta en ball balklänning då.

När hon blundar ser hon stjärnor

När hon blundar ser hon stjärnor
febertermometern visar höga siffror,
höga för att vara henne
åtminstone

ronräjts noh res radnulb noh räN

,rorffis agöh rasiv nretemomretrebef

enneh arav tta röf agöh

enotsnimtå

N      s

ä       e

r        r       

                                                                             v a r a

h        h                                                                       h e n n e 

o        o      febertermometern   v

n        n                                       i                    a                                    å 

                                                   s                   tt                                   t

b                                                 a                                                    m

l       s                                          r                   f                                     i

u      t                                                              ö                                   n

n      j                                         h                  r                                    s

d      ä                                        ö                                                    t

a      r                                         g                  h                                 o

r      n                                         a                ö                                  n

       o                                                           g                                  e
        r                                         siffror,     a                                   .