Universal Serial Bus

Min skolstart planerades att sammanfattas i ett ord men ordet har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än.
Vägen dit är fortfarande inte ordentligt sopad från gruset efter förra vinterns farliga ishalka som tvingar fram nackspärr även utan serietidningsolyckor, den tar fortfarande sju minuter att gå med musik i öronen (åtta utan) och den vrider sig konstant åt vänster. Träden har ännu inte börjat skifta i färg men alla ser att de snart är på väg att explodera. Inte börjat klä kyrkbackens gräs med nya hem åt igelkottar och sniglar utan snäckor, men vibrerar av önskan att göra så.
(Varför ligger ingen kyrkogård intill? Varför har vi inte kilometerlånga, gotiska gårdar där minnena är tillräckligt starka att hålla kylan borta från vintern och där gruset aldrig glöms bort? Jag skulle verkligen tycka om det.)

Det är med ovanligt tunga steg som jag kliver uppför stentrapporna i den stora tegelstensbyggnaden. Det är med dammig blick jag tittar ut över metallstaketen som hindrar elever från att falla eller ramla eller tappas bort kring ljushallens många hörn, höga våningsplan och svindyra taklampor av märke. Ser ut över slarviga knutar och hästsvansar, över jeans som sitter bättre än mina någonsin kommer göra och över de (fortfarande) nya ettorna som går i klungor. Precis som vi en gång gjorde, nervösa som vi en gång var. Som har köpt nya skor som de snart kommer inse inte passar med trappstegen av fossil och handslipat trä. Som glasbitarna man kan hitta på stränder, lena, matta. Trötta som min hållning dessa dagar, dessa morgnar.
Det är tungt att tänka höger före vänster och kränga åt sidan för andra elever utan känslomässig radar.

Det är med en för snabb hand som jag för in nyckeln i skåplåset, det ultramoderna chip som inte vill läsas av. Jag försöker igen.

Det finns två vägar att välja på. Den ena är att lyssna på NOT IN LOVE MIXTAPE, borra pannan så djupt det går i en dubbelvikt arm, sjunka med magen och brösten först ned i en röd soffa, trasig sedan åren med katt, och leta rätt på den energi som krävs för andra halvlek. Det är den ena. Den andra är att plocka äpplen från trädet på gården och låta syran i tänderna möta dunkande pumpande i öronen då jag låter Izarharh Tenere av Tinariwen eka genom alla husväggar och mitt framför högtalaren står jag med slutna ögon och väntar på att få överraska mellanspelen. Även här är det förberedelser efter förberedelser och även i den mest lugna stunden, sekunden, är det ljudnivån som kanske en dag ger mig tinnitus som gör det hela helt.

Det är tungt att tvingas somna men det är tyngre att vakna igen och inse att samma väg väntar en, samma små valmöjligheter i den stora helheten infiltrerar mitt privatliv och sorterar, organiserar, lever rövare (för att uttrycka sig så fult som möjligt). Samtidigt är det någonting jag lärt mig göra helt, hålla andan och pusta igen sidsömmarna. Knyta skosnören så de faktiskt håller dagen ut, och i och med pulsen efter klockan midnatt men innan läxor påbörjats, ge det hela tyngd. Det är tungt, men det innehar tyngd. Det är kanske tyngden som är ordet jag sökte efter.