Elin Karin Pauline

Och den kommer aldrig att ta slut.
Ett intellekt som är större än till och med vad hon som känt henne i många år kunde tro, ett hjärta som växer och förändras och kan skratta åt sig självt ibland och en stundande resa över det stora havet till hösten. Det innebär många sömnlösa nätter och mycket oro över allt som heter framtiden. Vad som kommer ske. Detta är kanske ditt största äventyr, men det är nog även ett av mina: ett hopp ut i ovisshet och kanske kommer du hem med kärleksbarnet du någon gång kommer skaffa med Ryan Gosling (100% säkerhet), kanske står i stället jag och väntar med den ungen i famnen på flygplatsen och du har inte förändrats annat än möjligtvis en annan färg på dina (otäckt verkligt snygga) extensions. (Alternativ nummer 2 är mindre sannolikt än 1, men det får vara en del av poängen.) Kanske har vi andra sorters tygpåsar för våra skolböcker, kanske får vi skåpen intill varandra, kanske dricker vi te i stället för kaffe och vice versa på Lundbergs. Kanske är det första vi gör att köpa en enkelbiljett ut i livet.

Ingen kan förutspå hur det kommer kännas den senast den femtonde augusti och ingen hur tiden efter det kommer bli. Men jag undrar om det egentligen spelar någon roll? Den som spelar roll är du, Elin Karin Pauline, och att det där i botten finns ett vi. Som har kostat, som har dragit himla tunga och smala och klibbiga trådar. Men trådarna har också varit de som knytit oss samman med den enorma samling ballonger vi flyger med, till Paradisfallen i Sydamerika, till Frankrike, till Framåt. (Och som KNYTER.)

Resan. 
Meditation i asiatiska tempel & sunkiga tågkupéer & vindsloft med takvy < nuet. Minns det, när vi inte åker till Polen för festival och när vi inte får luffa för jag juridiskt är för ung, minns det, för jag kommer ha svårt att göra det. Jag vill gärna se oss som det där, som planer, visioner, som framtidsschampo och framtidsbalsam du vet? Men igår kväll (och eftermiddagen på Umeås tågstation mm mm mm) fattade jag än en gång tyngden av en kindkram efter ett hejdåvisesimorgon i skolan. Värdet av "NU" och inte "nu fast SEN".  G u l d ,  skulle du sagt och skämts lite men jag skulle ha tagit efter och snart förlorat orden som "perfekt" och "jättebra" ur vokabulären för din ersättning. För så fungerar jag, tänk mig som en nunna bland nunnor i kloster.

Tanken på allt får mina ögon att tåras. Men den skrämmer mig inte. Vilket äventyr, va? Det här kommer bli så jävla bra och så himla annorlunda och mina knän är svaga men inte mitt hjärta och inte mina fiskelinor knutna till dig och din fantastiska personlighet. Linan, värmen, känslan av att _ord inte behövs_ upp mot Ögeltjärn.
Och den kommer aldrig att ta slut.

Jag längtar tills sommaren 2013, då rummen i mig du en gång och för alltid lånat kommer fyllas upp igen.