På marken hörde de bubblande, sprakande (...)

Nej nej nej

jag vill inte ha ditt lilla vita. Ditt 50/50 röda och blå. Dina krasanden och dina slurp mums nu kan jag äntligen få en paus. En RÖKPAUS från verkligheten. 

Jag vill inte personlighetsförändras planerat, jag vill inte kunna exakt på mängd-millilitern och jag vill hellre vara livlös utan anledning än livlös med en anledning jag själv valt. De rekommenderar att jag ska ta en per morgon en per kväll. Jag saknar känslor att känna. Jag är en rastlös och ofokuserad partikel i det stora hela och jag vaknar som jag somnar, då jag somnar, som tom på livet. Eller full av livlighet men oförmögen att plocka upp det. Jag går runt som glutenintolerant och har inte upptäckt det än, mina enzymer övervinner ALLT och himmel vad tokbra jag är på att bryta ner all energi till noll (ingenting) för att sedan bara låta det rinna ur kroppen som om det vore sandkorn. 

Är jag en oönskad graviditet? Är jag det som bara hände på midsommar/i klassrummet/på högstadiet/på scen/i magen? Är jag en som andra håller av för att de måste, förpliktade att ta hand om mig tills myndig ålder ("hoppas hoppas hon inte omyndigförklaras då hon äntligen är i alkoholåldern för jag står inte ut, STÅR INTE UT"). Är jag den dom skulle tagit bort för herre detta kan inte kallas vettigt? Nej, nu låter jag otroligt deppig och det är jag inte. Lovar. Jag är ju noll - glad? Nej. Ledsen? Nej. Vad som helast annat än simmandes? Nej. I vilket vatten?

Ibland glömmer jag bort hur man andas. Ibland känns det så hårt och så starkt att jag inte är där jag borde vara att jag nog övertygas om att snart, snart! hoppar min livmoder ut ur min kropp och sliter sig från mina ådror, isolerar sig från mitt förpestade blod utan röda blodkroppar och lever sitt eget liv i skogen. Fortplantar sig med harsyra och får en snygg unge och de lever lyckliga i så många dagar som en uterus klarar sig utan kropp att samarbeta med.

De ber mig äta piller för att kanske höja halter. Jag nöjer mig (tack, bestämt tack) med B-vitamin och jag har nästan vant mig vid den hemska smaken nu. Vant mig på nivån att det inte tar tio utan fem minuter att svälja den, där vid frukostbordet. Jag tänker avböja erbjudandet för jag är nog helt enkelt för feg, helt simpelt oförmögen att fatta ett sådant beslut just nu. 

Jag är en pöl. Fucking aska. (Töntigt med internationella uttryck på det sättet. Jag skulle haft försdomskepsen på mig också.) Och inte ens mitt eget intet är jag säker på längre.