SITTER med Poupée De Cire, Puopée De Son i öronen och tittar ut mot min lilla värld utanför fönstret och på se stora snöflingorna som vissa kallar april-överraskningar. Jag känner mig som världens bästa upptäcktsresande, som om jag ska kasta mig i lianer ut från mitt rum och som om jag inte bryr mig riktigt om var jag hamnar. Det är den tjugoförsta i månaden och jag ska snart duscha för att sedan åka bort på finmiddag (inklusive finkläder inklusive värdinnegåva inklusive lång kortspelskväll), min stad är florsockervit och jag har bara druckit kaffe tills nu. Även om nu är bara några timmar efter att jag vaknade. Men, att sova bort dagen som normalt sett är ångestladdat blev idag det enda rätta och jag har bra hållning framför mitt internet.
LEKER med filmredigeringseffekter och med musik som bryter stämningen, har just insett att ett nytt universum öppnade sig i samband med att green screen-effekten visade sig för mig. Tänk, det tog tre år för mig att förstå det. Och nu är jag som fastkedjad framför skärmen och det spelar ingen roll att halva skärmen blir havsfärgad eller stjärnmönstrad eftersom det faktiskt blir, faktiskt blir, och ja. Hittade en ask som inte alls är naturprodukt vad jag vet, men som ändå fick ta på sig den rollen. Den enda av mina, vänta, nio olika försök att få till en slags kontrast till det gröna fältet som faktiskt blev helt okej. Resulterade i en historielös kortkortfilm som mest spelar lär-mig-allt-om-en-sak-rollen. En början på någonting kanske, kanske en inledning till morgondagens äventyr?
ÖVERRASKAS av Ne Me Quitte Pas och vilka otroligt många minnen den bär med sig.
BOKAR tågbiljetter till äventyr i maj och till andra saker som än så länge mest är drömmar jag inte är helt säker på.
LÄNGTAR som sjutton till Frankrike. Som sjutton. Men jag vet att allt händer i maj, allt händer i maj och allt händer i maj och förhoppningsvis har dessa sockerbitar av kyla slutat krossa alla sköra vårblommor som härdar och kämpar sig ur asfalten för att de också slåss om en del solljus. Som min stad, min himmel, vår himmel, inte erbjuder dem. Ett Frankrike känns ganska fint just nu. Ett språk en croissant en passande spellista. En som den jag nu hör.
MÅLAR ögonen och dansar ensam till A Bicyclette, sluter dem sedan och bara är. Är lycklig. Jag är lycklig.
lördag 21 april 2012
torsdag 19 april 2012
tisdag 17 april 2012
söndag 15 april 2012
Idétorkan
Detta är ett rop på hjälp.
Det tog mig lång tid att återhämta mig från 4 gånger 15 minuters sömn som var vad tåget hem från huvudstaden kunde erbjuda mig (uträknat: 34h - 4x15min = totalt 33h vaken och uppmärksam tid). Efter det åkte jag nästan direkt på en kurs om fred och jag känner mig lite annorlunda, lite mer kapabel att driva någonting framåt. Bara en gång tänkte jag på allt här hemma och på hur mitt schema är som ryan airs flygplan alltid är, fullt. Saker står på kö, vilar på hälarna men vägrar akta sig för vassa frihetsarmbågar, men jag har märkt en känsla, ett uns, av liv och ett sug av att skapa någonting. Nu har jag duschat, sovit ut och vilat sinnena, och de har ännu inte dött av plågsamma kompendium. Dags för en aning mänsklighet, för sockerdricka i fingrarna.
Det tog mig lång tid att återhämta mig från 4 gånger 15 minuters sömn som var vad tåget hem från huvudstaden kunde erbjuda mig (uträknat: 34h - 4x15min = totalt 33h vaken och uppmärksam tid). Efter det åkte jag nästan direkt på en kurs om fred och jag känner mig lite annorlunda, lite mer kapabel att driva någonting framåt. Bara en gång tänkte jag på allt här hemma och på hur mitt schema är som ryan airs flygplan alltid är, fullt. Saker står på kö, vilar på hälarna men vägrar akta sig för vassa frihetsarmbågar, men jag har märkt en känsla, ett uns, av liv och ett sug av att skapa någonting. Nu har jag duschat, sovit ut och vilat sinnena, och de har ännu inte dött av plågsamma kompendium. Dags för en aning mänsklighet, för sockerdricka i fingrarna.
Det jag behöver är ett projekt. Någonting att göra med händerna och med kärlek, något som resulterar i det som spelar roll. Jag behöver mina små uppdrag, personliga måsten och krav på en deadline som ingen annan satt än jag. En sysselsättning som innebär kreativitet och inte är någon man sagt åt mig att färdigställa.
Men var är min fantasi?
Jag vill ha analogt foto, jag vill göra någonting som berättar historier. Jag vill öppna kuvert och hemliga paket, jag vill slå in dem och skicka dem vidare. Men jag vet inte vad det är jag har som mål. Vad jag vill knyta mitt engagemang till. Jag vill bubbla. Klickar mig genom fubiz och stumbleupon och gudvetvilka hemsidor. Bläddrar analog sida upp och ned. Önskar jag visste, önskar saker var givna. Men jag behöver annan input, mänsklig input kanske.
Tankar tankar, bättre än all etanol i världen.
Jag tar tacksamt emot post, idéer eller tillsvidare-valnötter med honung.
lördag 14 april 2012
måndag 9 april 2012
Sagan om framtiden
Vad gör man av drömmarna när de dränker en i floder av skratt och hav av glädje?/-tårar?
Att veta att om sju dagar måste jag ha bestämt mig, fattat kloka men lyckliga beslut om min framtid, måste vara så himla jobbigt och även sugande spännande. En kär vän sitter på andra sidan en skärm och står just nu i valet och balanserar på den där tunna piedestalen och var han ramlar ner kommer avgöra åtminstone ett helt år av hans liv som ung. Och nu blir ju jag ett asplöv! Jag har tusen framtidsdrömmar och i och med vänners sista-minuten-panik återuppväcks mitt första-sekunden-listskapande. Punkt nummer ett på listan är staden med två versaler.
Jag har tre historier att berätta idag, på temat listor och på temat universitet och på temat framtiden.
Kapitel 1, första person singular:
New York.
Stor stad, stor park, stort hjärta, stora bilar, stora människor, stora tankar, stora hus. Mitt första besök var våren tvåtusenåtta. Det var närmare trettio grader varmt. En lätt bris stöttade mig på väg mot det lilla hålet i väggen ur vilket jag fick min bagel och kaffe och världens största, gröna äpple som var vad hotellet frukosterbjöd. Mer än tillräckligt, mer än romantiskt. Konsumerade dessa tre standarddelar i Union Square Park och jag slickade i mig sol som färskost även fast klockan på högerarmen visade en bisarr jetlag-tid.
Under dagarna hette glasögonen Promenader Coney Island Central Park Katz Delicatessen Staten Island Sol Nätter Strand Jazz Lincoln Center Ekorrar Union Square Chelsea Släkt Meatpacking District Gramercy Tavern Biografer MoMA & & &. Att landa en bit utanför med den famljära skylinen under sig i solnedgången är otroligt mäktigt, att vandra mellan skyskrapor är lika imponerande men mest överväldigande är det att vakna upp morgon efter morgon på samma plats och varje ny dag känna att jag är lyckligast i världen.
Jag hann med fyra böcker på plats, varav en av dem är en favorit bland favoriterna som köpter i andra hand just där. Jag var på vakt för runt varje gathörn kunde jag ju stöta på nya upplevelser, nya människor, och jag ville inte missa en sekund. Celloorkestrar och jazzband spelade i parkerna (i lugnet från trafik och viktig hyperaktiv överarbetstid) och cykeluthyrningskillar med en miljon berättelser i sina rockärmar berättade dem och delade ut de obligatoriska titanlåsen. Jag hann med att träffa avlägsna släktingar, som än dock står mig så nära. Jag föll i REA-fällor och in i min framtid, än idag drömmer jag om tunnelbaneljudet, om trånga hotellrum och om en Brooklynaccent som sprider splitter glädje över det mesta.
Kapitel 2, andra person singular:
Film.
Hör samman med kapitel 1 (se ovan) och NYFA och allt möjligt annat spännande. Känslan av att få ett "ja, du är välkommen" måste vara en av de mäktigaste och du håller med. Du ser det vita ljuset, det röda ljuset, det blå / gröna / gula. Det bildar färgfält och du skrattar kanske, du gråter kanske och förhoppningsvis ställer du frågor. Du känner på duken och undrar hur inget annat än denna bit tyg plus dessa bekanta färger fick tårarna att börja rinna bara sådär. Du rinner undan till förmån för en samarbetsparter och ni går i skolan på Union Square och förstår inte hur fantastiskt livet är. Inser att lyckan är som störst bland det allra största intresset och alla dess olika uttrycksformer. Du skriver manus och du lägger upp färdiga projekt på skolans hemsida och en lunchrast får du höra att du gjorde ett väldigt bra jobb med den senaste, att du utvecklas. Personen liknar dig vid en större filmskapare, en som du bara drömt om att liknas vid, en som du inspirerats av. Men du har fortfarande använt dina livserfarenheter och satt personlig prägel. Du väljer att omfamna samhället med dina personliga glasögonbågar. (Är glasen verkligen inte progressiva?)
Du har röda ringar under ögonen för du varit vaken väldigt länge den senaste månaden för att klippa och putsa och lägga ljudspår men du har inte varit sen till en enda lektion. Du har letat, och hittat!, mysterium som du dokumenterat och du har leendes vandrat vidare till fiktionsprojekt, nöjd med den där komplimangen och liknelsen för det dokumentariska. Du vet att du kan leka sagovärld fram tills i maj för tjejen som aldrig sa tack för maten gör det nu, efter ditt projekt, efter din lilla vattenstämpel på världen runt omkring. Du vet att du förbättrat den, fått den att skratta och gråta stora pärltårar, du vet att du gjort ditt för denna månad.
Kapitel 3, tredje person singular:
Grekisk mytologi.
Hon spenderade sina nätter med att läsa böcker om APOLLON och ARTEMIS och POSEIDON. Det var svårt för henne att inte relatera, associera, inflika med dessa fantastiska historier som kunde hittas överallt i vardagen. Ungefär som en klassisk klassiker, en 1984 eller en herre över flugorna. Hon tyckte om att låta sig drickas upp av DIONYSOS och trollbindas av HEKATES tre huvuden. Hon låter GALATEA dränka henne i allt drickbart och ber sedan AFRODITE att gå ner och ner och längre ner åh! Få kunde tro att hon när hon gick och lade sig egentligen tog med sig minificklampan under täcket och bläddrade i största möjliga tystnad sida upp och sida ner för att föda sin fantasi, utöka sitt vokabulär och slutligen även växa lite. Tydligen slutade växtkurvan när hon fick sin mens och det intygar skolsystern och nu var detta det enda sättet att nå den där extra centimetern.
Denna natt satt hon på tumblr, där man hittar hipsterbilder och klipska webcam-gifs, men hon sökte efter sida + sida med tavlor. Hon ville ge karaktärerna ett ansikte och för att själv inte behöva måla något hon ändå blir missnöjd med gav hon konstnärerna sitt förtroende. Hon lät de få stänka lite färg på de annars rätt sterila nätterna, för dessa april-vintern-kom-visst-tillbaka-efter-att-våren-verkligen-visat-sin-bästa-sida-men-det-var-alltså-inte-tillräckligt-nätterna var sannerligen inte roliga för någon.
Hon ville nog studera dessa med akademiska ögon även om det inte handlade om vidare många högskolepoäng. En besatthet av dessa obligatoriska glasögon (som hette allt det där på ett och två men adderat nu dessa karaktärer av vishet och dumhet och mystik), ja, den hade hon i blodet.
Och vet ni? Hon har inte ens brytningsfel.
Att veta att om sju dagar måste jag ha bestämt mig, fattat kloka men lyckliga beslut om min framtid, måste vara så himla jobbigt och även sugande spännande. En kär vän sitter på andra sidan en skärm och står just nu i valet och balanserar på den där tunna piedestalen och var han ramlar ner kommer avgöra åtminstone ett helt år av hans liv som ung. Och nu blir ju jag ett asplöv! Jag har tusen framtidsdrömmar och i och med vänners sista-minuten-panik återuppväcks mitt första-sekunden-listskapande. Punkt nummer ett på listan är staden med två versaler.
Jag har tre historier att berätta idag, på temat listor och på temat universitet och på temat framtiden.
New York.
Stor stad, stor park, stort hjärta, stora bilar, stora människor, stora tankar, stora hus. Mitt första besök var våren tvåtusenåtta. Det var närmare trettio grader varmt. En lätt bris stöttade mig på väg mot det lilla hålet i väggen ur vilket jag fick min bagel och kaffe och världens största, gröna äpple som var vad hotellet frukosterbjöd. Mer än tillräckligt, mer än romantiskt. Konsumerade dessa tre standarddelar i Union Square Park och jag slickade i mig sol som färskost även fast klockan på högerarmen visade en bisarr jetlag-tid.
Under dagarna hette glasögonen Promenader Coney Island Central Park Katz Delicatessen Staten Island Sol Nätter Strand Jazz Lincoln Center Ekorrar Union Square Chelsea Släkt Meatpacking District Gramercy Tavern Biografer MoMA & & &. Att landa en bit utanför med den famljära skylinen under sig i solnedgången är otroligt mäktigt, att vandra mellan skyskrapor är lika imponerande men mest överväldigande är det att vakna upp morgon efter morgon på samma plats och varje ny dag känna att jag är lyckligast i världen.
Jag hann med fyra böcker på plats, varav en av dem är en favorit bland favoriterna som köpter i andra hand just där. Jag var på vakt för runt varje gathörn kunde jag ju stöta på nya upplevelser, nya människor, och jag ville inte missa en sekund. Celloorkestrar och jazzband spelade i parkerna (i lugnet från trafik och viktig hyperaktiv överarbetstid) och cykeluthyrningskillar med en miljon berättelser i sina rockärmar berättade dem och delade ut de obligatoriska titanlåsen. Jag hann med att träffa avlägsna släktingar, som än dock står mig så nära. Jag föll i REA-fällor och in i min framtid, än idag drömmer jag om tunnelbaneljudet, om trånga hotellrum och om en Brooklynaccent som sprider splitter glädje över det mesta.
Kapitel 2, andra person singular:
Film.
Hör samman med kapitel 1 (se ovan) och NYFA och allt möjligt annat spännande. Känslan av att få ett "ja, du är välkommen" måste vara en av de mäktigaste och du håller med. Du ser det vita ljuset, det röda ljuset, det blå / gröna / gula. Det bildar färgfält och du skrattar kanske, du gråter kanske och förhoppningsvis ställer du frågor. Du känner på duken och undrar hur inget annat än denna bit tyg plus dessa bekanta färger fick tårarna att börja rinna bara sådär. Du rinner undan till förmån för en samarbetsparter och ni går i skolan på Union Square och förstår inte hur fantastiskt livet är. Inser att lyckan är som störst bland det allra största intresset och alla dess olika uttrycksformer. Du skriver manus och du lägger upp färdiga projekt på skolans hemsida och en lunchrast får du höra att du gjorde ett väldigt bra jobb med den senaste, att du utvecklas. Personen liknar dig vid en större filmskapare, en som du bara drömt om att liknas vid, en som du inspirerats av. Men du har fortfarande använt dina livserfarenheter och satt personlig prägel. Du väljer att omfamna samhället med dina personliga glasögonbågar. (Är glasen verkligen inte progressiva?)
Du har röda ringar under ögonen för du varit vaken väldigt länge den senaste månaden för att klippa och putsa och lägga ljudspår men du har inte varit sen till en enda lektion. Du har letat, och hittat!, mysterium som du dokumenterat och du har leendes vandrat vidare till fiktionsprojekt, nöjd med den där komplimangen och liknelsen för det dokumentariska. Du vet att du kan leka sagovärld fram tills i maj för tjejen som aldrig sa tack för maten gör det nu, efter ditt projekt, efter din lilla vattenstämpel på världen runt omkring. Du vet att du förbättrat den, fått den att skratta och gråta stora pärltårar, du vet att du gjort ditt för denna månad.
Kapitel 3, tredje person singular:
Grekisk mytologi.
Hon spenderade sina nätter med att läsa böcker om APOLLON och ARTEMIS och POSEIDON. Det var svårt för henne att inte relatera, associera, inflika med dessa fantastiska historier som kunde hittas överallt i vardagen. Ungefär som en klassisk klassiker, en 1984 eller en herre över flugorna. Hon tyckte om att låta sig drickas upp av DIONYSOS och trollbindas av HEKATES tre huvuden. Hon låter GALATEA dränka henne i allt drickbart och ber sedan AFRODITE att gå ner och ner och längre ner åh! Få kunde tro att hon när hon gick och lade sig egentligen tog med sig minificklampan under täcket och bläddrade i största möjliga tystnad sida upp och sida ner för att föda sin fantasi, utöka sitt vokabulär och slutligen även växa lite. Tydligen slutade växtkurvan när hon fick sin mens och det intygar skolsystern och nu var detta det enda sättet att nå den där extra centimetern.
Denna natt satt hon på tumblr, där man hittar hipsterbilder och klipska webcam-gifs, men hon sökte efter sida + sida med tavlor. Hon ville ge karaktärerna ett ansikte och för att själv inte behöva måla något hon ändå blir missnöjd med gav hon konstnärerna sitt förtroende. Hon lät de få stänka lite färg på de annars rätt sterila nätterna, för dessa april-vintern-kom-visst-tillbaka-efter-att-våren-verkligen-visat-sin-bästa-sida-men-det-var-alltså-inte-tillräckligt-nätterna var sannerligen inte roliga för någon.
Hon ville nog studera dessa med akademiska ögon även om det inte handlade om vidare många högskolepoäng. En besatthet av dessa obligatoriska glasögon (som hette allt det där på ett och två men adderat nu dessa karaktärer av vishet och dumhet och mystik), ja, den hade hon i blodet.
Och vet ni? Hon har inte ens brytningsfel.
lördag 7 april 2012
onsdag 4 april 2012
04:43
Utanför dörren knastrar det av fötter som går mot olika mål. De mindre med inriktning badrum och de lite större med vision vattenhål.
De ber mig allihopa att ta vara på min tid, att inte strössla den över onödighetsglass, men jag kan inte läsa de sista 100 sidorna jag har i min obligatoriska skolbok just nu. Fingrarna tappar rastläst över tangentbordet och i stället skriver jag inledning efter inledning, glömmer avslut efter avslut och gömmer mig undan verkligheten. Den som klev in i mitt liv, drog ner byxorna och skrek FACE IT i måndags. Den som påminde mig om att livet inte bara kunde bestå av skratt och dans och ovillkorlig lycka och har hållit mig hemma i två dagars tid.
På andra sidan gipsväggen andas nu min syster tungt och jag kan, om jag själv slutar och håller syret inne, urskilja mumlande ord från hennes mun, sådana som skulle kunna avslöja vad hon drömmer om men vars konturer / strukturer suddas ut genom väggen som delar våra liv. Google visar bottenresultat på min hemmahobbyforskning om huruvida chansen att jag blir astrofysiker är stor eller liten. Min dröm sedan mörkret föll i höstas kraschade innan avgång men tåget går för andra personer också, dessa kommer ha toppresultat och även gå ur gymnasiet med naturvetenskaplig examen. De kommer kunna glädjas åt sina lyckliga familjer och fruar och de kommer ha råd med stjärnkikare till sina begåvade och musikaliska barn.
Det är natt och jag vet om att jag inte bor i en lägenhet i vilken jag är nyinflyttad och inte bekantat mig med grannarna, men trots att familjens fötter är de enda som (förmodligen) tassar utanför kan jag inte sluta låtsas att det är andra personer i samma skor. Livsöden jag låtsas mig känna till. Som mannen med hatten och sjalen av rött blankt som klippte sin mustasch med en vredessax. Som barnet med tången och naglarna på grusplanen efter att ha blivit vald näst näst sist. Som elefanten i buren med det varma hjärtat.
Knastret fortsätter in under sängen, i mörkret där andra saker än fiktiva karaktärer växer och frodas. Varje dammpartikel och rädsla jag kastar in dit under får dem att växa sig kraftigare. Annat slags knaster, andra fotsteg och hårt knutna kämparnävar ligger där under och värper ägg (eller föder levande ungar, vem vet, vi har ju inte wikipedia). Detta är också en del av min verklighet, min synonym till vardag och på ett rubbat vänster tillhör även elefanten denna metallkula i bröstkorgen. För det är en elefantsignal som väcker mig varje morgon, det är elefantfötter som stampar, klampar mig till insomni om kvällarna och fan, det är ingen annan än jag själv som beskriver detta som realitet.
Min kudde luktar vitlök och min madrass har hjälplöst halkat halvvägs ned mot golvet.
De ber mig allihopa att ta vara på min tid, att inte strössla den över onödighetsglass, men jag kan inte läsa de sista 100 sidorna jag har i min obligatoriska skolbok just nu. Fingrarna tappar rastläst över tangentbordet och i stället skriver jag inledning efter inledning, glömmer avslut efter avslut och gömmer mig undan verkligheten. Den som klev in i mitt liv, drog ner byxorna och skrek FACE IT i måndags. Den som påminde mig om att livet inte bara kunde bestå av skratt och dans och ovillkorlig lycka och har hållit mig hemma i två dagars tid.
På andra sidan gipsväggen andas nu min syster tungt och jag kan, om jag själv slutar och håller syret inne, urskilja mumlande ord från hennes mun, sådana som skulle kunna avslöja vad hon drömmer om men vars konturer / strukturer suddas ut genom väggen som delar våra liv. Google visar bottenresultat på min hemmahobbyforskning om huruvida chansen att jag blir astrofysiker är stor eller liten. Min dröm sedan mörkret föll i höstas kraschade innan avgång men tåget går för andra personer också, dessa kommer ha toppresultat och även gå ur gymnasiet med naturvetenskaplig examen. De kommer kunna glädjas åt sina lyckliga familjer och fruar och de kommer ha råd med stjärnkikare till sina begåvade och musikaliska barn.
Det är natt och jag vet om att jag inte bor i en lägenhet i vilken jag är nyinflyttad och inte bekantat mig med grannarna, men trots att familjens fötter är de enda som (förmodligen) tassar utanför kan jag inte sluta låtsas att det är andra personer i samma skor. Livsöden jag låtsas mig känna till. Som mannen med hatten och sjalen av rött blankt som klippte sin mustasch med en vredessax. Som barnet med tången och naglarna på grusplanen efter att ha blivit vald näst näst sist. Som elefanten i buren med det varma hjärtat.
Knastret fortsätter in under sängen, i mörkret där andra saker än fiktiva karaktärer växer och frodas. Varje dammpartikel och rädsla jag kastar in dit under får dem att växa sig kraftigare. Annat slags knaster, andra fotsteg och hårt knutna kämparnävar ligger där under och värper ägg (eller föder levande ungar, vem vet, vi har ju inte wikipedia). Detta är också en del av min verklighet, min synonym till vardag och på ett rubbat vänster tillhör även elefanten denna metallkula i bröstkorgen. För det är en elefantsignal som väcker mig varje morgon, det är elefantfötter som stampar, klampar mig till insomni om kvällarna och fan, det är ingen annan än jag själv som beskriver detta som realitet.
Min kudde luktar vitlök och min madrass har hjälplöst halkat halvvägs ned mot golvet.
tisdag 3 april 2012
Nästa andetag blir tusen
tio stressade, vilsna
nio som aldrig kom hem för
åtta är husnumret alla alltid glömmer
sju sjösjuka idioter, helgon, på resa saknar
sex. sköna sviter, nätter av lyx och bubbelbad och gratistvål
fem slag på tre sekunder slår hjärtat och på nummer
fyra drar rytmen igång igen, en cirkel kallas det
tre helheter och tre vägar att välja bland, dörrar att sannolikhetsbedömma men med
två tvivlande tankar, ögon, skakiga händer lämnas i stället
ett ensamt väsen, nu inte lika helgonförklarat, men sjösjukt och alltid lika stressat
nio som aldrig kom hem för
åtta är husnumret alla alltid glömmer
sju sjösjuka idioter, helgon, på resa saknar
sex. sköna sviter, nätter av lyx och bubbelbad och gratistvål
fem slag på tre sekunder slår hjärtat och på nummer
fyra drar rytmen igång igen, en cirkel kallas det
tre helheter och tre vägar att välja bland, dörrar att sannolikhetsbedömma men med
två tvivlande tankar, ögon, skakiga händer lämnas i stället
ett ensamt väsen, nu inte lika helgonförklarat, men sjösjukt och alltid lika stressat
måndag 2 april 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)