Vita nätter i april

Ingen nål ska kunna få mig att spricka. Superhjälten i norr. 
Ingen nål ska kunna få mina fötter att skaka, min benstyrka att smälta och rinna undan som stearin eller magma eller vax.
Den vita vätskan ska ta sig genom många lager hud, genom blodkärl genom artär, det känns och det syns, ett stift in i kroppen 1 centimeter eller kanske (endast?) 0,5. 1 minuts långsamt introducerande av bakterier för att göra min kropp resistent, 15 minuters betänketid. Jag kan höra min muskel spännas ut av detta främmande, ömmande vatten och jag förlorar. fotfästet. fysiskt. Det prasslar, visste ni det?
Jag har tidigare aldrig upplevt att en rädsla bara yttrat sig kroppsligt. Superhjälten i norr tänker kaxiga tankar om hur oövervinnelig hon är, på hur det faktiskt bara är en tunn tunn spets in i vänsterarmen och sedan är den obefintliga minuten (alltså, 60 sekunder) överkommen. Övervunnen. Jag väntar mig gräddiga kokosmjölksnätter i april och jag längtar till alla (ja, alla, plural) framtidens höjdpunkter men hur många vita stunder jag än kan hitta i min kalender tar den vita vätskan kol - det blir svart framför ögonen. Den tar med udden udden av gräddfilsNilen som borde vara exotisk och spännande, förförisk och inte fylld av fasa. Kapillär efter kapillär imploderar i en kedjereaktion à la kärnkraftens alla regler men jag vill inte ha en radioaktiv vänsterarm även om jag inte använder den till någonting annat än ett fåtal pianostycken och även om jag vet att jag, vaccin till trots, aldrig kommer bli 100 000 år. Att svimma är ett faktum som inte är en chock, och jag är trygg i att systrarnas ryamattor kommer fånga mig i fallet (tänker superhjälten), ingen nål ska få mina ögon att se svart.
Köttsliga jaget/detet får, vaccin och hundra lager metallhud till trots, sista ordet.

Landet av Okuvliga och Storslagna Stormar

Samtidigt som jag egentligen bara vill dricka kaffe och titta på Mad Men och må bra (avsnitt efter avsnitt efter avsnitt, säsong nummer ett har påbörjats på nytt nämligen, herre vad jag tycker om den teveserien alltså, blir halvt euforisk av att bara höra intromelodin) sitter jag och försöker ta mig genom högar av papper som ska fyllas i, talonger som ska kryssas, mappar som ska sorteras, ekonomi som ska gå ihop, glosor som ska läras, texter som ska läsas, ögon som ska fortsätta att fokusera.

Men jag kan inte hålla tankarna ifrån vackra kläder som blir för små av hemliga (obs, superhemliga, sch!) anledningar och på hur fruktansvärt sexistiskt det kan vara, kunde vara, i kontorsmiljöer även om dörrarna till de icke-ljudisolerade gipsväggsomslutna rummen har den bästa färgen och fåtöljerna toppar fåtöljlistan. På hur ett kontor blir till ett annat ruskigt fort och på hur ett lågbetalt ingenmansyrke lätt som bomull omvandlas till en auktoritet. På hur vinden blåser så hårt men utan att glömma att den aldrig välter de hårda.
På hur vinden även utanför mina småstadsfönster viner och på hur vinden och viner nästan är samma ord, fast samtidigt inte.
Och på mina händer. Dina händer också. I den drömmen då du sträckte dig över min axel i det bakre bilsätet och bad mig räcka dig flaskan men i stället, så välplanerat så välavvägt, tog tag i min trevande (hjälpsamma) hand och höll den hårt, hårt, hårt för första gången. (Enda gången?) Men nu är det mina händer som är kalla och mina som skakar av stress och nervositet. Jag vill slå huvudet i väggen bara för att få tiden att gå fortare. Klappa luften-är-fri framför mitt eget ansikte för att framkalla en stark känsla, en irritation, en reaktion! för första gången på väldigt länge.

Efter att ha lyssnat på alla Mad Men-inspirerade -influerade och -identiska soundtrackskivor som finns på spotify gör det mig så himla New York-sugen och jag vill ha en gammal bil (men först: körkort, tack) och: ja till kreativitet! Synd bara att livet så sällan är det där teveserieinspirerade, -influerade, -identiska. Synd bara att elementen inte fungerar perfekt. Synd bara att min stress aldrig, som normalt, leder till högre prestation eller större skärpedjup, utan bara till ursäkter, konstruerade för mig själv och ekandes kvällar och nätter ut. "Jag måste ju rita den där trollsländan, det har jag tänkt på i över två veckor nu" (obs, helt sann tanke, tjugotvå minuter sedan) eller "jag ska bara koka en kopp te, och filma den heta vattenångan, och redigera filmen, och leta en passande låt i bakgrunden, och klippa lite till, och".

Samtidigt som jag egentligen bara vill dricka kaffe och titta på Mad Men och må bra bygger jag ett mellantings-jag. Ett spöke i min egen biografi. Hon som inte gjorde annat än att drömma halvvägs. (Inte drömma på samma sätt som att Drömma, utan så som man drömmer om att vi fått kontroll på växthusgasutsläppen imorgon gryning, om människofötter på Pluto eller om att alla bara slutade äta kött.) Jag saknar ett minne av en start och jag saknar säkerhetsbälte inför landning, för tillfället. Även om jag blev helt varm i kroppen av en himla fin spontanpresent med ännu finare ord i blått bläck utanpå och även om jag inte vet någonting som känns roligare än Umeå Open till helgen är jag i min teveserievärld, Landet av Okuvliga och Storslagna Stormar, och leker.
Jag gör mitt fantastiska alterego Luft allt starkare men förlorar Rebecka på vägen dit.
Och i och med det även mina händers fysiska förmåga att producera, skapa, tillverka. De som ska kunna hålla din hand så hårt hårt hårt tillbaka.

Om att planera varje ord (eller) Hos psykologen, 1

/// Ett ärligt försök att för en gångs skull vara rakt på sak. Detta blir mitt psykologsamtal nummer ett. ///

Jag fick låna en fantastiskt fin berättelse om åska och annat oväder, rökdoft och blixtnedslag, igår. Och det fick mig att längta så otroligt hårt efter en rödflammande höst, efter knastrande grenar och enorma ormbunkar som växer vilt (hör och häpna, det finns). Jag vill känna doften av en hög himmel och blöt jord. Jag vill precis hinna akta mig för spindelnät mellan träden. Och i och med dessa otroligt starka, lyckliga och vackra känslorna påmindes jag ännu en gång om ett av mina många, stora problem. Jag tror mig kunna planera mitt liv efter en slags intern mall och gråter bara då jag misslyckas med det. Jag har krav, krav som faktiskt ibland är omänskliga, omöjliga, åtminstone just nu.

Jag bestämde mig för att ta tag i kragen och göra någonting åt det. Göra någonting åt min höstlängtan, min saknad efter riktiga löv på träden och långa sensommarvarma kvällar som faktiskt aldrig tar slut. Jag bestämde mig för att göra någonting åt (förverkliga? realisera? relationera?) allt jag alltid skriver om, som om solen inte existerade i vår dimension. Men solen är vår närmsta stjärna och den vetskapen har jag behövt tvinga på mig själv. Och påminna mig själv om varje gång jag vaknar.
Jag har, tack R, räknat ihop att jag faktiskt förverkligar framtidsdrömmar om jag sparar lite av studiebidraget varje månad. Bygger mig ett mål och en resa, etapp för etapp. Jag ställde väckarklockan tidigt och steg upp, gjorde frukost så som helgfrukost ska vara, gick en promenad, tjuvlyssnade på en orgelkonsert och läste i solen. Jag ska spela piano och klistra glitter i min kalender för sanningen är att våren tjugohundratolv blir min mest spännande vår någonsin.
Och det är den definitivt varmaste dagen och min termometer visar nio plus. (Nu, några timmar senare, är det ännu varmare.) Jag. är. så. lycklig.

Jag har en svår relation till skogen. Jag har, sedan smattrande ekollon och regniga timmar på en veranda i trä, älskat naturen på ett sätt som inte innebär svampplockning och långa promenader i solnedgången. Vi har en romans, vi valsar i drömmarna och jag romantiserar varje rot och varje kvist. Jag tänker mig ofta till miljöer och nattpromenader som i den fina berättelsen jag fick låta igår, tänk att ha sitt hus i en dalgång, ensam och isolerad från allt som en benämner civilisation och bara låta sig själv stå för den. Tänk att ha sin skog, sitt regn, sitt gräs och sina blad för sig själv. Att bara få börja från början och sedan vända dem. Kanske permanent, kanske bara för att komma underfund med vad en egentligen drömmer om och vill uppnå, ha, var en vill vara. Fundera över nästa steg.

Den här stugan mitt i ingenstans är en drömvärld jag byggt upp (välutrustad, vita väggar). Jag tror inte den betyder någonting i sig, inte golvet och gardinerna, men verklighetsflykten den innebär att tänka på gör nog det.
Kanske behöver jag aldrig hitta dit, till huset i den mest mystiska skogen jag kan tvinga fram, Eden eller någon annanstans. Kanske är skapandet av denna idyll (splittermixad med kaos och annat vackert, förstås) det viktigaste och även det som är målet med det hela. För trots att när jag funderar över detta ställe ofta placerar det i andra länder, på andra kontinenter och bland alla andra djur än de som finns just här intill mig, fylls jag av känslan jag drömmer om så fort jag öppnar dörren.
Kanske är huset bara namnet på tanken, på samma sätt som Slottet är ett luftslott av fantasifärger, ett sätt att realisera och att lättare återkomma till samma bubbla om och om igen. Att andas in luften utomhus just nu är det bästa jag kan tänka på, kvistarna knackar precis lika frasigt i skogen på berget jag bor som om nätterna i huvudet och djupt mörker kan vi alla hitta precis överallt.

Jag misstänker att jag ofta förväntar mig att jag ska kunna.
Jag ska hitta drömhuset senast imorgon och alla andra drömmar ska uppfyllas innan en annan, även den mycket snar, deadline.
Jag inbillar mig att lyckan bara finns där den är omöjlig att hitta. (I Slottet, i Skogen.)
Jag ritar mina egna dödslinjer. Och har alltid gjort.
Men nu har jag bitit tag i utmaningen att inte bara direkt låta tankarna bli ofullständiga meningar utan faktiskt försöka säga någonting, försöka få er att förstå men även vara rättvis mot mig själv och i och med det kanske få min haka lite mindre tung att hålla uppe. Skapa en ny, mindre spretig handsil.
Detta blev mitt psykologsamtal nummer ett.

Det som är hem

Var?
Jag befinner mig i Slottet.

Pteromerhanophobia

Jag har alltid sagt till mig själv och de i min omgivning att "nej, det är omöjligt att bestämma sig för en favoritfilm" & "nej, jag har för många bästa böcker för att utnämna en speciell". Det var en av de topp tre svåraste frågorna i alla tiders Mina Vänner-böcker (tillsammans med "vad vill du bli när du bli stor?" och "min bästa vän är"). Det har varit nästan av princip och definitivt blivit en reflex att inte veta, att inte kunna bestämma mig och att få beslutsångest redan då man är tre frågor innan den stundande om alla dessa favoriter. Det blev en tradition.

Men, jag har nu brutit mot principer och jag har satt stopp för reflexerna. 

Jag undrar om det kanske är så att genom att gå in i en bok med tankarna att den kommer vara exploderande direkt gör den lite vassare, med en lite mer lättantändlig stubin. När jag fick boktipset tänkte jag mig den som just sådan, en med avkortad lunta och med lite mer krydda krut än de flesta andra. Efter att ha läst det första kapitlet visste jag 1: att man, ja, faktiskt låter sig luras lite när man väljer litteratur, man köper lättare en bok som någon hyllat en smula extra, och 2: att man, nej, inte kan uppleva en annans upplevelse, att man endast kan gå på andras lovord tills dess att man själv ger sig in i texten. Ingen kunde lura mig, tipsa mig, vända mig till den hängivenhet jag kom att känna för varje kapitel och varje citat. Ingens prat om boken innan skulle kunna styra över min upplevelse av den, även om den externa åsikten var den som fick mig att ta upp boken från första början. Ingen kunde förutsäga att jag skulle sitta i nio minuter och stirra in i tapeten utan att dra ett enda andetag då de fyrahundra sidorna plötsligt (abrupt, hårt, koncist) tog slut.

Det är en underlig känsla att fängslas så av en roman, av ett språk, av ett sätt att tänka. Det är en underlig känsla att känna att mitt liv inte är komplett om inte, även jag, avslutar denna kväll med ett rykande hett bad och med lödder i håret, och det är en underlig känsla att något så aforistiskt samtidigt kunde vara svävande på sättet som jag nyss upplevt. Jag kunde inte sätta mig vid facebook, jag kunde inte spela spel / konversera / smsa. Jag skrev en boklista och letade energiskt efter alla de författare författaren passar till (bollar idéer med?) genom sidorna. Fler än sidantalet, vill jag påstå, men än så länge står bara åtta stycken på mitt handskrivna "att läsa"-index. 

Bland dessa finns James Joyce, fantastiska Simone de Beauvoir och därför också, såklart, Jean-Paul Sartre. 

Jag har länge drömt om känslan av att ha läst någonting som gett mig käftsmäll på käftsmäll och en rak höger i ryggen, en som får mig att ta mig lite längre framåt i livet, och nu fick jag så mycket, mycket mer. Det är eufori. Och det är badkar och Freud och Europaresor och kärlek. 

Jag är överväldigad av "Rädd Att Flyga" och jag är så tacksam för rekommendationen, annars hade jag varken känt till Erica Jong eller min olyckliga, begåvade Isadora Zelda White Stollerman Wing, varken hennes familj med kärlek till kvinnligheten/manligheten/graviditeten/traditionen eller Beirut ur detta personliga sjuttiotalsperspektiv, varken Adrian Goodlove eller Bennett Wing. 

Denna roman är inte bara en feministisk bok (bibel, menar bokryggen) om kvinnlig sexualitet. 

Den här är inte bara någonting alls, faktiskt. 

Utan att bli omänsklig har den fått mig att känna mig lite svårare att besegra. (Nu vinner du inte lika lätt! Ha!)

Det är kanske inte en underlig känsla ändå, att känna att mitt liv inte är komplett om inte, även jag, avslutar denna kväll med ett rykande hett bad och med lödder i håret. Det är bara precis det jag vill göra, precis det jag vill känna, nu när de sista raderna aldrig mer kommer vara nya eller okända för mina hornhinnor. 

Tack, tack för spontanitet.

Äntligen äntligen äntligen igen.

Sundsvall - den gyllene delen

Disco

Obscen; salig

Det börjar med att det blir ett knappnålsstort sug innanför, bakom naveln. Sedan hugger en tändstickseld från den punkten upp i lodrät sicksacklinje till en okänd punkt i bröstkorgen. Ungefär sju centimeter nedanför halsgropen - där slutar sömmen som flätar oss samman. Sömmen som fållar och håller mig spikrak samtidigt som ingenting annat än fosterposition känns naturligt. Det orsakar en inandning så hastig så oplanerad så överraskande så okontrollerbar! Anandamid-inhalator räddar mig inte ur en påtvingad enmanspsykos och jag är kanske mer ångestladdad (plussida/minussida) än du sa; den där gången, än du skrev; den där gången, men jag är i vissa fall den lyckligaste människan på jorden och jag svävar högre än både dig och all koagulerad vinterfukt kring alptopparna tillsammans. Det får mig att andas som en plogbil som ett lokomotiv som ett dragspel vars enda bränsle (och motpol) till ljudet är nitrogen 78,1%, oxygen 20,9%, argon 0,9% & vatten och andra gaser 0,1%. Det får mig att inte stänga ögonlock. Att inte vilja vakna i morgon. Att inte vilja lämna min   o b s c e n a   s a l i g h e t   .
Jag är PRESENS.