Om att planera varje ord (eller) Hos psykologen, 1

/// Ett ärligt försök att för en gångs skull vara rakt på sak. Detta blir mitt psykologsamtal nummer ett. ///

Jag fick låna en fantastiskt fin berättelse om åska och annat oväder, rökdoft och blixtnedslag, igår. Och det fick mig att längta så otroligt hårt efter en rödflammande höst, efter knastrande grenar och enorma ormbunkar som växer vilt (hör och häpna, det finns). Jag vill känna doften av en hög himmel och blöt jord. Jag vill precis hinna akta mig för spindelnät mellan träden. Och i och med dessa otroligt starka, lyckliga och vackra känslorna påmindes jag ännu en gång om ett av mina många, stora problem. Jag tror mig kunna planera mitt liv efter en slags intern mall och gråter bara då jag misslyckas med det. Jag har krav, krav som faktiskt ibland är omänskliga, omöjliga, åtminstone just nu.

Jag bestämde mig för att ta tag i kragen och göra någonting åt det. Göra någonting åt min höstlängtan, min saknad efter riktiga löv på träden och långa sensommarvarma kvällar som faktiskt aldrig tar slut. Jag bestämde mig för att göra någonting åt (förverkliga? realisera? relationera?) allt jag alltid skriver om, som om solen inte existerade i vår dimension. Men solen är vår närmsta stjärna och den vetskapen har jag behövt tvinga på mig själv. Och påminna mig själv om varje gång jag vaknar.
Jag har, tack R, räknat ihop att jag faktiskt förverkligar framtidsdrömmar om jag sparar lite av studiebidraget varje månad. Bygger mig ett mål och en resa, etapp för etapp. Jag ställde väckarklockan tidigt och steg upp, gjorde frukost så som helgfrukost ska vara, gick en promenad, tjuvlyssnade på en orgelkonsert och läste i solen. Jag ska spela piano och klistra glitter i min kalender för sanningen är att våren tjugohundratolv blir min mest spännande vår någonsin.
Och det är den definitivt varmaste dagen och min termometer visar nio plus. (Nu, några timmar senare, är det ännu varmare.) Jag. är. så. lycklig.

Jag har en svår relation till skogen. Jag har, sedan smattrande ekollon och regniga timmar på en veranda i trä, älskat naturen på ett sätt som inte innebär svampplockning och långa promenader i solnedgången. Vi har en romans, vi valsar i drömmarna och jag romantiserar varje rot och varje kvist. Jag tänker mig ofta till miljöer och nattpromenader som i den fina berättelsen jag fick låta igår, tänk att ha sitt hus i en dalgång, ensam och isolerad från allt som en benämner civilisation och bara låta sig själv stå för den. Tänk att ha sin skog, sitt regn, sitt gräs och sina blad för sig själv. Att bara få börja från början och sedan vända dem. Kanske permanent, kanske bara för att komma underfund med vad en egentligen drömmer om och vill uppnå, ha, var en vill vara. Fundera över nästa steg.

Den här stugan mitt i ingenstans är en drömvärld jag byggt upp (välutrustad, vita väggar). Jag tror inte den betyder någonting i sig, inte golvet och gardinerna, men verklighetsflykten den innebär att tänka på gör nog det.
Kanske behöver jag aldrig hitta dit, till huset i den mest mystiska skogen jag kan tvinga fram, Eden eller någon annanstans. Kanske är skapandet av denna idyll (splittermixad med kaos och annat vackert, förstås) det viktigaste och även det som är målet med det hela. För trots att när jag funderar över detta ställe ofta placerar det i andra länder, på andra kontinenter och bland alla andra djur än de som finns just här intill mig, fylls jag av känslan jag drömmer om så fort jag öppnar dörren.
Kanske är huset bara namnet på tanken, på samma sätt som Slottet är ett luftslott av fantasifärger, ett sätt att realisera och att lättare återkomma till samma bubbla om och om igen. Att andas in luften utomhus just nu är det bästa jag kan tänka på, kvistarna knackar precis lika frasigt i skogen på berget jag bor som om nätterna i huvudet och djupt mörker kan vi alla hitta precis överallt.

Jag misstänker att jag ofta förväntar mig att jag ska kunna.
Jag ska hitta drömhuset senast imorgon och alla andra drömmar ska uppfyllas innan en annan, även den mycket snar, deadline.
Jag inbillar mig att lyckan bara finns där den är omöjlig att hitta. (I Slottet, i Skogen.)
Jag ritar mina egna dödslinjer. Och har alltid gjort.
Men nu har jag bitit tag i utmaningen att inte bara direkt låta tankarna bli ofullständiga meningar utan faktiskt försöka säga någonting, försöka få er att förstå men även vara rättvis mot mig själv och i och med det kanske få min haka lite mindre tung att hålla uppe. Skapa en ny, mindre spretig handsil.
Detta blev mitt psykologsamtal nummer ett.