Vita nätter i april

Ingen nål ska kunna få mig att spricka. Superhjälten i norr. 
Ingen nål ska kunna få mina fötter att skaka, min benstyrka att smälta och rinna undan som stearin eller magma eller vax.
Den vita vätskan ska ta sig genom många lager hud, genom blodkärl genom artär, det känns och det syns, ett stift in i kroppen 1 centimeter eller kanske (endast?) 0,5. 1 minuts långsamt introducerande av bakterier för att göra min kropp resistent, 15 minuters betänketid. Jag kan höra min muskel spännas ut av detta främmande, ömmande vatten och jag förlorar. fotfästet. fysiskt. Det prasslar, visste ni det?
Jag har tidigare aldrig upplevt att en rädsla bara yttrat sig kroppsligt. Superhjälten i norr tänker kaxiga tankar om hur oövervinnelig hon är, på hur det faktiskt bara är en tunn tunn spets in i vänsterarmen och sedan är den obefintliga minuten (alltså, 60 sekunder) överkommen. Övervunnen. Jag väntar mig gräddiga kokosmjölksnätter i april och jag längtar till alla (ja, alla, plural) framtidens höjdpunkter men hur många vita stunder jag än kan hitta i min kalender tar den vita vätskan kol - det blir svart framför ögonen. Den tar med udden udden av gräddfilsNilen som borde vara exotisk och spännande, förförisk och inte fylld av fasa. Kapillär efter kapillär imploderar i en kedjereaktion à la kärnkraftens alla regler men jag vill inte ha en radioaktiv vänsterarm även om jag inte använder den till någonting annat än ett fåtal pianostycken och även om jag vet att jag, vaccin till trots, aldrig kommer bli 100 000 år. Att svimma är ett faktum som inte är en chock, och jag är trygg i att systrarnas ryamattor kommer fånga mig i fallet (tänker superhjälten), ingen nål ska få mina ögon att se svart.
Köttsliga jaget/detet får, vaccin och hundra lager metallhud till trots, sista ordet.