Samtidigt som jag egentligen bara vill dricka kaffe och titta på Mad Men och må bra (avsnitt efter avsnitt efter avsnitt, säsong nummer ett har påbörjats på nytt nämligen, herre vad jag tycker om den teveserien alltså, blir halvt euforisk av att bara höra intromelodin) sitter jag och försöker ta mig genom högar av papper som ska fyllas i, talonger som ska kryssas, mappar som ska sorteras, ekonomi som ska gå ihop, glosor som ska läras, texter som ska läsas, ögon som ska fortsätta att fokusera.
Men jag kan inte hålla tankarna ifrån vackra kläder som blir för små av hemliga (obs, superhemliga, sch!) anledningar och på hur fruktansvärt sexistiskt det kan vara, kunde vara, i kontorsmiljöer även om dörrarna till de icke-ljudisolerade gipsväggsomslutna rummen har den bästa färgen och fåtöljerna toppar fåtöljlistan. På hur ett kontor blir till ett annat ruskigt fort och på hur ett lågbetalt ingenmansyrke lätt som bomull omvandlas till en auktoritet. På hur vinden blåser så hårt men utan att glömma att den aldrig välter de hårda.
På hur vinden även utanför mina småstadsfönster viner och på hur vinden och viner nästan är samma ord, fast samtidigt inte.
Och på mina händer. Dina händer också. I den drömmen då du sträckte dig över min axel i det bakre bilsätet och bad mig räcka dig flaskan men i stället, så välplanerat så välavvägt, tog tag i min trevande (hjälpsamma) hand och höll den hårt, hårt, hårt för första gången. (Enda gången?) Men nu är det mina händer som är kalla och mina som skakar av stress och nervositet. Jag vill slå huvudet i väggen bara för att få tiden att gå fortare. Klappa luften-är-fri framför mitt eget ansikte för att framkalla en stark känsla, en irritation, en reaktion! för första gången på väldigt länge.
Efter att ha lyssnat på alla Mad Men-inspirerade -influerade och -identiska soundtrackskivor som finns på spotify gör det mig så himla New York-sugen och jag vill ha en gammal bil (men först: körkort, tack) och: ja till kreativitet! Synd bara att livet så sällan är det där teveserieinspirerade, -influerade, -identiska. Synd bara att elementen inte fungerar perfekt. Synd bara att min stress aldrig, som normalt, leder till högre prestation eller större skärpedjup, utan bara till ursäkter, konstruerade för mig själv och ekandes kvällar och nätter ut. "Jag måste ju rita den där trollsländan, det har jag tänkt på i över två veckor nu" (obs, helt sann tanke, tjugotvå minuter sedan) eller "jag ska bara koka en kopp te, och filma den heta vattenångan, och redigera filmen, och leta en passande låt i bakgrunden, och klippa lite till, och".
Samtidigt som jag egentligen bara vill dricka kaffe och titta på Mad Men och må bra bygger jag ett mellantings-jag. Ett spöke i min egen biografi. Hon som inte gjorde annat än att drömma halvvägs. (Inte drömma på samma sätt som att Drömma, utan så som man drömmer om att vi fått kontroll på växthusgasutsläppen imorgon gryning, om människofötter på Pluto eller om att alla bara slutade äta kött.) Jag saknar ett minne av en start och jag saknar säkerhetsbälte inför landning, för tillfället. Även om jag blev helt varm i kroppen av en himla fin spontanpresent med ännu finare ord i blått bläck utanpå och även om jag inte vet någonting som känns roligare än Umeå Open till helgen är jag i min teveserievärld, Landet av Okuvliga och Storslagna Stormar, och leker.
Jag gör mitt fantastiska alterego Luft allt starkare men förlorar Rebecka på vägen dit.
Och i och med det även mina händers fysiska förmåga att producera, skapa, tillverka. De som ska kunna hålla din hand så hårt hårt hårt tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar