Kvalificerad

Jag ljög för mina morföräldrar som nyss kom på besök i svaret på frågan varför jag inte öppnade dörren förrän efter två minuter och fyra dörrklockssignaler. Jag svarade att jag var på väg in i duschen och att jag inte var anständig, att jag behövt springa uppför trätrappan och klä på mig innan jag kunde släppa in personen som fick huset att rrringa. Jag svarade att jag var ledsen att det tagit tid, att jag mår bra och att huset är snyggt (men lite stort för min smak), att jag hoppades de inte hunnit bli för myggbitna och att regnet skulle dra bort snart. Jag slätade över två minuter delay med prognosprat, planer och positive thinking. Jag ljög. Jag hade sedan klockan elva klänning på mig, en nytvättad och ganska propert skuren, jag hade borstat håret och kollat så min sovlock inte var sovlock & jag hade till och med diskat städat torkat köket. Jag hann överväga att borsta tänderna också. Bara så du vet.

Koffeinklappning

Tinningsvärk hindrade mig inte från att övertalas in i syskonspinning, en svettig sadel är bokad och äntligen börjar det hälsosamma livet som kommer ta slut lika fort. Men hälsosamt är mitt liv ändå, lycklig är jag inombords, utombords och jag blickar mot en vecka som kommer bli  b r a .
Funderandes över vad Tengo håller på med (vad håller Tengo på med?) och på om jag borde byta profilbild på en facebook som blir allt mer intetsägande och ointressant sitter jag i solen, på gården, och andas in den första lediga elvadagarsperioden på nästan två kvartsår.

När jag spänner käken undrar jag om det bildas linjer eller om de nu, som alltid förr, hemlighålls. Gömmer sig. Smiter. När jag tar fram kameran funderar jag på hur i hela det alltid blir samma vinkel, alltid samma dekadansljus och försök-till-fejkknotter. Jag funderade på det då jag bet ihop käken tio gånger i minuten där hos dig och jag funderar på det fortfarande. Tänker mig att fyra dagar räcker för att tvinga bort (fram) skuggan en smula men fyra dagar räcker aldrig och smulor är visst det enda jag äter. Kanderat liv.

Jag släpper efter och ångrar mig lite sedan för jag lurar mig själv. Jag inbillar mig blixtar från Tokyohimlen då fingrarna rör och ibland önskar jag att Aomame bara skulle sluta skicka blandade signaler, ord och kroppsspråk som jag inte förstår mig på. Som ingen utan erfarenhet förstår sig på. De höll handen en gång för länge sedan, typ samma sak hände igen. Kommer det hända igen? Jag tror jag vill att det ska göra det, men vi måste i så fall byta strategi. Och det måste bli handhållning och inte bara värmande, japanska flyktiga sommarantydningar.

Stormande åskväder, blixtar mot kal kall hud och smattrande fönsterbläck. Regn, vatten, vilken outtömlig vattenreservoar jag är. Jag kommer utveckla gälar vid behov och fenor som livsstil, jag kommer spänna käken lite extra, hålla andan över hela Höga Kusten-bron. Jag ska leva på vatten. Jag ska leva i vatten. Jag ska fan bada badkar inatt.

Kranvatten

Och det är nu jag undrar om allt var rätt om saker blev utelämnade tomma om jag borde och inte borde. Tusen frågor om nonsens och de största hemligheterna och kuvert med viktig information, om levande vattenglas när du inte såg på och om upp-&-nedvänd frukt. Det är nu jag frågar om det var dumt med val om det var dumt med kudd-anonymitet och halv-androgynitet och om världens värsta nollåtta borde ha fått grävas undan i stället för att ha blivit uppgrävd i mig. Det skrapar så kring osynliga revben och för varje andetag silas smutsvatten i huvudet. Spolar kranvatten i örat och hoppas på att iris håller handen med varandra åtminstone, någonting måste få vara som det alltid varit och vara som förut. För annars kommer olyckan, olyckan, olyckan.
Är du klar imorgon? Är jag klar imorgon? Är jag klar? FÄRDIG. Inte kissnödig längre. Spolar kranvatten i örat.

jag somnar inte samtidigt som dig och när du ligger intill imiterar jag din andning för att vara en del av ditt nu även om du inte andas med mig eller ligger vid mig eller ser mig som du ser henne eller honom (eller publiken) vill jag inget hellre än att vara ditt syreplagiat

Brännässlor

Marijuanablad och humle som i kringelkrok upp längs benet. Jag älskar med mig själv och hatar att all energi bara tar slut. Hatar att jag är hungrig nu. Hatar att jag är ett svart jävla lamm i mina morföräldrars ögon. Hatar att min mor säger "dom kommer bli jätteglada om du sjunger den här" och visar psalm xxx i svenska psalmboken. Hatar att jag aldrig kommer bli den som bär traditionen vidare. Hatar att jag hatar mig för det. Hatar att tågbiljetten till Emmaboda stigit 400 kronor sedan sist. Hatar känslan av att ekonomin kanske inte går ihop. Hatar känslan av att livet kanske inte går ihop. Hatar att du (mycket tydligt) är sur på mig. Hatar mig själv för att ha skapat anledningar. Haha. Tar mig för hjärtat och pannan.

Det låter som kolpennor när jag läser ordet hatar nu. Hsc-schh-chhatar.
Jag älskar 1Q84. C'est tout.

Discoliv

Cabin-crew cross check report please.
Hello darkness, my old friend. Återigen är jag här för att prata, diskutera, bolla. Dialog eller monolog, vilket spelar ingen roll. Förra gången jag var här dränkte du mig och hissade mig i gyllene pyramider, du balsamerade mina fötter och du lät mig masseras professionellt och hårt bara för att dränka mig igen, dränka mig lycklig. Det sirlar bubblor ur näsan. Det sirlade bubblor ur näsan. Alla bilder, alla känslor, alla rispande hisnande fall som du lär mig de sovande timmarna finns fortfarande kvar. Du har sått planterat skördat dem, och nu sår du på nytt igen. Gödselhjärna.

And the people bowed and prayed, Jahve och hens vänner delade mitt middagsbord under kapitel två eller tre. Djupsömnsväsen åt mitt bröd och drack mitt vin. Sådan skillnad mellan det ömsinta bland begravningsmassan som gav tackkort och dessa äldre människor av blåskimrande blod. Mitt hostia knaprades på och jag vaknade ännu en gång av andningsstillestånd, förundrad över vad som nyss hänt för inget annat kapitel utspelar sig ovan molnen (det finns ju inte?). Mänsklig värme, snälla kom närmre viskade jag mig själv till sömns med återigen.

Fools, I said, you do not know. I mig växte den, transparent men tung. Under nattens gång var det sex avbrott varav ett det allra sista och avgörande verklighetspåtryckande. De fem andra utgjorde bara andningspauser mellan olika kapitel, olika Tarantinogula titlar fast mindre våld och mer ofrivillig sömnapné.
(Det är svårt att förklara det som känns inom en, under det där fjärde eller femte uppvaknandet. Det är som om en bara har accepterat att verkligheten är då du håller andan och drömmen är, Inceptioninfluerad eller inte, det eftertraktade. Din chans att testa Dina drömmar och Dina mardrömsscenarion. Du. Kommer. Vakna. Vem. Bryr. Sig. Duscha bort svett sen. ((Du läste sista meningen med lika många syreupptagningshack som jag.)) Det har pågått ett tag nu.)

Du kommer vakna och somna, vakna igen.

Så länge du hör musiken.

In restless dreams I walked alone. En väckarklocka ryckte mig den sjätte gången samma natt ur staden med små kullerstensgator i spindelnätsmodell. Sex signaler innan min far fick ruska om mig och irriterat hjälpa till att motverka försovningen. Och be mig trycka off.
Guldklockan var betydligt mer levande, dyrare, glittrigare bakom ögonlocken än utanför. Under ytan sjönk den med mig och världen och tillsammans med sådant som smakade bubblande rosa (plast, rök och sprit i din mun) en ekande röst som förklarade vad som komma skulle. Ensamma steg blev det där  p l a s k e t  och jag behövde inte tänka mer på benen. Nyckelbenen är dock fokus nu i vaket tillstånd (eller?). Två ensamma nyckelben tack, men utan nyckelbenssteg. Tack.

And in the naked light I saw tiotusen människor som log och lugnt gav mig avtackningspresenten. Tack för ditt stöd, sa några, med kort pyntade med växthusblommor och "good for you, när man släpper taget tar man steget". Andra gav mig bara en förstående tung blick. De passade på att levla upp på karmamätaren. Jag förstår dem nog. Tillfället gör tjuven.
Rösten hade berättat detta och fortsatte ivrigt med att citera wikipedia om att-andas-finvatten. Den sade att jag förtjänade _inget annat än det bästa_. Mousserande. "Det gör inte ont när det nästan är över", berättade den, "det sticker lite av den artificiellt framställda kolsyran bara. Inget allvarligt. Och sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."

Om jag inte haft uppryck utryck nummer sex hade jag kanske vetat. Nyfikentörstig är jag nu. Och trots sommarsol i grumliga morgonögon och en glassdag framför mig vill jag fortfarande veta. Tack.
"Sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."
Whispered in the sound of silence.

Två minuters halvlek

Först: Åh å åh hh åh! Ja! Nej! Jaaa! Ah. En jävligt bra taktik. Och kommunikationen fungerar. Undrar vem som är tränare. Undrar vem som var tränare innan som lade grunden för det här. Eller? Nja. JA. MÅL. Mitt mål. Deras mål i livet var ju verkligen att bli superstars, eller hur? Sorbet. Det fungerar. Kommunikationen fungerar däremot inte lika bra nu.  K R A  -  S P A  . Och det här leder vaar? Hur länge har det varit så då. Nu ryker inte heller Italien. Filmare hela bunten.
Främst: Nattsuddartimmarna tick tock och mobilegobilderna plick plocka bort från telefonen igen dumma du ingen är ändå intresserad den femte sjätte sjunde gången. Det var måskamp måsfight utanför kiosken i hamnen idag och kråkan jagades iväg bort från kajen och måsarna skrattade. Skrattade åt orättvist nederlag. Vedertag-en klagan på fotvärk och jag förtjänar inte sympati men kanske åtminstone en gillning på facebook. By the way. Du gillrade min fälla som jag trampade i för tjugoåtta timmar sedan. Rävsax rävsex rävsax. Klippte av håret för jag ville inte vara jag för ett&1halvt år sedan. Du minns.

Det hände

Stulen utopi

Att avsluta den sista skoluppgiften och att tänka att det är bara två år kvar till reinhardswald och till ryggsäcksresor och till det allra mest frihetsförenade sommarlovet (eller sommarlivet) är för mig, den tolfte juni tvåtusentolv, min realitet. Beep. Mycket kostar cash och jag kommer inte hinna med världens längsta lista - hur många timmar mina sommardygn än skulle rymma - men det spelar ingen roll. För jag fylls av D-vitamin där jag sitter med vidöppet fönster med vidöppen mun och vidöppna armar fågelungelikt ropandes efter upplevelseföda och versatilitetsfrön. Beep.

Att svepa tätt ikring nuet är någonting jag inte behärskade förr, men som jag dag för dag blir lite bättre på. Att i fosterställning lyssna till ljudet av mina tjugoen (21) spikar och känna svalkande placebo-vindar ända in mellan valkar och bulor är uppiggande. Samma sak med att dregla över vindsvåningslägenheter och att se mig själv i festlig brosch- och kragutsmyckad mundering, samma kväll fast om två år. Makrokosmos har den senaste tiden varit turbulent, altitud osäker och instabil, men ikväll har trycket lättat lite. Grå tråd dras hårt och långt runt om runt rätt och utvecklas till en kantig kontur, skapar efter timmars tvistande en helhet, och det var en evighet sedan det kändes så. En enhet, enhetlighet. Klarare i tanken och i minnet och mer beslutsam att övervinna det här trasslet går jag och hämtar ännu en kopp kaffe för vi börjar inte förrän tio imorgon, smaka på den, känn på heta karameller.

Det är någonting mystiskt med att det som jag så länge längtat efter plötsligt är vid mig, vid mina fötter och händer. Det stirrar mig blint och tomt i ansiktet och just nu har det en klarblå och iskall blick. Jag vände och vred på mig själv där i tidiga februari för att hålla mig från nedräkning och sekundsångest och hittade inga andra sätt än att skriva långa texter om hur bra allt kommer bli i juni. Hur bra allt kommer bli i juli. Hur bra allt kommer bli i augusti. Alltid samma skottkärrsstrategi, att starkast är framför och inte det man byggt upp bakom. Ut och in satt jag i akrobatisk position och förstod på nytt att precis som hösten och vintern alltid stundar efter sensommarnätterna kommer vi tillslut fram till den där dagen då allt skulle ha blivit bra. Vi smyger försiktigt avvaktande med icke-andning och söker efter en tillvaro där pelargonerna växer ur öronen på oss. Där vi blomstrar! Hallå! Beep. Beep. Hallå?

För några nätter sedan hoppades jag att ingen skulle vakna av ljudet av mina tjugoen (21) morse-spikar som tillsammans bildade fiskskelettet på min mest vita vägg. (Egentligen tror jag nyansen är mer krämigt vit än som krita, men den är allt annat än beige.) Grå tråd drogs hårt och långt runt om runt rätt och utvecklades till en kantig kontur, skapade efter timmars tvistande en helhet. En hel. En hel fisk.

          
sändningen upphör

Ring P1

Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde och om vi ses i.
Sommar kom hem kom till mig kom vid mig
varför är du som. Knark som cigaretten som premiärröktes i.
Fredags som värme och stick i kinden i halsen i foten för den har. Somnat i väntan på ditt.
Chattsvar tvärlagd över höger. Knä andra knäet pekar mot dig och det sägs betyda.
Någonting.
bEtYdA nÅgOnTING
Fuck you vill jag.
Säga det har gått tio minuter och nu är du offline.
igen och igen och om igen
Jag undrar om jag bara inbillar. Mig i mig bankar du så hårt och du ringde mig/jag ringde dig
natten 
till 
lördag 
jag var full dum trogen trots. Allt du är allt och samtidigt den som :
fuck. You
Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
igen

men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde 

igen och igen och om igen

och om vi ses i. 

Sommar kom hem kom till mig kom vid mig kom igen DÅ

Tusen läxor och uppgifter. Kvar tecken och sagor om människoälgvänner borde fylla mina. Tankar 

jag kan bara inte ctrl+alt+delete. Toi

det stör mig jag. Önskar låt

Let's twist again