Ikon

Så, det är nu det börjar

Så, det är nu det börjar, tänker jag säger jag, högt för mig själv när jag inte kan bestämma en enda låt (som passar, yes: xxs dvs) för att täppa igen tystnaden. Det var höst när jag lämnade min småstad för att flyga lite. Med tåg återvände jag till vintermörker och en kyla som ger kinderna allt annat än en "snygg, fräsch rödrosig look". Min syster står stabilt under varma plädar med pojkvännen och hanterar novembertystnaden med viskningar. Jag har en hel våning för mig själv och tänder ljus och försöker läsa obeskrivligt svåra texter i skolsammanhang och gör så jävla mycket nytta, men är samtidigt inte HÄR. Inte här inte här inte hemma. Och det är med meningslösheten som jag springer ikapp när jag med snabba steg växlar från källarplan till övervåning för att hinna tvätta bort allt som påminner om det där temporära, innan det kullar mig. Det är tungt att höja ögonbrynen, höja huvudet. Det är tungt att resa sig upp över huvud taget för någonstans på de tolv tågtimmarna, natten till idag, kom dessutom mensvärken från helvetet.

Poesi

För, på dagen, två månader sedan fick jag reda på att jag är en av de arton finalisterna i Ung Poesi 2012. Jag stod i en lång, snirklig kö till matsalen i skolan för att äta lunch och sprudlade inombords då jag läste pontonredaktionens inledande mening (två gånger, för säkerhets skull): Jag är jätteglad att kunna berätta att.. Jag har sällan varit så glad att jag haft så kallade ungdomsögon, som kan läsa minimal text på någorlunda liten display i handen. Vad som kanske har känts absolut bäst är att det givit mig världens kick, världens band till tangentbordet om nätterna, utan den där obligatoriska prestationsångesten. Det har runnit ut en himla massa strunt ur fingrarna, men även sådant av affektionsvärde som jag tror kan klassas som nödvändigheter. Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera här, på att skriva på så som förr, men jag tvivlar tvekar tror inte jag ännu hittat den form jag vill hålla. För jag har lärt mig av fantastiska kritiker att en  F O R M  inte är någonting att vara rädd för. Det blir inte sandtorrt eller tråkigt av att jag experimentbygger temporära ramar, tvärt om kan de hjälpa en att lägga mer fokus på innehållet och på att inte fokusera alls, men ändå behålla en slags trovärdighet. Förhoppningsvis.

För någon vecka sedan hade vi elever på min skola äran att lyssna på ett samtal med poeten Naima Chahboun, som bland annat skrivit Okunskapens Arkeologi (vilken med sina pusselbitsord och alfabetssymbolik jag varmt kan rekommendera, och snygg är den också, invändigt & utvändigt). Dessutom fick vi vara med på en workshop hon höll i där vi skrev dramatiska karaktärsbeskrivningar och ljugande porträtt. Hennes alster är himla bra exempel på när formen verkligen, verkligen får verka till fullo, och någonting som slog mig var att hon verkade ha så sanslöst bra kontroll (koll) på allt. På sina egna tankar, på andras tankar, på orden och fraser och historia, allmänbildning, tyngd. Att bläddra genom Okunskapens Arkeologi får mig att ifrågasätta allt jag skrivit - för för vem har mina jag-baserade ordsjöar betydande vikt? Till skillnad mot för hennes, hennes ordsviter som tar upp riktiga, viktiga frågor och politiska dilemman. Men, samtidigt ser jag detta som ett väldigt peppande uppvaknande eller djupdyk kanske. Jag skrev tidigare att jag sluppit undan den obligatoriska prestationsångesten, och det har jag. Men jag har känt en mycket tyngre önskefilt över axlarna om att verkligen söka med pannlampa efter meningen bakom orden, leta efter vad som känns brännhett att berätta i mig, men som samtidigt inte bara är Kära dagbok. Det blir mitt halvårslöfte, ja.
Håll ut, vänner, så lovar jag att försöka.

Åter till Ung Poesi. På torsdag morgon sätter jag mig på ett mångatimmarståg söderut till Sveriges kanske bästa stad, Göteborg, och stannar där i sex hela dagar för att lyssna på artister och poeter. Inspireras av unga ordkonstnärer och läsa dikter och dansa. Konversera och träffa personer jag saknat och längtar till, promenera längs kullerstensgator och sova bara några få timmar per natt på ett vandrarhem på Stigberget. Om ni har heta tips eller café-idéer eller andra spännande förslag tycker jag ni ska ropa högst, för sådant gör mig varm och glad. Och förhoppningsvis dämpar det även den sjukliga nervositet som får mig att skaka ända ut i fötterna.

Sista minuten

Jag vill binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning.
Jag vill med samma fingrar skriva ett brev och försluta kuvertet med tungan.
Jag vill ta allt som gör dig ont och stampa på det, stampa på dem,
ta ett avstamp från allt som känns som vinter och som har gett världen en iskall blick.

Jag vill reservera din svank till förmån för mina slalomåkande händer och jag vill lämna mina ögon till att fjällvandra över resten,
blå slingor bildar floder som en vän en gång sa.
Jag vill segla från väst-axel till öst-axel med näsan för att rita kartan till doftminnet,
jag vill någonstans vid halsgropen göra ett djupdyk för att ånga tåglok vid dina bröst.

Jag vill med benen knyta gordiska knutar runt din midja och jag vill vara din bräda när du gungar på den,
jag vill lyfta dig mot stjärnorna som blinkar i takt med mitt hjärta,
hjärtat jag vill ska tillåtas slå lika många slag som ditt, precis samtidigt.
Det är din luft jag vill ska fylla mina lungor, men det är med hjälp av våra steg jag vill definiera vår kondition.

Jag vill ta med dig på min längsta resa någonsin, från tå till panna och tillbaka igen.
Mig kvittar det om det är sista minuten eller första ögonkastet, jag vill med händerna utforska din huvudstad för att sedan låta dem förmedla, formulera, stimulera dig, där, mot min landsbygd, jag vill skriva vykort! Posta upplevelser! Vill kryssa hav
och krossa krav
och vill få all inclusive
JA.

Men först, först vill jag binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning,
jag hoppas.

GULD

VISSA    TROR    ATT    DE    INTE    KAN
SÄTTA    ORD    PÅ    SINA    KÄNSLOR
MEN    JAG    VET,    ATT    ALLA    KAN
PRECIS    PÅ    SAMMA    SÄTT    SOM    JAG
INTE 
VÅGAR

Silverglitter

Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.

Är det tillåtet att ångra sig?

Skvallraren

ingenting är onödigt, hjärtat?

att veta är en onödig onödighet onödig-vikt onödig-tyngd

du, vi måste få veta?

jag är inte dum

jag vet att det är nu eller kanske aldrig

nu eller aldrig?

du, vi måste prata?

varför får vi inte höra?

nej tack

kan vi inte få höra?

nej tack

kan vi inte få se?

vi undrar bara om du mår bra?

du, vi Måste prata?

lägga in dig på akuten?

hämta sig?

hämta dig, förlåt?

och hon kom direkt från jobbet?

ringde mamma

och jag ringde mamma?

hon ringde mig på mobilen?

du, vi måste prata?

vad ska vi säga till släkten?

Det simmar gudstjänst från radion i köket, tidningsprassel och kaffeångor tar inte udden av orgelihärdighet och helhjärtade halvdana psalmer. Psalm 423 kanske. Prästen säger att han är fånge i Herrens Ord. OK.

Hållbar utveckling

Jag vet inte till vem jag försöker skriva, om vad eller varför.
Jag vet inte till vem jag försöker kommunicera, om vad eller varför.
Jag vet inte för vem jag skrattar så hackigt och intensivt, om vad eller varför.
Jag vet inte för vem jag knäpper kort som ska "tala", som man säger, tala om vad, exakt? eller varför.
Jag vet inte för vem jag försöker vara något, vad jag är eller varför. Eller hur.

Det som var menat att vara en avlastningsyta, diskbänk för enzymer att fräta och äta sig mätta på, har på ett sätt trubbats av och på ett annat sätt blivit mer lockande. Jag vet inte om ni läser detta, mamma och pappa, men jag vet att ni inte skulle säga det till mig, för det är av respekt. Av respekt låter ni mig vara jag och av respekt får jag ha mitt andra rum här ute på internet och ni kan se men inte röra. Jag är glad för det. För att det är så. Av respekt kommer ni också kunna fortsätta läsa i hemlighet, för evigt och alltid om mina drömmar (som ni annars inte hör mycket av) och om mitt insideliv som jag, kamouflerat, kastar ut i rymden.
Kastar bort?
Inte tar upp vid middagsbordet.
Det kanske verkar som om jag har en publik, det kanske låter som om jag riktar mina ord till någon eller en liten grupp av människor men egentligen är här mycket mer ensamt än i mitt egna, tomma rum. Eko-eko-ko-ko. Det är så himla tomt och jag känner på mig att ögon som inte är behöriga är ögon som är här. Öron som inte är behöriga är öron som är här.

Jag vet inte till vem jag försöker skriva, om vad eller varför. 
Jag orkar inte hålla igen samtidigt som det är utifrån sömmarna spräcks och tiden fläks upp av okända händer. (Jag minns andra händer som rörde och förförde och presenning och odefinierbara fläktar av andhämtning mot halsen och lyckorus och andra rus och schlagerhat. Men det är ingenting sådant som nu gör mig sprucken. Bara det att minnena förlorat näringsvärde och nu är mer av opersonliga vykort än någonting annat.) Jag vet inte vad som känns, vad som borde kännas och varför. Jag vet inte vad det är att leva i HARMONI, fucking harmoni, hur man gör det eller varför.
Jag är så jävla jävla jävla stressad och fixar snart inte. Och det har inte ens börjat på riktigt ännu. Det som dock har börjat är ett dumt himla snoozande på min väckarklocka redan kvällen innan jag ska stiga upp. Klockan ett på natten och var tionde minut därifrån. Klockan ett på natten och var tionde minut därifrån.

Jag ber om ursäkt för ett tomt inlägg. Det borde jag ha gjort redan innan, men jag kunde omöjligt veta vad det skulle bli, till vem eller varför. Eller hur?

Universal Serial Bus

Min skolstart planerades att sammanfattas i ett ord men ordet har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än.
Vägen dit är fortfarande inte ordentligt sopad från gruset efter förra vinterns farliga ishalka som tvingar fram nackspärr även utan serietidningsolyckor, den tar fortfarande sju minuter att gå med musik i öronen (åtta utan) och den vrider sig konstant åt vänster. Träden har ännu inte börjat skifta i färg men alla ser att de snart är på väg att explodera. Inte börjat klä kyrkbackens gräs med nya hem åt igelkottar och sniglar utan snäckor, men vibrerar av önskan att göra så.
(Varför ligger ingen kyrkogård intill? Varför har vi inte kilometerlånga, gotiska gårdar där minnena är tillräckligt starka att hålla kylan borta från vintern och där gruset aldrig glöms bort? Jag skulle verkligen tycka om det.)

Det är med ovanligt tunga steg som jag kliver uppför stentrapporna i den stora tegelstensbyggnaden. Det är med dammig blick jag tittar ut över metallstaketen som hindrar elever från att falla eller ramla eller tappas bort kring ljushallens många hörn, höga våningsplan och svindyra taklampor av märke. Ser ut över slarviga knutar och hästsvansar, över jeans som sitter bättre än mina någonsin kommer göra och över de (fortfarande) nya ettorna som går i klungor. Precis som vi en gång gjorde, nervösa som vi en gång var. Som har köpt nya skor som de snart kommer inse inte passar med trappstegen av fossil och handslipat trä. Som glasbitarna man kan hitta på stränder, lena, matta. Trötta som min hållning dessa dagar, dessa morgnar.
Det är tungt att tänka höger före vänster och kränga åt sidan för andra elever utan känslomässig radar.

Det är med en för snabb hand som jag för in nyckeln i skåplåset, det ultramoderna chip som inte vill läsas av. Jag försöker igen.

Det finns två vägar att välja på. Den ena är att lyssna på NOT IN LOVE MIXTAPE, borra pannan så djupt det går i en dubbelvikt arm, sjunka med magen och brösten först ned i en röd soffa, trasig sedan åren med katt, och leta rätt på den energi som krävs för andra halvlek. Det är den ena. Den andra är att plocka äpplen från trädet på gården och låta syran i tänderna möta dunkande pumpande i öronen då jag låter Izarharh Tenere av Tinariwen eka genom alla husväggar och mitt framför högtalaren står jag med slutna ögon och väntar på att få överraska mellanspelen. Även här är det förberedelser efter förberedelser och även i den mest lugna stunden, sekunden, är det ljudnivån som kanske en dag ger mig tinnitus som gör det hela helt.

Det är tungt att tvingas somna men det är tyngre att vakna igen och inse att samma väg väntar en, samma små valmöjligheter i den stora helheten infiltrerar mitt privatliv och sorterar, organiserar, lever rövare (för att uttrycka sig så fult som möjligt). Samtidigt är det någonting jag lärt mig göra helt, hålla andan och pusta igen sidsömmarna. Knyta skosnören så de faktiskt håller dagen ut, och i och med pulsen efter klockan midnatt men innan läxor påbörjats, ge det hela tyngd. Det är tungt, men det innehar tyngd. Det är kanske tyngden som är ordet jag sökte efter.