Pteromerhanophobia

Jag har alltid sagt till mig själv och de i min omgivning att "nej, det är omöjligt att bestämma sig för en favoritfilm" & "nej, jag har för många bästa böcker för att utnämna en speciell". Det var en av de topp tre svåraste frågorna i alla tiders Mina Vänner-böcker (tillsammans med "vad vill du bli när du bli stor?" och "min bästa vän är"). Det har varit nästan av princip och definitivt blivit en reflex att inte veta, att inte kunna bestämma mig och att få beslutsångest redan då man är tre frågor innan den stundande om alla dessa favoriter. Det blev en tradition.

Men, jag har nu brutit mot principer och jag har satt stopp för reflexerna. 

Jag undrar om det kanske är så att genom att gå in i en bok med tankarna att den kommer vara exploderande direkt gör den lite vassare, med en lite mer lättantändlig stubin. När jag fick boktipset tänkte jag mig den som just sådan, en med avkortad lunta och med lite mer krydda krut än de flesta andra. Efter att ha läst det första kapitlet visste jag 1: att man, ja, faktiskt låter sig luras lite när man väljer litteratur, man köper lättare en bok som någon hyllat en smula extra, och 2: att man, nej, inte kan uppleva en annans upplevelse, att man endast kan gå på andras lovord tills dess att man själv ger sig in i texten. Ingen kunde lura mig, tipsa mig, vända mig till den hängivenhet jag kom att känna för varje kapitel och varje citat. Ingens prat om boken innan skulle kunna styra över min upplevelse av den, även om den externa åsikten var den som fick mig att ta upp boken från första början. Ingen kunde förutsäga att jag skulle sitta i nio minuter och stirra in i tapeten utan att dra ett enda andetag då de fyrahundra sidorna plötsligt (abrupt, hårt, koncist) tog slut.

Det är en underlig känsla att fängslas så av en roman, av ett språk, av ett sätt att tänka. Det är en underlig känsla att känna att mitt liv inte är komplett om inte, även jag, avslutar denna kväll med ett rykande hett bad och med lödder i håret, och det är en underlig känsla att något så aforistiskt samtidigt kunde vara svävande på sättet som jag nyss upplevt. Jag kunde inte sätta mig vid facebook, jag kunde inte spela spel / konversera / smsa. Jag skrev en boklista och letade energiskt efter alla de författare författaren passar till (bollar idéer med?) genom sidorna. Fler än sidantalet, vill jag påstå, men än så länge står bara åtta stycken på mitt handskrivna "att läsa"-index. 

Bland dessa finns James Joyce, fantastiska Simone de Beauvoir och därför också, såklart, Jean-Paul Sartre. 

Jag har länge drömt om känslan av att ha läst någonting som gett mig käftsmäll på käftsmäll och en rak höger i ryggen, en som får mig att ta mig lite längre framåt i livet, och nu fick jag så mycket, mycket mer. Det är eufori. Och det är badkar och Freud och Europaresor och kärlek. 

Jag är överväldigad av "Rädd Att Flyga" och jag är så tacksam för rekommendationen, annars hade jag varken känt till Erica Jong eller min olyckliga, begåvade Isadora Zelda White Stollerman Wing, varken hennes familj med kärlek till kvinnligheten/manligheten/graviditeten/traditionen eller Beirut ur detta personliga sjuttiotalsperspektiv, varken Adrian Goodlove eller Bennett Wing. 

Denna roman är inte bara en feministisk bok (bibel, menar bokryggen) om kvinnlig sexualitet. 

Den här är inte bara någonting alls, faktiskt. 

Utan att bli omänsklig har den fått mig att känna mig lite svårare att besegra. (Nu vinner du inte lika lätt! Ha!)

Det är kanske inte en underlig känsla ändå, att känna att mitt liv inte är komplett om inte, även jag, avslutar denna kväll med ett rykande hett bad och med lödder i håret. Det är bara precis det jag vill göra, precis det jag vill känna, nu när de sista raderna aldrig mer kommer vara nya eller okända för mina hornhinnor. 

Tack, tack för spontanitet.

Äntligen äntligen äntligen igen.