6.2.12

Tvivel! 

Mitt meningslösa tvivel! Mitt jävla oanständiga spända leende av plast och emalj och kaffefläckar på tänder och tröja och hals. Jag häckar hemma som en puckellös och jag känner så väl igen denna abstrakta känsla av  i n g e n s t a n s . Fylld av frågor utan svar och feghet som gör att jag inte vågar fingra lätt på bokens rygg, inte fråga med ljus och flickig stämma om gör jag det rätt nu? och inte vågar jag heller spana uppenbart över ordlistans alla synonymer. 

Jag vill fly bort och flyga iväg och utforska allt som där finns att utforska, för med största säkerhet innanför pannbenet och stabilitet i stämbanden vill jag påstå att jag har utforskat det mesta här. Jag inspirerades för länge sedan av diverse lyrikcitat och insåg och fattade att kärlek är min religion, men aldrig i helvetet kommer jag fram till mitt mål. Det som jag allt-för-ofta nu-för-tiden också önskar vara ditt. Jag önskar mig just nu många saker och att säga att den enda betydande önskningen är prästkaffe hemma hos dig eller hemma hos mig skulle vara en lögn för som ni alla vet tänker jag på resor och koldioxidutsläpp och betygsprestation och nymodig teknik mycket. Jag också.

Du speglar en höst full av upplevelser och intryck som jag inte känt tidigare, inte fysiskt betingat. Jag spelar en höst full av upplevelser och intryck som jag sedan, när bandet pausar stopp, vänd blad, och vi pang bom är framme i nutid, återspelar återspelar. Drömmen om det jag vill du ska återspegla.

Herre! Du vinner över mig och i ärlighetens namn är det inte din härlighets namn som klingar som vackrast i öronen. Se mig i ögonen, kära vän, önska mig lycka till och inte bara "kanske en annan dag", fåniga jag, jag vet ju ingenting alls om detta. 

Jag vet lika lite om kärlek och omsorg som hon som förra veckan satt utanför skolsysterns kontor och inte ens brydde sig om att dölja de splittrande tårarna som omänskligt sakta droppade i ovisshet om vart livet skulle ta henne härnäst. Vi är ju alla bekanta med den där dörren som stängs med ett lite ljudligare klick än andra. Och som öppnas med mer ångest än den stängs, tack och lov? Men nej, kära värld, varför har Du sprungit ifrån mig. Jag vet ju så mycket bättre än de där små rummen med plastblomma och värmeljus i sand och landstingsgardiner, jag är klok nog att väga plus mot minus och lära av mina misstag. Och ja, jag vet att det är smart, det är vad samhället ivrigt propagerar för - men helst ska du inte ha begått misstaget bara. Lär ändå! Går du inte i skolan, dumma dumma lilla ovetande okänsliga oerfarna vettskrämda flicka? 

Är det verkligen så konstigt att jag inte vill begå misstagen, om och om igen? Det är andra berg jag vill ödsla min sinande energi på.

Drömmen.

Jag går längs en asfalterad väg och det känns som om jag går barfota. Det är någonstans mellan vår och tidig höst och luften är hög. Molnen är obefintliga men med sin omfamnande fuktighet visar de prov på närvaro även om de inte syns. Inte från mitt simpla grodperspektiv. Jag vrider huvudet runt, längre åt vänster och längre åt höger än någonsin. Jag kan inte flyga fastän lättheten i min kropp innebär nästan samma känsla. Jag tror att jag går på månen snarare än molnen. 

Tre män skjuter varandra i huvudet, alla tre samtidigt. Det besvärar mig inte. Kulan genom luften liksom försvinner och himlen är lika röd som kulan borde varit men nu bara en svart linje. Kontrast. 

Jag står på en perrong nu och du sitter på en bänk en bit bort. Jag går mot dig, tänker att du ser ut att ha haft en bra dag, du tittar på mig och du ser bekymrad ut. Du som brukar ha ett glatt leende smyckandes ditt vackra, unga ansikte. 

Nu är det kajkant och nu är det vinter. Det skulle lika gärna kunna vara igår som i morgon, men nära i tiden ligger det. Jag sparkar på isklumpar och blir plötsligt varm av två händer som rör mig på min (i drömmen) icke plufsiga mage. Det slår stjärnor i mina ögon och härifrån minns jag bara ett sterilt rum. Kanske en korridor från någon reklamfilm, kanske vilken plats som helst som har ljusblå lysrör i taket och vita väggar utan hörn. 

Det är enkelt och tyst. Sedan kysser jag dig och av allt jag kan känna gör du inget motstånd. Du ser bekymrad ut men inte på ett sätt som får mig att sjunka genom golvet, för det gör jag först i nästa del, i nästa rum. Du säger de första orden som yttras genom mun och inte huvud; 

varför har du ett hål i huvudet?

Drömmen, del två.

Marken skakar och mullrar. Jag sitter bakom ett många meter långt skrivbord som jag vet är av ek. Jag har fyra män i kostym framför mig, häftandes symmetriska hörn på vita pappersark. Jag undrar varför de häftar häften i alla fyra hörn och inte bara ett, ska man inte kunna bläddra? De spjärnar en blick i mig och jag skäms. Jag skäms som aldrig förr och inte nog med det kittlar det i kroppen men inte på ett behagligt sätt. Att vara kär-i-fittan har aldrig varit lika skuldbelagt och i stället för ett litet pirrande svider det från min navel och nedåt. Det gör så ont så ont så ont.

Jag vaknar. Det gör ont i huvudet.

Tittar på klockan och ser 

självlysande visare visa 04:47. 

Jag somnar om.

Nu sitter du i skräddarställning framför mig. Skuldkänslor häller du över mig, lätt som rinnande vatten. Du håller i någon av mina händer, vilken minns jag inte, men det känns bra. Du är trygg och jag vet att du är längre än mig - jag ser det nu - även när vi sitter. Och det beror inte på min taskiga hållning. Den existerar inte i drömmarna, ser du. I drömmen är jag perfekt. 

Du lyser mig med dina ögon och tystnaden som nyss var tryckt och jobbig är nu helt stilla. Ungefär som när man är vid havet och det har blåst hela dagen, men vinden plötsligt stannar upp och liksom hämtar andan.

Jag hämtar andan.

Det slår mig att jag gör någonting fel. Jag förstår att kulan träffat mig. Männen föll ihop och nu är det jag som ska dö med dem. Vad konstigt att det gjort ont på alla andra ställen än i huvudet. Jag minns kyssen och jag är tacksam över att min kvinnlighet räddat det minnet i alla fall. Du ler, men nu är det inte varma ögon och lugna läppar utan kvasitänder jag ser. Det blir iskallt. Det mullrar. Du har aldrig hållit i min hand, men det gör ingenting för jag har ändå upplevt allt annat sekundärt också. Och nu är det över. 

Det slår blixtar om de vackraste ögonen jag kan tänka mig just nu, och de frågar;

varför har du ett hål i huvudet?

Girighet, ack girighet!

Jag vill ha dig. Eller? Fast, för att upprepa mig själv - förtydliga mig själv - är det inte just Dig jag vill ha även om det känns rätt festligt också. Jag vill ha det där. Människan? Inte ditt namn, inte alls ditt efternamn, inte dina händer utan Namnet & Efternamnet & Händerna.

Lugnet före stormen?

För ett år sedan somnade flickan som aldrig upplevt kärleken till en fysisk person in och en annan vaknade. Kär i profiler, kär i bilder och enstaka samtal & möten var numera ett bortvänt blad. Om jag skulle vilja skulle jag hitta dagbokssidor fler än fingrarna (obs plus tårna, fotfingrarna) räcker till att räkna som intygar min längtan till någonting annat än den mentala kärleken. En tro att om det bara kunde vara på riktigt skulle det "bli bra igen". (Bli bättre åtminstone.) Men vem försökte jag egentligen lura? Jag är bara vilsen och jag har väl en drivkraft av  i n g e n t i n g  a n n a t  än hormoner. 

Min uppfattning om äkthet har förändrats.

Likaså min tolkning av sanning och om skuld.

Frågan är inte om det blir bättre i framtiden. Idioti! Den frågan slutar jag fråga mig från och med just nu. Stjärnstopp. (Är det så man säger?)

I stället, en /orättvis/ interpellation; var det någonsin någonting alls?