31.12.11 pt. 2

Jag har inga jävla nyårslöften.

31.12.11

När det är soligt utomhus och man är sådär lättsamt lycklig kan det nog vara få saker som passar bättre att göra än att hålla på med ens favoritsak. Min: film. Bestämde mig för att sortera min blygsamma samling, men efter frustrerade försök utan framgång alls och tio trådar på flashback om vilket sätt som de helst ska organiseras för praktiskt och snyggt bruk gav jag upp. Men jag lade ihop en hög med mina mainstreamfavoriter. De är alltså några av de filmer som, om du inte redan sett dem vilket du säkert har, härmed blir krav. Kieslowski-boxen nederst innehåller fem filmer som alla är sevärda, men En liten film om konsten att döda är en av favoriterna där i och hör förstås samman med En liten film om kärlek. Ser att jag missat en film som fått en plats på fönsterbrädan istället men som även den hör hemma i denna hög, den är gul och heter Howl (Rob Epstein, Jeffrey Freidman, 2010). 

30.12.11

Hon tackade för njutningen och påminde honom om att barnen skulle upplysas om det viktiga med döden. Han pustade ut och sträckte på sig, rullade upp längs hennes sida och samtidigt som de båda hämtade andan från älskande kunde man nästan se henne svälla. Han tänkte på hennes ord. De befann sig på en sovande fyraårig pojke, brun lugg hade fastnat under en snuvig näsa och verkade göra honom irriterad. Kanske drömde han. Tunga andetag. De väntade, mikroskopiskt små och hon lite lite större än honom. "Det var bättre när vi var yngre." viskade han. "Tycker du." svarade hon. "Du har blivit mager." De hade inte ätit annat än död hud på en evighet, klart han blivit mager. Det syntes särskilt nu när hon svällde och allt mer liknade en ful, fet fluga. Hans lust släcktes i samma takt som hennes utstrålning. Likmaskar. Ett barns del i det stora hela. De, en del av honom. "Vad händer sen? Tror du?" "Vet inte. Kanske föder jag mig själv på nytt. Vem kan veta." "Vem kan veta. Är du lycklig?" "Jo." Det gjorde ont nu. Äggstockssmärtor och en pulserande klump inom henne fick livet att rinna ur ansiktet och ja, hur besynnerligt det än må låta, blev hon likblek. "De behöver inte dig. De behöver mig. De behöver veta om döden. De vill inte ha dig." "Det vill de visst. Sluta nu. Tryck." Hon tryckte så hårt hon bara kunde, och i samma sekund som små, kladdiga, vita liv för första gången kom i kontakt med luften vad hon borta. Han älskade dem mer än han någonsin älskat henne men han hade ju inte haft något alternativ. De tjöt och växte upp snabbt, på samma sätt som du och jag passerat förskoleåldern obemärkt. Han tänkte på hennes ord. Sa till de små, kladdiga, vita liven att blodet han hostade upp vad normalt, gav dem död hud som tuggleksak när det kliade som mest i deras käkar. Han berättade för dem om det vackra i livet och med hennes uppmanande röst ekandes blott som minnen i huvudet tryckte han allt han kunde och, hur besynnerlig det än må låta, blev likblek i ansiktet.

29.12.11

Jag har dragit över mig ett tungt duntäcke som inte alls dämpar huvudvärken. Ville tro att Explosions in the sky skulle finnas där för mig, men hörlurarna skavde till och med där inne vid trumhinnan och cymbalen och virveln. Bestämmer mig för att testa ögonmask som jag snott från något tyskt flygbolag men den vill inte heller agera ibuprofen. Fast ibuprofen ger mig ovanligt nog ingen ordning heller, jag förstår inte varifrån denna huvudpuls plötsligt kom. Det som gick så bra. Mina tår är isbitar men benen och hela min torso är varm som nytt te, jag vill inte ha feber, få feber, men det är ju såhär det känns. Termometrar som skaver under tungan och lämnar blodsmakande ickesår, yrseln och alltid alltid huvudvärk. Då finns det inte mycket annat än lagom doserat syre och en mjuk säng & framför allt tålamod, men nu lindras det åtminstone en smula av försiktigt trötta isbitshänder, mjukt pressade mot tinningarna.


Om jag bara kunde sova. 
Jag kanske kan berätta om ett minne sedan en tid tillbaka?

Det var för flera år sedan och jag var fortfarande liten, men tillräckligt stor för att med stolthet utåt och darrande knän inåt tacka ja till om jag ville ta dykarcertifikat. Gå kursen. Det var svårt och på engelska och Mauritius var kanske det vackraste stället jag sett - det fanns så mycket jag ville göra. Precis alla vattenaktiviteter. Men så kom syrgastuberna som alternativ till tre andra. Tack till min far som pluggade i två långa dagar och (över-)talade dem om att låta mig och honom skriva teoriprovet tillsammans. (En detalj: 100/100 rätt står det även i mitt passliknande häfte.)

Efter några få lektioner i en pool, som kändes som havet där under utan men som ett badkar när vi tippade i, sa de åt oss, mig och pappa, att vi var redo att få dyka i det riktiga havet. Den mycket tunga utrustningen bar jag alldeles själv från huset över solhet asfalt och ner till båten i den privata hamnen. Jag kände mig stor då, med sanden mellan tårna och lite lite skavandes under dykardräktens ben. Sekunden vi kom ut på havet höll jag med samma - nu inte lika starka - barnarmar om min värkande mage men låtsades som ingenting. Min version av ingenting bevisades vara allting på bilderna som togs.

Det var väldigt starka strömmar i vattnet den dagen. Visst, solen sken och den lilla paradisön var fortfarande skimrande, men just i den stunden kunde vi ha varit varsomhelst. Min far och dykarledaren låg i vattnet redan och jag var den sista att ta mig i, men båten drevs bort av vinden och det tog säkert fem minuter av adrenalinandning att vända båten så att den stod rätt, så jag inte skulle tippa i för långt bort ifrån de vuxna. Jag vågade inte. Känslan av att kasta sig ut, bakåt, ensam mot ett okänt djup var övermänskligt tyckte jag. Tänkte jag. Fast jag tänkte inte då, jag kände och det kändes NEJ. Båtkillen vände tillbaka ännu en gång och nu, med irriterade rynkor kring ögonen lämnade han snabbt ratten, tittade mig i ögonen bakom cyklopets vakuumförpackande glas och ropade kvickt "one two three". På three kände jag ett starkt tryck mot axlarna och i nästa sekund miljoner av de allra mest befriande luftbubblor kring hela min kropp. Jag sjönk men steg snabbt igen, i mig, i vattnet. Men inombords var det inte den uppblåsbara västen med flytfunktion jag hade att tacka.
Jag kan inte med ord beskriva första gången vi var under ytan. Ingenting annat låg i fokus då. Inte tiden, inte platsen, inte djupet. Korallreven var alla i rostfärgade nyanser, men jag som inbillat mig en sjöjungfrutät undervattensvärld (läs: Atlantis möter Ariel möter Jurassic Park) blev inte en synonym till besviken. Inte inte inte alls. Fiskarna med brunkamouflerade ryggfenor var regnbågar från sidorna. Och nyfikna. Vi svävade! Jag höll ledarens hand och var aldrig någonsin rädd. Jag fick visa att jag kunde tecknet för okej även fast jag visat det tio gånger i poolen och vi svävade sedan vidare. Tyngdlöst tillstånd och en ny värld som öppnade sig den dagen. Ett ensamt tomt ljud av andas in, andas ut. Ett mänskligt ubåtslugn.

För några nätter sedan drömde jag att tiden sedan vi steg upp från ytan fram tills nu aldrig existerat och att jag flög där, utan någon vetskap om när vi skulle komma upp igen. Mina veckor nu i de mörkaste tiderna på året har varit fyllda med mardrömmar och frågan är om min hjärna hade planerat denna scen som mardröm också, för trots allt finns det ju ett helt bibliotek med olyckor som kan ske och kunde ha skett. Kanske borde jag som människa (ja, jag är ju det jag med) ha skrämts upp av tanken om ett ingenting (dock ett vackert sådant). Kanske fanns det någon undermening med att det i drömmen inte fanns någon annan än jag, ingen jag höll i handen, men jag kommer aldrig någonsin att kunna tänka så. Jag lyckades lura mig själv, morgonen efter, att detta var det bästa som hänt mig på länge.

Jag ryser inte av tankarna på en fantastisk, en gång upplevd tomhet. Jag känner miljoner bubblor stryka längs ryggen.

28.12.11

En liten liten blick in i vårt julträd får bli dagens lilla överraskning. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lära mig kameran, ha lite överseende med skakningar och sådana nybörjarmisstag, tack. (Och jag ber om ursäkt för den mycket lilla rutan, men ni vet ju att man inte behöver vara ett internetfreak för att förstora i fullskärm och ändra bildkvalitén till det önskade. Så!)

27.12.11

Det låter förstås ganska märkligt men för någon natt sedan låg jag klarvaken och funderade på fascinationen kring bloggande. Jag känner bara mig själv, men jag tror att jag märker vibbarna om ungefär hur flera andra fungerar. Åtminstone är det det jag vill tro. Det är svårt att säga varför jag fortsätter detta projekt eftersom den första veckan bara var en en-om-dagen-kapplöpning med en vän, och jag tror att det blivit en slags omvänd kreativ behandlingsterapi. I stället för att glatt dokumentera det jag gör om dagarna men snabbt tappa inspirationen för att det inte haft ett givet mål, har jag lättare kunna slutföra projekt och minidrömmar när jag vet att jag kan lägga upp det här. Det har blivit som en slutstation för en hel del saker, och även om jag inte visat er allt (det är en lång väg dit) så har det varit en bidragande faktor för att de sista stygnen ska sys, den minsta bollen på nosen ska målas eller punkten ska sättas efter en treradsstyckesmening. Jag är glad att ha detta lilla fotoalbum med utrymme för mer, fler.

Om det är årstiden eller kameralinsen eller tvånget som gjort att jag vill spelar ingen roll, för det gör mig bubblig hur som helst. Ta tåget någonstans. Någon dag snarast vill jag hitta den där gläntan som bara finns innanför squama frontalis. Och fotografera analogt fastän det är digitalt. Och promenera med bara ben i de där sandalerna utan att riskera fästingbett.

Snön på marken har bytts ut mot is och det finns få sanna vintertecken. När solen samtidigt skiner blir det en helt annan bild än den som ligger kvar sedan förra året, tjugosex minusgrader och allt som kommer med det, ni vet. Värmen, eller "värmen" behöver längre inte komma från fiktiva romanser utan elementet intill sängen räcker utomordentligt bra. Att sitta bakom en dataskärm och pilla ner ord och idéer räcker ju inte till att väcka dem och utföra dem, och det är ju i det som självaste glädjen ligger i. Men det kommer, det kommer.

Och nu till en annan slags värme. Jag har på ett vis återförenats med två idag. Sett och hittat någonting som jag saknat oerhört och jag har även arbetat på ett fastare handslag. En bortflyttad men mest har det nog varit jag som gett mig iväg, inser jag. En distans som jag inte vet om jag verkligen haft ögonen öppna för förrän nyss, förrän förra veckan kanske. Jag är lite för tyst och har lite för svårt att släppa ut helheten i skratt men ack vad jag är lycklig i lyckliga människors närvaro. Och tacksamheten förstås, inte glömma den. Avstånd och distans under ett par månader, men vi tre, vi har fasta handslag. 

26.12.11

25.12.11

Enligt den svenska, kristna, traditionen får man inte göra någonting annat än att ligga i en soffa och slappa på juldagen, säger mina föräldrar. Jag är pirrig som ett barn är dagen efter och vill komma upp och ut och iväg, men ska vänta duktigt tills morgondagen i stället. Det är ju ändå söndag. Och förkylningstider och sådant.

23.12.11

Om att andas in natten på riktigt. Som om det var på film kan jag samtidigt som jag sitter med en dator i knät blicka ut över vår lilla stad som i natt (årets mörkaste tidpunkt) lyses upp av gatulysen, fler än jag räknat till förr. Skolkatalogen fyller sin enda funktion som värmeskydd mot min bleka hud. Jag har rysningar i kroppen sedan cliffhangers och mullrande specialeffekter på bioduken och ser med spänning fram emot morgondagen. Ser fram emot uppvaknandet.

01.22

Jag är väldigt förvirrad. Ibland förtvivlad också. Jag konverserar och talar med människor aka vänner som jag nog inte riktigt ser på grund av att jag förblindats av egna mentala murar. Jag tror att allt kommer bli så himla bra dagen jag fyller vuxen och dagen jag beger mig bortåt men efter många många texter kring detta (och även en skvätt sunt förnuft) förstår jag ju. Jag har väl alltid fattat. Det handlar inte om att vända ryggen till problemen. Det som en gång upplevts går ju förstås inte att radera. Vad är det man brukar kalla det, permanent. Vad är en fysisk gest jämte en psykisk, trots allt? Det fysiska borde inte ens påverka, tycker man. Hade jag kunnat läsa folks tankar hade jag vetat vilka jag först skulle applicera denna superkraft på, inga mäktiga diktatorer, inga högt uppsatta eller Hollywoodpoeter utan andra skådespelare benämnda mina vänner. Illa? Jag vet inte. Jag tror att det blivit svårare för mig att koppla upp mig mot vad som är socialt accepterat beteende allt eftersom terminen gått oss alla förbi. Får man svära/smsa i kyrkan? Får man be om gentjänster utan att tjänsterna getts i första hand och får man sova bort fel timmar om dygnet då man ändå inte har tider att passa, tider att förhålla sig till? Den ack så välbekanta känslan av tyngd fyller mig. Som om jag vägde dubbelt så mycket och i och med det sjunker ner dubbelt så långt i min ganska hårda madrass. Som när man suckar ut sina sista spänningar och tänker att "jag vet precis vad som väntar". Den fyller mig för att jag bara sitter här och tror att jag kommer få skarpare syn av att stirra mot den blinkande markören i textdokumentet, tänker mig ett mer logiskt hjärnarbete om jag bara kan formulera innehållet på detta digitala papper. Och åh vad jag känner igen känslan. Den när du går och väljer sista platsen kvar, den när jag gör piruett vid min vinterjacka men inte ser en själ kvar.  Du står inte på din plats i ledet längre. Och jag tolkar dina blickar som kritik fastän de säkert inte talar om sådant utan snarare en morgon utan smink eller en på tok för sen natt för din alldeles egna dygnsrytm. Jag läser böcker och inlägg och kommentarer om kritik och jag absorberar som en tvättsvamp, ja, som om det var du som spottade ur dig all litteratur som skapats och som lyst framför mig. Jag vet inte vad som skulle vara den jobbigaste eller svåraste förbannelsen, att gapa och svälja alla ord som någonting vridet mot sig själv, eller att man gick helt obrydd förbi. Jag vill ju tro att det är en basal del av den egna utvecklingen av personlighet och attityd men jag dras lika gärna med i de andra teorierna. Mead menade att vi är nuets skapelser. Att det vi gör och säger bara beror på våra sociala sammanhang. Jag velar mellan teorierna och tror nog inte på att vi inte byggs upp kring minnen och tidigare upplevelser. Men åter till grundproblemet, jag som tolkar och övertolkar och analyserar och överanalyserar. Överdriver och sånt. Har ingen medicin och ingen dunderhonung att ta till, men en paus från verkligheten och ett besök i landet huvudet hjälper nog. En ordentlig natt kanske inte sitter fel den heller, att känna sig så krackelerad vid en så pass tidig tid gör mig nästan det nedstämd. Circulus vitiosus. Men det går bara nedåt just nu, för att allt bara snurrar åt samma håll och jag lyckas blanda in alla småsaker i helheten och skapar förvrängda bilder. Förvånansvärt vad vis jag kan känna mig nu samtidigt som när jag överblickar mina tidigare ord verkar seg som kola i skallen. I stället för midnattsdepressioner kan vi enas om att vi nu går mot ljusare tider. Det kan vi väl? Säger de så på nyheterna så måste det ju stämma.

Herregud jag är för trött för att få skriva/hålla på såhär, det blir helt utan mening för er och för mig med imorgon då jag vaknar upp och kontrolläser - ännu en tyngd. Jag ber om ursäkt för eventuella skavsår i näsrynkorna om ni kisat er igenom denna tegelsten av obegriplig text. Adjö.

22.12.11

Världen kan vara analog bara man vill det. Och varm fastän det är en av de kallaste dagarna hittills. Jag har sedan barnsben hatat vintern och tyckt att kylan är obehaglig, snön är blöt; benägen att tränga sig in innanför skokanten och dessutom att klä in kängornas snören till långa isstumpar som inte alls går att knyta med. Men nu. På samma sätt som det röda huset, mina mor- och farföräldrars sommarstuga i Vormsele, har utvecklats från en myggtät mardröm till min favoritvilla alla kategorier har vintern uppgraderats. Så fort jag insåg att det inte bara är värme som är exotiskt utan även vyer från mitt permafrosteland i norr slog känslorna om i huvudet. I och för sig har vi knappt haft riktig vinter här, inte så som förra årets bitenhet, jag kanske helt enkelt inte hunnit bli less än. Men jag vågar tro på att idag, och i somras, ändrades några av mina tankebanors riktningar. Och det gör mig så glad! Som om jag hittat en ny del av livet som ännu inte uppskattats. Skattkarta liksom.

Långa promenader med resultatet röda ben under nylon och en stor kaffekopp under filt i soffan är det bästa just nu. Och ledigheten förstås. Man kan säga att detta är dag ett, ungefär, även fast vi har irrat omkring typ trehundrafemtiofem dagar redan. 

Jag försov mig imorse och kom hemskt sent till en avslutningsstund i klassrummet. Den senaste veckan har dagarna gått i   s l o w   m o t i o n  , de som hela resten av terminen flugit förbi mig. Nu väntas veckor av snöflingor och engelskasnack med nyårsgäster (nervös!). Ögonlocken ber mig om en powernap, hjärnan VILL HA VILL SE VILL UPPLEVA. Och självklart, självfallet lyssnar jag på det där större organet. Allt annat vore ju befängt.

21.12.11

Här kommer elva sekvenser saknad av Paris, i svartvitt förstås. För svart och vitt är Paris och de gotiska fasaderna gör sig tusen gånger bättre så. Elva stycken att. Elva anledningar att resa tillbaka.

Att ha en utsikt över takåsarna i Montmartre.

Att äta frukost på caféer som inte har någon vägg mellan ute- och inomhusserveringen, och att man som två och två alltid sitter på rad.

Att besöka sin favoritbokhandel och köpa de allra finaste skoltillbehören man kan tänka sig. Till exempel ett räkneblock med svarta, hårda pärmar och fransk stämpel och reservoarpennor med billigt, vattnigt bläck.

Att kaffekopparna är som soppskålar och att brödet ger en skavsår i gommen när man gör sitt bästa för att tugga.

Att man kan stöta på en musikfestival som just idag firar jubileum, en fest som magiskt bara trollas fram och på kvällen är alla arrondissemang involverade.

Att det inte spelar någon roll att man ser ut som ett fågelbo eller snurrar i cirklar på suddiga bilder.

Att man kan sitta och titta på människor som går stressat fram, men ser lyckliga ut. 

Att middagarna aldrig äts innan klockan tio, som tidigast.

Att man kan snubbla på en DJ med rökmaskin runt gathörnet. 

Att människor får vara människor och trängas bland eldar om man vill, men att man även (som en barsk madame i huset över gatan från vårt rum) kan smälla igen sina fönsterluckor och muttra merde och efter det bara mötas av omsorgsfulla, leende blickar.

Att natten aldrig tar slut. Och att även om morgondagen spenderas på ett flygplan hemåt kommer man alltid kunna dra dofterna av Paris ur kläderna när man packar upp väskan.

20.12.11

Jävlar vad opersonligt.
Redan nu doftar en vändning och jag tänker ta mig bort från alla dessa kopierade inspirationskällor (in i en annan ctrl+c/ctrl+v-värld). Jag antar att Times New Roman är en slags första hjälpen på väg mot ett slutmål som för mig fortfarande är okänt. Fast, vadå fortfarande. Det har gått en vecka, typ. Mer text, mer inlägg, mindre onödig text och mindre onödiga inlägg. Jag tror nog att det första och enda, uppriktigt nu, målet med lovet här i cyberrymden är att få ordning på mig själv.
Jag lyssnade på en föreläsning en gång för ungefär ett år sedan där jag fick tipset att man alltid ska skaffa sig en speciell nisch. En stil eller en typ av inlägg eller matbilder eller kanske noveller. Men jag är ju ett tonårsmoln! Vad kan jag göra åt det, egentligen? Kommer drömma mig iväg till alla oberörda teman och förmodligen gå på repeat flera gånger. Men det ska bli viktigare än hittills. Jag ska skapa mig ett annat. Jag kommer sakna konturer.

Jag drömmer, både om nätterna och dagarna, om huvudstäder som finns kvar att se, återse. Om nya tågstationer. Om skyltar som visar vart jag ska gå för att resa vidare mot det där för mina ögon okända. Jag kan inte släppa andras texter om Berlin ur huvudet. Jag vill se Paris vintertid. Jag kan mer än gärna tänka mig två dygns ryggont på grund av alla möjliga omvägar på tåg och bussar och andra jordnära resesätt, för så ser man länder bäst tycker jag. Uppfattningen om just molnen, himlen, stjärnorna, kan man införskaffa på perrongen. Jag saknar det bekanta klickande av en väska på hjul som dras över kullersten målmedvetet. Jag saknar känslan av att ha ont i axeln, men inte av skoltygpåsen överfylld av facklitteratur utan efter att ha lyft den där som nyss klickade för att gå i trappor. Jag längtar efter att vandra, lika målmedvetet men snurrigt som bagaget. Eller helt utan sikte. Åh, det spelar ingen roll nu. Och situationen förbättras inte av att föräldrar bokar hotell och flygresor till drömdestinationer typ Rumänien typ Slovakien typ Tjeckien. Att vara självständig i mycket väl bekant småstad under den veckan har inte alls samma stjärnglans på himlen som de tre sistnämnda, tyvärr.

Jag kanske är pretentiös och dum och bortskämd. Jag kanske fått min del av kakan men jag vill inte tro så. Vill inte, gör inte, och just nu är jag alldeles för upptagen med att _inte somna_ och skapa min hundra-saker-att-göra-innan-jag-dör-lista och tänka på att jag inte ens levt en fjärdedel av livet ännu, förhoppningsvis, troligtvis. Låta mig själv vara Molnet och minnas att skolan är färdig för stunden och att jag om bara någon dag kan ta tillvara på alla nattimmar jag gått miste om de senaste veckorna. Åh. Jag har mycket att ta igen.

19.12.11

Det finns en speciell spänd stundtals stirrig känsla av att vara FÄRDIG. Av att med gott samvete kunna läsa sin bok, kunna släppa spänningarna i nacken. Den fungerar för mig endast som ett slags förstoringsglas som liksom får alla handskakningar att verka mer kraftiga. Det känns som om jag fuskar och det är fel och någonting jag verkligen verkligen inte vill göra, inte fuska på det sätt som kroppen lärt sig straffar sig åtminstone. Så som när uppgifter och skolan blir uppskjuten till sista kvällen och vips tar inte det där lilla arbetet en halvtimme utan en hel natt och då brister ju alla nervtrådar man kan hitta. Inte lindrande för skakningarna, om jag säger så.
Nu är jag FÄRDIG. Jag är klar. Har avslutat alla obligatoriska saker. Har färdigställ, skrivit, mailat in, skrivit ut, gjort mitt. Och som om mitt liv skulle gå på en förutbestämd ihopsvetsad räls gör det mig inte med lugn. Men jag tror en dusch och en packad skolväska och en natt med stjärnhimlen ovanför kan vara den rätta medicinen. Jag måste få komma undan tankarna på vem är jag och hur stor del av mitt liv består av ditt efter att ha suttit i tre timmar med en uppsats och en slags analys av mig själv, psykologi när den går som djupast inåt vill jag nog påstå. Orden klingade då i takt med ett av mina favoriter bland filmers soundtracks, men om jag skulle läsa om det i skrivande stund antar jag att skräplåtarna från Biebers julskiva som raspar sig genom gipsväggen från min systers rum intill skulle ha större påverkan. De förra är nu bara minnen. Och kontraster.

Jag har ännu ett miniprojekt som jag plockar från mina oräkneliga anteckningar i telefonen (för övrigt världens bästa ställe att samla idéer som man aldrig minns innebörden av. Kom igen, vad ligger det för brukbart i "en schäfer som aldrig hårar - trumpeten - jatack jag vill gärna ha påtår"?) Det b¨går ut på, kanske just som nu, att plocka en sak varje dag på lovet som är det allra mest markerande för den dagen och kasta upp den hit till det världsomspännande internet. Kanske mest för att jag inte vill kasta bort lovet på ingenting, jag vill inte att det bara ska bli luft som jag ändå skulle andats in. Och en anledning att släpa på kameran som inte ens är min egen. Jag ska finslipa på tanken och gör det mer än gärna. Nedräkningen börjar nu: två dagar kvar. Andas in och andas ut. Två gånger till. Jag tror jag behöver stimulans och andra tankar kring hur ett lov ska spenderas för att komma någon vart i mitt eget huvud. För trots allt, förnyelse är alltid bra och vi behöver ständigt uppdateras. Jag vill resa bort och en av dagarna på den kommande tiden av utan skola ska jag göra en lista. Lista. Lista upp allt som är sådär bra och viktigt och kanske blir det mycket tal om huvudstäder som önskas besökas hellre innan imorgon än efter. Vet jag? Vem vet.

16.12.11

Kvällens projekt: att städa ett rum.

Först: välja en skiva på nästan högsta volym. Makthaverskan fungerar utmärkt, det är synd att den är en aning kort bara. Man kan om man vill försöka illustrera framsidan själv, men efter många bilder avråder jag till det. Se bara hur det kan gå.

Se upp för inspirerande böcker som ligger någonstans på golvet under ett par skor och ett pappersblock, de är farliga och man fastnar mycket mycket lätt i till exempel denna om bäste Banksy. Ett av många störningsmoment i städprocessen.

Städfrisyr. (Och ett mycket skevt ansikte, vad hände där?) Ingen superhet nacke längre och vips så går allt bättre. Nu ska jag somna till citrondoftande dammfria fönsterbrädor och en nybäddad säng.

15.12.11

14.12.11

Igår var det den trettonde december vilket innebär lucia för de flesta, så även för mig. Förmodligen den allra vackraste svenska traditionen jag vet, med all eld och alla sorgliga sånger om ljus och mörker. Inget fokus på en superlycklig och hyperkonsumtionsvänlig julaftonskväll i typisk amerikansk stil. Där alla bär på bjällerdräkter och rött glitter, brunt bälte och med en blek tandrad som aldrig verkar vilja avslutas av mungiporna. Tusentals skimrande små stenar.

Vi fick igår morse se skolans eget luciatåg som musikesteterna ansvarade för, med stämmor och en fin kvartett som bjöd på dolda nervryck av de heta stearindropparna. Fint och stämningen i aulan var så som den ska vara på en skola sådär en vecka innan jullovet drar igång, och avslutades med en varm varm kopp kaffe och en varm varm känsla i bröstet. Och det doftade av lussebulle (djävulskatt) den förmiddagen! Vi tog därefter med filmkameran och rände runt över och under hela staden för att visa upp alla dess sidor, exklusive baksidor, på engelska och på ett romantiskt flörtande sätt. Jag redigerade med ett ganska sliskigt blurfilter som gör att allt skiner precis det där lilla extra som vi också ville få fram genom våra texter, och tycker lite halvt illa om mig själv för att ha gjort det. Även fast den är väldigt medveten känns det som en ryslig sell-out. Reklam är ju en slags maktpsykologitango där kunskap prioriteras max och där den underlägsna luras in på spåret att det är rätt eller fint eller janikantänkasjälva. Tur att det, som många andra arbeten, bara är någonting att stå för i den där jobbiga kvarten under redovisningsdagen och sedan endast existerar för att andas bort.

Men åter till högtider och till värmeljus. En del av den där mjuka värmen fanns kvar även idag och gjorde det helt okej att stiga upp ur sängen. Kanske var det även det uppvaknandet som gjorde att jag insåg att det bara är en vecka kvar nu. Jisses! En vecka. Och fem dagar i klassrummen. Jag har ju inte köpt alla julklappar (Inget fokus på en superlycklig och hyperkonsumtionsvänlig julaftonskväll) och jag har inte städat eller smyckat mitt rum tillräckligt noga (i typisk amerikansk stil. Där alla bär på bjällerdräkter och rött glitter) - jag är inte färdig, inte nöjd! För tydligen måste jag vara det (med en blek tandrad som aldrig verkar vilja avslutas av mungiporna).
Ni kan kalla mig fröken Djävulskatt.

13.12.11

En dag i blått + rött. (Mest blått.)

Frisören tyckte alltså att min lugg skulle vara betydligt kortare på enda sidan. Men vadå, det gör väl ingenting. Matchar de olika längderna på resten av det jag nu innerligt hoppas är en peruk. Jag vill ta av min min peruk nu. Och, jag kommer aldrig klippa mig av någon annan än mig själv i framtiden. Sådärja.

12.12.11

Exit through the gift shop.
Idag en vanlig skoldag och på det en mindre vanlig och därför roligare eftermiddag med Zelda och te och pasta och filmstudio U och Erik. Såg filmen ovan och tycker: ja!

Biografer, va. Kan det finnas någonting mer romantiskt eller någonting mer rätt? Klassiska röda sammetssäten och ridåer och gamla glaslampor på väggar som ser ut att ha målats om hundra gånger, men alltid i samma nyans. För att inte tala om takkuporna, inflätade i metalltråd händer de där och är stora och massiva utan att bli vulgära. På denna biograf finns dessa stora getingbon, på den andra biografen hänger saturnus (lätt grön med ringar). Min drömlampa, alla kategorier. Alltså. Färger ur en fransk Jean-Pierre Jeunet-film och kanske ljuset från undervattensvinklar som liksom blir reflexionsvågor uppåt väggarna, aldrig stress och aldrig andra tankar än där och då.

12.12.11

Klockan är snart tre och jag har tittat på en film, Veronikas dubbelliv av Kieslowski. En ganska magisk sådan, en som man inte gärna släpper med blicken och en som fick mig att sätta min mobiltelefon på off. Det låter ju sjukt, att det ska vara en svårighet att göra, men ni kanske vet. Fotografiet var vackert och jag tänkte smygta skärmbilder, men det tillät inte programmet mig att göra (google gav mig en). Annars hade ni fått se en hel del, men nu i efterhand kanske det blir bäst om ni helt enkelt tittar på den.
En film som beskriver en stillsam personlighetsexplosion, om en flicka som föds på två platser i två länder och som är helt omedveten om sin dubbelmänniskas existens. När den polska Veronika dör förlorar den franska en del av sig själv och märker det som snarare ett hål än någonting annat. Rikedomar. Men människor dör och det kommer du och jag göra så småningom också.

Jag är inte rädd. Är du? Hissen kommer, hämtar och kör mig till en annan våning än den planerade. Upp? Ner? Nästan ingen bryr sig. Jag önskar ibland att jag var troende & att saker spelade större roll för mig än vad de gör idag. Och jag drömmer om att kunna illustrera döden, med annat än ord, för vokabulären och tankeverksamheten kring frågan DÖD är mer än intensiv. Missförstå mig inte. Liv är nog del heligaste i oss trots att ingen andlig del tagit/fått ta plats inuti, men döden är det oförutsägbara och det okända och ja gud vet vad. Eller så vet han inte. Veronika vet.

10.12.11

Kvällen är ung men trevlig. Det fick bli en hel hög med fotografier på mitt rum, en introduktion eller en påminnelse, man kan formulera det som det man vill. Här är det i alla fall, lördag kväll.

Skrivbordet. Alltid med minst en kopp kaffe och något annat valfritt porslin. Och med de allra finaste Reijmyrelyktorna samt obligatorisk skrivmaskin.

Ovanpå bokhyllan (som borde och nog ska målas om snart) ligger det som snart kan kallas alla mina julklappar. Några till bara. Och så lite bilder på undertecknad.

Adjö!