Världen kan vara analog bara man vill det. Och varm fastän det är en av de kallaste dagarna hittills. Jag har sedan barnsben hatat vintern och tyckt att kylan är obehaglig, snön är blöt; benägen att tränga sig in innanför skokanten och dessutom att klä in kängornas snören till långa isstumpar som inte alls går att knyta med. Men nu. På samma sätt som det röda huset, mina mor- och farföräldrars sommarstuga i Vormsele, har utvecklats från en myggtät mardröm till min favoritvilla alla kategorier har vintern uppgraderats. Så fort jag insåg att det inte bara är värme som är exotiskt utan även vyer från mitt permafrosteland i norr slog känslorna om i huvudet. I och för sig har vi knappt haft riktig vinter här, inte så som förra årets bitenhet, jag kanske helt enkelt inte hunnit bli less än. Men jag vågar tro på att idag, och i somras, ändrades några av mina tankebanors riktningar. Och det gör mig så glad! Som om jag hittat en ny del av livet som ännu inte uppskattats. Skattkarta liksom.
Långa promenader med resultatet röda ben under nylon och en stor kaffekopp under filt i soffan är det bästa just nu. Och ledigheten förstås. Man kan säga att detta är dag ett, ungefär, även fast vi har irrat omkring typ trehundrafemtiofem dagar redan.
Jag försov mig imorse och kom hemskt sent till en avslutningsstund i klassrummet. Den senaste veckan har dagarna gått i s l o w m o t i o n , de som hela resten av terminen flugit förbi mig. Nu väntas veckor av snöflingor och engelskasnack med nyårsgäster (nervös!). Ögonlocken ber mig om en powernap, hjärnan VILL HA VILL SE VILL UPPLEVA. Och självklart, självfallet lyssnar jag på det där större organet. Allt annat vore ju befängt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar