30.12.11

Hon tackade för njutningen och påminde honom om att barnen skulle upplysas om det viktiga med döden. Han pustade ut och sträckte på sig, rullade upp längs hennes sida och samtidigt som de båda hämtade andan från älskande kunde man nästan se henne svälla. Han tänkte på hennes ord. De befann sig på en sovande fyraårig pojke, brun lugg hade fastnat under en snuvig näsa och verkade göra honom irriterad. Kanske drömde han. Tunga andetag. De väntade, mikroskopiskt små och hon lite lite större än honom. "Det var bättre när vi var yngre." viskade han. "Tycker du." svarade hon. "Du har blivit mager." De hade inte ätit annat än död hud på en evighet, klart han blivit mager. Det syntes särskilt nu när hon svällde och allt mer liknade en ful, fet fluga. Hans lust släcktes i samma takt som hennes utstrålning. Likmaskar. Ett barns del i det stora hela. De, en del av honom. "Vad händer sen? Tror du?" "Vet inte. Kanske föder jag mig själv på nytt. Vem kan veta." "Vem kan veta. Är du lycklig?" "Jo." Det gjorde ont nu. Äggstockssmärtor och en pulserande klump inom henne fick livet att rinna ur ansiktet och ja, hur besynnerligt det än må låta, blev hon likblek. "De behöver inte dig. De behöver mig. De behöver veta om döden. De vill inte ha dig." "Det vill de visst. Sluta nu. Tryck." Hon tryckte så hårt hon bara kunde, och i samma sekund som små, kladdiga, vita liv för första gången kom i kontakt med luften vad hon borta. Han älskade dem mer än han någonsin älskat henne men han hade ju inte haft något alternativ. De tjöt och växte upp snabbt, på samma sätt som du och jag passerat förskoleåldern obemärkt. Han tänkte på hennes ord. Sa till de små, kladdiga, vita liven att blodet han hostade upp vad normalt, gav dem död hud som tuggleksak när det kliade som mest i deras käkar. Han berättade för dem om det vackra i livet och med hennes uppmanande röst ekandes blott som minnen i huvudet tryckte han allt han kunde och, hur besynnerlig det än må låta, blev likblek i ansiktet.