12.12.11

Klockan är snart tre och jag har tittat på en film, Veronikas dubbelliv av Kieslowski. En ganska magisk sådan, en som man inte gärna släpper med blicken och en som fick mig att sätta min mobiltelefon på off. Det låter ju sjukt, att det ska vara en svårighet att göra, men ni kanske vet. Fotografiet var vackert och jag tänkte smygta skärmbilder, men det tillät inte programmet mig att göra (google gav mig en). Annars hade ni fått se en hel del, men nu i efterhand kanske det blir bäst om ni helt enkelt tittar på den.
En film som beskriver en stillsam personlighetsexplosion, om en flicka som föds på två platser i två länder och som är helt omedveten om sin dubbelmänniskas existens. När den polska Veronika dör förlorar den franska en del av sig själv och märker det som snarare ett hål än någonting annat. Rikedomar. Men människor dör och det kommer du och jag göra så småningom också.

Jag är inte rädd. Är du? Hissen kommer, hämtar och kör mig till en annan våning än den planerade. Upp? Ner? Nästan ingen bryr sig. Jag önskar ibland att jag var troende & att saker spelade större roll för mig än vad de gör idag. Och jag drömmer om att kunna illustrera döden, med annat än ord, för vokabulären och tankeverksamheten kring frågan DÖD är mer än intensiv. Missförstå mig inte. Liv är nog del heligaste i oss trots att ingen andlig del tagit/fått ta plats inuti, men döden är det oförutsägbara och det okända och ja gud vet vad. Eller så vet han inte. Veronika vet.