20.12.11

Jävlar vad opersonligt.
Redan nu doftar en vändning och jag tänker ta mig bort från alla dessa kopierade inspirationskällor (in i en annan ctrl+c/ctrl+v-värld). Jag antar att Times New Roman är en slags första hjälpen på väg mot ett slutmål som för mig fortfarande är okänt. Fast, vadå fortfarande. Det har gått en vecka, typ. Mer text, mer inlägg, mindre onödig text och mindre onödiga inlägg. Jag tror nog att det första och enda, uppriktigt nu, målet med lovet här i cyberrymden är att få ordning på mig själv.
Jag lyssnade på en föreläsning en gång för ungefär ett år sedan där jag fick tipset att man alltid ska skaffa sig en speciell nisch. En stil eller en typ av inlägg eller matbilder eller kanske noveller. Men jag är ju ett tonårsmoln! Vad kan jag göra åt det, egentligen? Kommer drömma mig iväg till alla oberörda teman och förmodligen gå på repeat flera gånger. Men det ska bli viktigare än hittills. Jag ska skapa mig ett annat. Jag kommer sakna konturer.

Jag drömmer, både om nätterna och dagarna, om huvudstäder som finns kvar att se, återse. Om nya tågstationer. Om skyltar som visar vart jag ska gå för att resa vidare mot det där för mina ögon okända. Jag kan inte släppa andras texter om Berlin ur huvudet. Jag vill se Paris vintertid. Jag kan mer än gärna tänka mig två dygns ryggont på grund av alla möjliga omvägar på tåg och bussar och andra jordnära resesätt, för så ser man länder bäst tycker jag. Uppfattningen om just molnen, himlen, stjärnorna, kan man införskaffa på perrongen. Jag saknar det bekanta klickande av en väska på hjul som dras över kullersten målmedvetet. Jag saknar känslan av att ha ont i axeln, men inte av skoltygpåsen överfylld av facklitteratur utan efter att ha lyft den där som nyss klickade för att gå i trappor. Jag längtar efter att vandra, lika målmedvetet men snurrigt som bagaget. Eller helt utan sikte. Åh, det spelar ingen roll nu. Och situationen förbättras inte av att föräldrar bokar hotell och flygresor till drömdestinationer typ Rumänien typ Slovakien typ Tjeckien. Att vara självständig i mycket väl bekant småstad under den veckan har inte alls samma stjärnglans på himlen som de tre sistnämnda, tyvärr.

Jag kanske är pretentiös och dum och bortskämd. Jag kanske fått min del av kakan men jag vill inte tro så. Vill inte, gör inte, och just nu är jag alldeles för upptagen med att _inte somna_ och skapa min hundra-saker-att-göra-innan-jag-dör-lista och tänka på att jag inte ens levt en fjärdedel av livet ännu, förhoppningsvis, troligtvis. Låta mig själv vara Molnet och minnas att skolan är färdig för stunden och att jag om bara någon dag kan ta tillvara på alla nattimmar jag gått miste om de senaste veckorna. Åh. Jag har mycket att ta igen.