29.2.12

Fantastiska arkiv. ←

26.2.12

Om varför småstadssöndagarna är småstadssöndagar hur mycket solen än skiner och hur mycket trevligt man än kan planera, flanera, dansa, spela tevespel, gråta, skratta, skina, brinna, brinna. 

Om hur fort tiden kan flyga.

Om hur rädd jag är för flygplan och om hur jag inte vill någonting annat än att sätta mig på ett med Dig bara så vi kan.. Kan vad? Hålla handen? Haha! Gulle dig, småbarnstankar.

Nej, växla ambivalens mot konkret turbulens. 

Två stycken som dansar med varandra

blir för lätt

två stycken som dansat med varandra.

Varför förutspå en kollaps bara för att statistik och siffror talar för det? Och för en humanist spelar kanske inte siffrorna så står roll, men hur räknar humanisten till tio annars? (Förklaring: hur många fingrar har humanisten? Hur många tår har humanisten när den blundar?) Och den stora utmaningen: procent av den svenska befolningen som inte längre är finurliga, hetreonormativa par. 

Hur många paren är som dansat som nu inte dansar vet jag inte, och jag tror ingen kan svara på det heller. Vad som skiljer oss åt är att ibland dansar man för glädjen och inte glöden. En eldig tango utan dess like och gemene man förstår att detta bara är ett spel. Det är en lek på lika stort allvar som den där du gömmer dig och jag räknar, som den där du inte bjuder in din flickvän till festen för att det stärker din egen vadnudetkanvarabraför-känsla. 

Och hjälp vad kul det kan vara med rödvin och hjälp vad roligt med partyballonger och hjälp! Statusknull! Men skärp er och skärp mig, ingen är bara här för att dansa. 

Om mina dagar nu varit annorlunda mot de flesta andra dagar då hade jag suckat och ignorerat min egna [fruktansvärda] ensidighet - som vanligt. Jag fick skratt och handsvett men av andra anledningar än av en glödande, intern flanering - som vanligt. Jag lever i min bunker där jag kan tillfredsställa alla mina behov utom det allra största av dem. Jag frågar mig varför jag läser böcker om psykoanalytiker och fördjupar en sida extra i studielitteraturen, och trots att jag vill hata så gör jag inte det, varsågod: mitt bekännande på silverfat, herr Freud. Tugga svälj.

Jag är, för dig, för er, som skabbigt matos. Biter mig fast i tapeterna, men är någonting man inte vill ska göra det. Någonting man lackar och målar om, lackar och målar om, för att inte visa världen sina egna brister. Ett barn hade spottat ut det äckliga, men vi är mer väluppfostrade. (Och vi vet vad som inte är passande, vi vet vad vi inte får skriva om på internet.)

Vi är jantelagens folk! Vi är naturliga forskare och scientologer! Och vi föds gifta/föds gamla/föds planerade! Vi är preventivmedelsprodukter! Hurra!

Mitt uppdrag:

är inte

1) att skapa en psykotisk paradigm. Att skapa en personlig, enkel bibel, en informell koran eller toran; okonventionell. 

Museet är stängt idag och imorgon, idag och imorgon alla veckor.

Öppettiderna lyder:

tisdag 10.00 - 20.00

onsdag - lördag 10.00 - 16.00

Jag käkar söndag som råbiff eller fullkornsvåfflor och jag känner att magsäcken arbetar hårt, idisslar. Mitt namn är Ruminantia och jag är inte guds gyllene äpple. Jag är ett tuggummi under dina Dr Martens. 

Jag föredrar luftgropar i min tillvaro. Jag föredrar naivitet men har aldrig övat upp min egen förmåga. Jag vill kunna skriva "hej" & mena "hej". Jag vill vara en produkt av mig själv och inte samhället, men är det som att drömma om ömsesidig kärlek, är det en fysisk omöjlighet?

Jag passar inte in i småstadssöndagarnas gjutjärnsform. Den ger mig för mycket tid att tänka på mig själv. Den ger mig tid att analysera [över-] och förstå att jag brutit (alltså bryter) mot J-lagen. Och den gör mig irriterad över att en efterlängtad fotoutställning inte får beröra mina hornhinnor förrän på tisdag. 

Jag, Ambivalensen, åker helst tåg ur miljösynpunkt och för känslan av vibrerande fart. 

Du, Turbulensen, är rädslan av att flyga och flyger för snabbt. 

Våra vägar korsas inte.

24.2.12

"

Varje rulle är ungefär femhundra meter lång och det är cirka tjugo minuters film på duken.

Vi ser tjugofyra bilder i sekunden och när rullen tar slut ser jag en svart prick i hörnet som stannar i fyra bildrutor och sedan försvinner igen. 

Men ni ser den inte, ni som tittar på filmen. Man tänker inte på den. 

Jag ser den alltid. Du vet, jag tittar i mitten på duken - tittar på filmen - men ser ändå att den blinkar till däruppe och det är väl en yrkesskada men det gör mig inte så mycket. Jag störs inte av det.

Här leds den in. Man snirklar fast den här emellan. Visste ni att lampan som lyser är lika stark som innerst i en svetslåga? 

Och såhär ser linsen ut. Som en vanlig, men eftersom filmen visas i cinemascope måste man ha den här också. Den drar ut bilden och gör den bredare. Grejen med cinemascope är ju att den blir väldigt bred, inte som teven. Men teven är ju bredare nu än förr.

Här lyser en lampa på filmen och tar ut ljuden. Det blir som ett sicksackmönster. Som en gran. Och det är här man ser hur det kommer låta. När jag ser den svarta pricken och hör ljudet, du vet, när man jobbar så pass länge tittar jag knappt på märket. Jag hör. 

Jag hör som rasslet av att änden går genom maskinen.

Förut var det som en lång lina som man fick skjuta fram och tillbaka. Du vet, en stressad maskinist som skulle byta och man såg på filmen hur bilden liksom sakta hackade till. Haha. Men nu är det elektroniskt, så jag trycker bara på en knapp. Och här leds ljudet ut till förstärkare. Det går automatiskt från höger och från vänster.

Se här. 

Här är ett kugghjul som får allt att snurra.

"

23.2.12

20.2.12

Redan innan jag visste vad 27 Club var tänkte jag att jag skulle bli en medlem, om än en anonym sådan. Om man nu kan vara en av dessa karaktärer utan att ha ett namn som hyllas som legendariskt, vill säga. När jag var tolv år skrev jag i min dagbok att jag skulle vara allt jag ville vara och mitt i det ljuva livet avsluta det som med ett klick, med en smäll kanske, och efter det aldrig mer riskera att bli gammal och grå och tråkig. Att vara tråkig är en av mina topp fem största fobier och jag blir illamående då jag tänker tanken att ja, jag har också potential att vara den som inte gjorde något, den som vill mycket men inte implementerar. 

Igår firade jag och några kära vänner en annan kär vän som fyllde sjutton år gammal. Jag har alltid tyckt mig vara äldre än mitt identitetskort visar på, mer vuxen, kanske mer mogen ibland, mer belevad än siffran men när vi satt där vid vit chokladmousse och knastrande passionsfrukt kände jag mig för första gången i mitt liv som om jag inte alls vad den där som var den. Jag har inte gjort annat än att konstruera luftslott omlott med att jag försökt förstått skolan. Byggt upp ingen annan bild av mig själv än matematiska (obegripliga) termer och tänder som fyllts med plast och binds samman av gummiband. Fokuserat på den egocentriska världsbilden i ett tonårsrum som bara återspeglar kaos och varit inställsam för att imponera på förebilder och äldre vänner med det som inte imponerar alls. Sett filmer som inte räddat världen. 

Gerascofobi är fel benämning för det är inte åldern i sig som skrämmer mig, utan någon form av prestationsbalja som liksom måste fyllas upp innan jag slår över från ung till vuxen, och tiden tickar tick tack tick tack. Den gör mig nervös. Jag har alltid velat skynda på min åldersutveckling, och på sätt och vis drömmer jag om inget annat än att gå ut gymnasiet och hitta första bästa tågbiljett bort, men jag önskar att jag visste vad som stod i min makt att göra för att minska stresshormonerna, minska bedriftkraven. Jag kan inte garantera mig själv en bragdjetong bara för att jag planerar att få den om jag bara... Ja, om jag bara vad?

Jag är inte hon som snart blir myndig och hon som inom kort ska betynga sin rygg med ansvar. Jag bestiger inte berg och har aldrig ens försökt, trots att det var mitt mål för veckan som var. Mina mentala kartkryss ritas vid en skattkista jag inte gömt dock glömt, en sarkofag jag smyckar med juveler men vars innehåll är främmande. Är det mig själv jag kommer hitta däri? Målar jag min egen framtid när jag tecknar snirkliga figurer längs kistans sidor, ligger tjugosjuåriga framtids-rebecka raklång på bottnen, likblek och salig?

Jag vill inte erkänna att jag trampar vatten. Jag vill inte låtsas som om jag vet att mitt yttre om ett decennium kommer likna mitt befintliga. Jag vill inte vara mig själv, mitt hopplösa dagdrömmande jag som lever på fantasifrukter och som inte förstår att sättet att nå längre och längre bort är att sträcka ut händerna, inte gapa och vänta på att någon ska fylla mitt heliga, giriga gap med näring, kärlek och spaghetti. 

Och jag vet att problemet har en lätt lösning. Att sluta fundera, att sluta känna kraven om glans och belåtenhet, tacksamhet. (Men lättare sagt än gjort.) Jag skriver orden och jag tänker dem också, men vad som egentligen dansar är att dagens mål faktiskt var att bestiga berg jag uppenbarligen inte bestigit och om jag inte bestigit dem innan tjugosex komma nittionio får jag skylla mig själv. 

Jag måste ge mig själv framförhållning.

Imorgon blir jag helgonförklarad.

18.2.12 pt. 2

https://vimeo.com/37038273

Födelsedagsfirande.

18.2.12

15.2.12

Sätter mig ned på mitt faktiskt ganska fina golv och försöker lära mig det som känns som tusentals omöjliga verbformer i alla olika storlekar och färger, på franska. Tack och lov för kaffe och Anna von Hausswolff. 

I: Golv. Glv. Gv. Och fina sockar.
II: Tändsticksasken jag fyller på allt eftersom den tar slut, från ett av favoritmatställena i staden som aldrig sover. En av städerna som aldrig sover. Den är tunn och har ett perfekt format. Nästan så att man vill att den första stickan ska brinna ut innan man hunnit tända alla ljusen, så man får ta en till. 

III: Min bästa vän, kvällar som denna. Star Wars-idéboken (igen). Mitt hjärta klappar hårt.

13.2.12 pt. 2

Jag tittade på den här← dokumentären om unga modeller i jakten på något ingen vet vad det är, som finns på svt play, DOX. Blev så himla illa berörd att jag grät stundtals men är nu mest arg och uppgiven och tvivlar på sanningar. 

Dokumentären handlar dels om en trettonårig (femton enligt modeagenturen - hennes rådgivare) flicka från Ryssland som utan varken säkerheter, pengar eller det engelska språket hittas och skickas ensam till Japan och till en agentur där. Landet där modeller "går säkra". Men det gör hon förstås inte, och inte heller hennes vän, eller de andra modellerna. 

Den handlar parallellt om modellscouten vilken var modell förr och i princip spyr på den bittra branschen, hatade den när hon själv arbetade som fotoobjekt, men som nu tvingas, eller väljer att, spela ett dubbelspel både för sig själv och de unga hon plockar upp. 

Den berättar om prostitution, skuldsättning, utnyttjande och de flesta andra hemska ord du kan se framför dig i sammanhangen. Samt några nya. Se den och bli upprörd och omskakad du med. 

(Det värsta är att man nog egentligen vet att det är såhär det ser ut, men man blundar för det.)

13.2.12

min vän väggen och jag

lekte tysta leken igår kväll

vi ville se om vi kunde höra stjärnorna

en verkstad?

åhnej, det är inte rätt väg att gå

nu trodde du du slog huvudet på spiken

ack nej så fel man kan ha

snickra ihop, laga med facebooks självömkan och

tonårsångest och silvertejp

ha!

knappast.

hörde du glittret?

11.2.12

Ibland händer det att man vaknar när solen redan gått ner. Jag funderar på om berget på andra sidan medvetet höjer sig självt för att skärma av min skål-stad ännu lite mer, för att göra de redan korta sekvenserna av solljus (såhär i vintertid) om möjligt kortare. Det är ett världsarv jag har under fötterna, men "morgnar" som denna (KLOCKSLAG; FÖR SENT) spelar det faktiskt ingen roll. 

Min innersta längtan är nu att sitta på ett tåg själv, känna att det vibrerar, känna (ta ut) svängarna, hoppas på att inte bli åksjuk men bara förhoppningen får magsäcken att knyta sig lite i alla fall. Att därför sitta med hörlurar och hålla. huvudet. stilla. kanske. somna. snart. 

Jag vill kasta mig ut i världen, på något sätt slita mig från småstadsverkligheten där även de positiva tjänsterna man kan få ut inte ens kom med i finalen mot de negativa. Lämna obligatoriskt liv och hitta en annan typ av standard, en annan typ av vardag och ett annat solljus.

Jag har aldrig kastat mig ut. Jo, en gång. (1) Men den gången är ingen gång nu längre. 

Jag vill så många saker som jag går helt utan tidigare erfarenhet av. Jag vill vara spontan. Varför är jag en jävla tant ibland? Varför hittar jag alltid förklaringar till varför jag är så, förklaringar och ursäkter som "jag har inte råd" och "jag vill faktiskt det här med" som jag intalar mig är faktiskt den jag är.

Men inte den jag vill vara. 

Men inte den jag vill vara.

Men inte den

jag

vill vara

.

- själv, resa & uppleva

- själv, bo

- älska någon

- älska /med/ någon

- säga nej till det familjära

- säga ja till oprövade marker

- våga vara sen

- våga vara tidig också

- ta ställning

- ta fram idealjaget och pressa ned det i en mixer, kniva sönder och dricka upp mirakeldrycken

Hjälp mig, dunderhonung. 

8.2.12

Jag dricker te med spritsig ingefära och funderar över lyckan. Idag är en av de dagar som jag inte ens reflekterar över sinnesstämningen min, nej, så till den milda grad att jag nästan är molnet vissa skulle beskriva att jag vandrar ovanpå. Ingen riktig tidsuppfattning, ingen stress och ingen prestationsångest. Jag ler och jag skrattar mycket, ser folk i ögonen (här kommer flickan utan illvilja i blicken), försöker ta vara på tiden som tilldelats mig utan att jag egentligen är uppmärksam på den. Dricker ännu mer te och lyssnar på spellistor som denna kväll inte heter någonting i stil med "ambivalensen" utan snarare "MANNAMOD!" och stundvis ler jag för mig själv också. (Som en psykiskt störd person ungefär, en sådan från vilken vi hämtar kännetecken och fördomar om under sena skräckfilmsmaraton.) Tänkte tillåta mig själv att fortsätta fundera på lycka och ignorera de små irritationsmomenten som tillslut kommer DRA NED OSS I FÖRDÄRVET. Kära vänner, varför verkar små saker så stora när man tittar på dem med forsande ögon, men så fort dag nummer fyra kommer och humörsvängningarna minskar en aning är de så gott som obefintliga? En logisk lucka i systemet. Jag demonstrerar med hjälp av tre berättelser ur dagen, tre hjärtesaker. (1 & 2 & 3 osv. osv. osv.) Denna lilla historiebank kan få bli min tårbibel, ur vilken jag kan hämta visdom och små minnen när jag är ledsen igen. Man kan ju alltid drömma, om inte annat. Jag vet att man kan.

1: 

Två stentuffa punktanter. De ser ut som tvillingar, födda kring nittonhundratrettio kanske och de båda har hår i olika kulörer. En med endast några tussar av lila och blå fjun, den andra med ROGGBIV i tuppkam. Jag går med strumpbyxor utan hål över vägen där de stannat för de är sådana som tycker det är rätt skojigt att följa trafikreglerna och jag stoppar i en nanosekund då jag ser dem. Sittandes i bilen, båga med sätena lite för långt framskjutna och med lite lite för hög haka. De båda ler varmt mot mig, leenden som sagoboksinfluerade rebecka direkt associerar till kakbakande damer med hjärterum för vilken fiende som helst. Och jag ler tillbaka. Jag kommer över de målade, vita linjerna på vägen och vänder mig om, som för att kontrollera att de skulle köra förbi mig i säkerhet. Nu osar nästan däcken av kanelbulle&mjölk men den förskönade bilden försvinner i samma takt som chaufförtanten trampar gasen i botten (snabbt) och jag ser den - med röd tuschpenna överkryssade - SPI-dekalen. "Nej!! Tack!!" har de skrivit under det ljusa klistermärket.

2:

Spotify samarbetar med mig igen! Jag kan äntligen glädjas åt mina listor och mina låtar som tidigare räknats som sönderspelade av självaste internetjuryn. (Söndagsspelade har en tendens att dras till sitt periferi sönderspelade ju.) Några av de (glada) låtarna är den här←, den här←, den här←, den här← och den här←. De hjälpte mig att tänka att "nu får jag väl  banne mig  vara klar" med min epikanalys som var huvuduppgiften tills imorgon (för allvetandets skull, Möss och Människor), vilket gjort mig läxfri nu. Även om jag inte borde (ty andra uppgifter kallar, hu) kommer jag, med halva rätta, ägna kvällen åt:

3:

Min bok. Inte min bok. Hade jag skrivit den hade jag dels § varit tvungen att födas ett par trettio år innan jag faktiskt gjorde det, och det känns som ett relativt spikat datum just nu i alla fall, och dels § varit mäkta _stolt_ över mig själv och mina framgångar inom ordkonsten. Den rosa ryggen som platsar perfekt i handen beskriver vulgära scener som jag aldrig skulle våga skriva ned, avdramatiserar. Klär av nakenheten och kvar blir vad? Någon slags ryggrad av åsikter. Åsikter som utmanar normer och som inspirerar och lär mig en massa nya saker. När jag är färdig med denna feministbibel som den kallas på baksidan och i förordet, så ska jag ägna en bit inlägg till den också, men än så långe har jag en bit av resan kvar att se fram emot. Tänk vad några hundra sidor bläck och papper har makt att förändra, va? Häftigt. Hejdå.

6.2.12

Tvivel! 

Mitt meningslösa tvivel! Mitt jävla oanständiga spända leende av plast och emalj och kaffefläckar på tänder och tröja och hals. Jag häckar hemma som en puckellös och jag känner så väl igen denna abstrakta känsla av  i n g e n s t a n s . Fylld av frågor utan svar och feghet som gör att jag inte vågar fingra lätt på bokens rygg, inte fråga med ljus och flickig stämma om gör jag det rätt nu? och inte vågar jag heller spana uppenbart över ordlistans alla synonymer. 

Jag vill fly bort och flyga iväg och utforska allt som där finns att utforska, för med största säkerhet innanför pannbenet och stabilitet i stämbanden vill jag påstå att jag har utforskat det mesta här. Jag inspirerades för länge sedan av diverse lyrikcitat och insåg och fattade att kärlek är min religion, men aldrig i helvetet kommer jag fram till mitt mål. Det som jag allt-för-ofta nu-för-tiden också önskar vara ditt. Jag önskar mig just nu många saker och att säga att den enda betydande önskningen är prästkaffe hemma hos dig eller hemma hos mig skulle vara en lögn för som ni alla vet tänker jag på resor och koldioxidutsläpp och betygsprestation och nymodig teknik mycket. Jag också.

Du speglar en höst full av upplevelser och intryck som jag inte känt tidigare, inte fysiskt betingat. Jag spelar en höst full av upplevelser och intryck som jag sedan, när bandet pausar stopp, vänd blad, och vi pang bom är framme i nutid, återspelar återspelar. Drömmen om det jag vill du ska återspegla.

Herre! Du vinner över mig och i ärlighetens namn är det inte din härlighets namn som klingar som vackrast i öronen. Se mig i ögonen, kära vän, önska mig lycka till och inte bara "kanske en annan dag", fåniga jag, jag vet ju ingenting alls om detta. 

Jag vet lika lite om kärlek och omsorg som hon som förra veckan satt utanför skolsysterns kontor och inte ens brydde sig om att dölja de splittrande tårarna som omänskligt sakta droppade i ovisshet om vart livet skulle ta henne härnäst. Vi är ju alla bekanta med den där dörren som stängs med ett lite ljudligare klick än andra. Och som öppnas med mer ångest än den stängs, tack och lov? Men nej, kära värld, varför har Du sprungit ifrån mig. Jag vet ju så mycket bättre än de där små rummen med plastblomma och värmeljus i sand och landstingsgardiner, jag är klok nog att väga plus mot minus och lära av mina misstag. Och ja, jag vet att det är smart, det är vad samhället ivrigt propagerar för - men helst ska du inte ha begått misstaget bara. Lär ändå! Går du inte i skolan, dumma dumma lilla ovetande okänsliga oerfarna vettskrämda flicka? 

Är det verkligen så konstigt att jag inte vill begå misstagen, om och om igen? Det är andra berg jag vill ödsla min sinande energi på.

Drömmen.

Jag går längs en asfalterad väg och det känns som om jag går barfota. Det är någonstans mellan vår och tidig höst och luften är hög. Molnen är obefintliga men med sin omfamnande fuktighet visar de prov på närvaro även om de inte syns. Inte från mitt simpla grodperspektiv. Jag vrider huvudet runt, längre åt vänster och längre åt höger än någonsin. Jag kan inte flyga fastän lättheten i min kropp innebär nästan samma känsla. Jag tror att jag går på månen snarare än molnen. 

Tre män skjuter varandra i huvudet, alla tre samtidigt. Det besvärar mig inte. Kulan genom luften liksom försvinner och himlen är lika röd som kulan borde varit men nu bara en svart linje. Kontrast. 

Jag står på en perrong nu och du sitter på en bänk en bit bort. Jag går mot dig, tänker att du ser ut att ha haft en bra dag, du tittar på mig och du ser bekymrad ut. Du som brukar ha ett glatt leende smyckandes ditt vackra, unga ansikte. 

Nu är det kajkant och nu är det vinter. Det skulle lika gärna kunna vara igår som i morgon, men nära i tiden ligger det. Jag sparkar på isklumpar och blir plötsligt varm av två händer som rör mig på min (i drömmen) icke plufsiga mage. Det slår stjärnor i mina ögon och härifrån minns jag bara ett sterilt rum. Kanske en korridor från någon reklamfilm, kanske vilken plats som helst som har ljusblå lysrör i taket och vita väggar utan hörn. 

Det är enkelt och tyst. Sedan kysser jag dig och av allt jag kan känna gör du inget motstånd. Du ser bekymrad ut men inte på ett sätt som får mig att sjunka genom golvet, för det gör jag först i nästa del, i nästa rum. Du säger de första orden som yttras genom mun och inte huvud; 

varför har du ett hål i huvudet?

Drömmen, del två.

Marken skakar och mullrar. Jag sitter bakom ett många meter långt skrivbord som jag vet är av ek. Jag har fyra män i kostym framför mig, häftandes symmetriska hörn på vita pappersark. Jag undrar varför de häftar häften i alla fyra hörn och inte bara ett, ska man inte kunna bläddra? De spjärnar en blick i mig och jag skäms. Jag skäms som aldrig förr och inte nog med det kittlar det i kroppen men inte på ett behagligt sätt. Att vara kär-i-fittan har aldrig varit lika skuldbelagt och i stället för ett litet pirrande svider det från min navel och nedåt. Det gör så ont så ont så ont.

Jag vaknar. Det gör ont i huvudet.

Tittar på klockan och ser 

självlysande visare visa 04:47. 

Jag somnar om.

Nu sitter du i skräddarställning framför mig. Skuldkänslor häller du över mig, lätt som rinnande vatten. Du håller i någon av mina händer, vilken minns jag inte, men det känns bra. Du är trygg och jag vet att du är längre än mig - jag ser det nu - även när vi sitter. Och det beror inte på min taskiga hållning. Den existerar inte i drömmarna, ser du. I drömmen är jag perfekt. 

Du lyser mig med dina ögon och tystnaden som nyss var tryckt och jobbig är nu helt stilla. Ungefär som när man är vid havet och det har blåst hela dagen, men vinden plötsligt stannar upp och liksom hämtar andan.

Jag hämtar andan.

Det slår mig att jag gör någonting fel. Jag förstår att kulan träffat mig. Männen föll ihop och nu är det jag som ska dö med dem. Vad konstigt att det gjort ont på alla andra ställen än i huvudet. Jag minns kyssen och jag är tacksam över att min kvinnlighet räddat det minnet i alla fall. Du ler, men nu är det inte varma ögon och lugna läppar utan kvasitänder jag ser. Det blir iskallt. Det mullrar. Du har aldrig hållit i min hand, men det gör ingenting för jag har ändå upplevt allt annat sekundärt också. Och nu är det över. 

Det slår blixtar om de vackraste ögonen jag kan tänka mig just nu, och de frågar;

varför har du ett hål i huvudet?

Girighet, ack girighet!

Jag vill ha dig. Eller? Fast, för att upprepa mig själv - förtydliga mig själv - är det inte just Dig jag vill ha även om det känns rätt festligt också. Jag vill ha det där. Människan? Inte ditt namn, inte alls ditt efternamn, inte dina händer utan Namnet & Efternamnet & Händerna.

Lugnet före stormen?

För ett år sedan somnade flickan som aldrig upplevt kärleken till en fysisk person in och en annan vaknade. Kär i profiler, kär i bilder och enstaka samtal & möten var numera ett bortvänt blad. Om jag skulle vilja skulle jag hitta dagbokssidor fler än fingrarna (obs plus tårna, fotfingrarna) räcker till att räkna som intygar min längtan till någonting annat än den mentala kärleken. En tro att om det bara kunde vara på riktigt skulle det "bli bra igen". (Bli bättre åtminstone.) Men vem försökte jag egentligen lura? Jag är bara vilsen och jag har väl en drivkraft av  i n g e n t i n g  a n n a t  än hormoner. 

Min uppfattning om äkthet har förändrats.

Likaså min tolkning av sanning och om skuld.

Frågan är inte om det blir bättre i framtiden. Idioti! Den frågan slutar jag fråga mig från och med just nu. Stjärnstopp. (Är det så man säger?)

I stället, en /orättvis/ interpellation; var det någonsin någonting alls?

4.2.12

du kommer att hitta på en anledning att inte sova alls inatt och _du_  _kommer_  _att_  _ångra_  _dig_

3.2.12

Här är en klippbokssida ur mitt telefonarkiv. Alla är, hippt och sådär allmängiltigt övermodernt, influerade av instagrams olika filter. Och hörrni, det är helg nu.

2.2.12

Lyssnar på podcast vid namn Crazy Town och förälskar mig på nytt i Josefin och Kringlan men borde egentligen läsa på och plugga och framförallt PRODUCERA mycket text /på lite tid/ som handlar om skolrelaterade saker. Bland annat. Klämma ur mig en och annan rad.

Jag nyser sönder mina hjärnceller och undrar

varför

ska jag skriva dessa viktigheter då jag inte riktigt kan tänka?

Himla officiella saker som finns. Och det värsta är att mitt uppe bland all ilska och utanork som jag känner inför detta tycker jag att det är otroligt intressant och givande. Och möjligt är att jag förstår det viktiga och intresserande Boxarupproret i Kina mer och mer för varje ord som går in genom ögonen, 

men för varje ord som spottas ut ur munnen dör en dubbel hjärncell

(och skavsår får jag kring näsan och ögonen, 2x2 2x2 2x2)

och varför

varför ska jag skriva dessa viktigheter då jag inte riktigt kan tänka?

1.2.12

Tack för god match. Tack för god match. TACK FÖR GOD MATCH.