24.2.12

"

Varje rulle är ungefär femhundra meter lång och det är cirka tjugo minuters film på duken.

Vi ser tjugofyra bilder i sekunden och när rullen tar slut ser jag en svart prick i hörnet som stannar i fyra bildrutor och sedan försvinner igen. 

Men ni ser den inte, ni som tittar på filmen. Man tänker inte på den. 

Jag ser den alltid. Du vet, jag tittar i mitten på duken - tittar på filmen - men ser ändå att den blinkar till däruppe och det är väl en yrkesskada men det gör mig inte så mycket. Jag störs inte av det.

Här leds den in. Man snirklar fast den här emellan. Visste ni att lampan som lyser är lika stark som innerst i en svetslåga? 

Och såhär ser linsen ut. Som en vanlig, men eftersom filmen visas i cinemascope måste man ha den här också. Den drar ut bilden och gör den bredare. Grejen med cinemascope är ju att den blir väldigt bred, inte som teven. Men teven är ju bredare nu än förr.

Här lyser en lampa på filmen och tar ut ljuden. Det blir som ett sicksackmönster. Som en gran. Och det är här man ser hur det kommer låta. När jag ser den svarta pricken och hör ljudet, du vet, när man jobbar så pass länge tittar jag knappt på märket. Jag hör. 

Jag hör som rasslet av att änden går genom maskinen.

Förut var det som en lång lina som man fick skjuta fram och tillbaka. Du vet, en stressad maskinist som skulle byta och man såg på filmen hur bilden liksom sakta hackade till. Haha. Men nu är det elektroniskt, så jag trycker bara på en knapp. Och här leds ljudet ut till förstärkare. Det går automatiskt från höger och från vänster.

Se här. 

Här är ett kugghjul som får allt att snurra.

"