Om varför småstadssöndagarna är småstadssöndagar hur mycket solen än skiner och hur mycket trevligt man än kan planera, flanera, dansa, spela tevespel, gråta, skratta, skina, brinna, brinna.
Om hur fort tiden kan flyga.
Om hur rädd jag är för flygplan och om hur jag inte vill någonting annat än att sätta mig på ett med Dig bara så vi kan.. Kan vad? Hålla handen? Haha! Gulle dig, småbarnstankar.
Nej, växla ambivalens mot konkret turbulens.
Två stycken som dansar med varandra
blir för lätt
två stycken som dansat med varandra.
Varför förutspå en kollaps bara för att statistik och siffror talar för det? Och för en humanist spelar kanske inte siffrorna så står roll, men hur räknar humanisten till tio annars? (Förklaring: hur många fingrar har humanisten? Hur många tår har humanisten när den blundar?) Och den stora utmaningen: procent av den svenska befolningen som inte längre är finurliga, hetreonormativa par.
Hur många paren är som dansat som nu inte dansar vet jag inte, och jag tror ingen kan svara på det heller. Vad som skiljer oss åt är att ibland dansar man för glädjen och inte glöden. En eldig tango utan dess like och gemene man förstår att detta bara är ett spel. Det är en lek på lika stort allvar som den där du gömmer dig och jag räknar, som den där du inte bjuder in din flickvän till festen för att det stärker din egen vadnudetkanvarabraför-känsla.
Och hjälp vad kul det kan vara med rödvin och hjälp vad roligt med partyballonger och hjälp! Statusknull! Men skärp er och skärp mig, ingen är bara här för att dansa.
Om mina dagar nu varit annorlunda mot de flesta andra dagar då hade jag suckat och ignorerat min egna [fruktansvärda] ensidighet - som vanligt. Jag fick skratt och handsvett men av andra anledningar än av en glödande, intern flanering - som vanligt. Jag lever i min bunker där jag kan tillfredsställa alla mina behov utom det allra största av dem. Jag frågar mig varför jag läser böcker om psykoanalytiker och fördjupar en sida extra i studielitteraturen, och trots att jag vill hata så gör jag inte det, varsågod: mitt bekännande på silverfat, herr Freud. Tugga svälj.
Jag är, för dig, för er, som skabbigt matos. Biter mig fast i tapeterna, men är någonting man inte vill ska göra det. Någonting man lackar och målar om, lackar och målar om, för att inte visa världen sina egna brister. Ett barn hade spottat ut det äckliga, men vi är mer väluppfostrade. (Och vi vet vad som inte är passande, vi vet vad vi inte får skriva om på internet.)
Vi är jantelagens folk! Vi är naturliga forskare och scientologer! Och vi föds gifta/föds gamla/föds planerade! Vi är preventivmedelsprodukter! Hurra!
Mitt uppdrag:
är inte
1) att skapa en psykotisk paradigm. Att skapa en personlig, enkel bibel, en informell koran eller toran; okonventionell.
Museet är stängt idag och imorgon, idag och imorgon alla veckor.
Öppettiderna lyder:
tisdag 10.00 - 20.00
onsdag - lördag 10.00 - 16.00
Jag käkar söndag som råbiff eller fullkornsvåfflor och jag känner att magsäcken arbetar hårt, idisslar. Mitt namn är Ruminantia och jag är inte guds gyllene äpple. Jag är ett tuggummi under dina Dr Martens.
Jag föredrar luftgropar i min tillvaro. Jag föredrar naivitet men har aldrig övat upp min egen förmåga. Jag vill kunna skriva "hej" & mena "hej". Jag vill vara en produkt av mig själv och inte samhället, men är det som att drömma om ömsesidig kärlek, är det en fysisk omöjlighet?
Jag passar inte in i småstadssöndagarnas gjutjärnsform. Den ger mig för mycket tid att tänka på mig själv. Den ger mig tid att analysera [över-] och förstå att jag brutit (alltså bryter) mot J-lagen. Och den gör mig irriterad över att en efterlängtad fotoutställning inte får beröra mina hornhinnor förrän på tisdag.
Jag, Ambivalensen, åker helst tåg ur miljösynpunkt och för känslan av vibrerande fart.
Du, Turbulensen, är rädslan av att flyga och flyger för snabbt.
Våra vägar korsas inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar