Jag dricker te med spritsig ingefära och funderar över lyckan. Idag är en av de dagar som jag inte ens reflekterar över sinnesstämningen min, nej, så till den milda grad att jag nästan är molnet vissa skulle beskriva att jag vandrar ovanpå. Ingen riktig tidsuppfattning, ingen stress och ingen prestationsångest. Jag ler och jag skrattar mycket, ser folk i ögonen (här kommer flickan utan illvilja i blicken), försöker ta vara på tiden som tilldelats mig utan att jag egentligen är uppmärksam på den. Dricker ännu mer te och lyssnar på spellistor som denna kväll inte heter någonting i stil med "ambivalensen" utan snarare "MANNAMOD!" och stundvis ler jag för mig själv också. (Som en psykiskt störd person ungefär, en sådan från vilken vi hämtar kännetecken och fördomar om under sena skräckfilmsmaraton.) Tänkte tillåta mig själv att fortsätta fundera på lycka och ignorera de små irritationsmomenten som tillslut kommer DRA NED OSS I FÖRDÄRVET. Kära vänner, varför verkar små saker så stora när man tittar på dem med forsande ögon, men så fort dag nummer fyra kommer och humörsvängningarna minskar en aning är de så gott som obefintliga? En logisk lucka i systemet. Jag demonstrerar med hjälp av tre berättelser ur dagen, tre hjärtesaker. (1 & 2 & 3 osv. osv. osv.) Denna lilla historiebank kan få bli min tårbibel, ur vilken jag kan hämta visdom och små minnen när jag är ledsen igen. Man kan ju alltid drömma, om inte annat. Jag vet att man kan.
1:
Två stentuffa punktanter. De ser ut som tvillingar, födda kring nittonhundratrettio kanske och de båda har hår i olika kulörer. En med endast några tussar av lila och blå fjun, den andra med ROGGBIV i tuppkam. Jag går med strumpbyxor utan hål över vägen där de stannat för de är sådana som tycker det är rätt skojigt att följa trafikreglerna och jag stoppar i en nanosekund då jag ser dem. Sittandes i bilen, båga med sätena lite för långt framskjutna och med lite lite för hög haka. De båda ler varmt mot mig, leenden som sagoboksinfluerade rebecka direkt associerar till kakbakande damer med hjärterum för vilken fiende som helst. Och jag ler tillbaka. Jag kommer över de målade, vita linjerna på vägen och vänder mig om, som för att kontrollera att de skulle köra förbi mig i säkerhet. Nu osar nästan däcken av kanelbulle&mjölk men den förskönade bilden försvinner i samma takt som chaufförtanten trampar gasen i botten (snabbt) och jag ser den - med röd tuschpenna överkryssade - SPI-dekalen. "Nej!! Tack!!" har de skrivit under det ljusa klistermärket.
2:
Spotify samarbetar med mig igen! Jag kan äntligen glädjas åt mina listor och mina låtar som tidigare räknats som sönderspelade av självaste internetjuryn. (Söndagsspelade har en tendens att dras till sitt periferi sönderspelade ju.) Några av de (glada) låtarna är den här←, den här←, den här←, den här← och den här←. De hjälpte mig att tänka att "nu får jag väl banne mig vara klar" med min epikanalys som var huvuduppgiften tills imorgon (för allvetandets skull, Möss och Människor), vilket gjort mig läxfri nu. Även om jag inte borde (ty andra uppgifter kallar, hu) kommer jag, med halva rätta, ägna kvällen åt:
3:
Min bok. Inte min bok. Hade jag skrivit den hade jag dels § varit tvungen att födas ett par trettio år innan jag faktiskt gjorde det, och det känns som ett relativt spikat datum just nu i alla fall, och dels § varit mäkta _stolt_ över mig själv och mina framgångar inom ordkonsten. Den rosa ryggen som platsar perfekt i handen beskriver vulgära scener som jag aldrig skulle våga skriva ned, avdramatiserar. Klär av nakenheten och kvar blir vad? Någon slags ryggrad av åsikter. Åsikter som utmanar normer och som inspirerar och lär mig en massa nya saker. När jag är färdig med denna feministbibel som den kallas på baksidan och i förordet, så ska jag ägna en bit inlägg till den också, men än så långe har jag en bit av resan kvar att se fram emot. Tänk vad några hundra sidor bläck och papper har makt att förändra, va? Häftigt. Hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar