20.2.12

Redan innan jag visste vad 27 Club var tänkte jag att jag skulle bli en medlem, om än en anonym sådan. Om man nu kan vara en av dessa karaktärer utan att ha ett namn som hyllas som legendariskt, vill säga. När jag var tolv år skrev jag i min dagbok att jag skulle vara allt jag ville vara och mitt i det ljuva livet avsluta det som med ett klick, med en smäll kanske, och efter det aldrig mer riskera att bli gammal och grå och tråkig. Att vara tråkig är en av mina topp fem största fobier och jag blir illamående då jag tänker tanken att ja, jag har också potential att vara den som inte gjorde något, den som vill mycket men inte implementerar. 

Igår firade jag och några kära vänner en annan kär vän som fyllde sjutton år gammal. Jag har alltid tyckt mig vara äldre än mitt identitetskort visar på, mer vuxen, kanske mer mogen ibland, mer belevad än siffran men när vi satt där vid vit chokladmousse och knastrande passionsfrukt kände jag mig för första gången i mitt liv som om jag inte alls vad den där som var den. Jag har inte gjort annat än att konstruera luftslott omlott med att jag försökt förstått skolan. Byggt upp ingen annan bild av mig själv än matematiska (obegripliga) termer och tänder som fyllts med plast och binds samman av gummiband. Fokuserat på den egocentriska världsbilden i ett tonårsrum som bara återspeglar kaos och varit inställsam för att imponera på förebilder och äldre vänner med det som inte imponerar alls. Sett filmer som inte räddat världen. 

Gerascofobi är fel benämning för det är inte åldern i sig som skrämmer mig, utan någon form av prestationsbalja som liksom måste fyllas upp innan jag slår över från ung till vuxen, och tiden tickar tick tack tick tack. Den gör mig nervös. Jag har alltid velat skynda på min åldersutveckling, och på sätt och vis drömmer jag om inget annat än att gå ut gymnasiet och hitta första bästa tågbiljett bort, men jag önskar att jag visste vad som stod i min makt att göra för att minska stresshormonerna, minska bedriftkraven. Jag kan inte garantera mig själv en bragdjetong bara för att jag planerar att få den om jag bara... Ja, om jag bara vad?

Jag är inte hon som snart blir myndig och hon som inom kort ska betynga sin rygg med ansvar. Jag bestiger inte berg och har aldrig ens försökt, trots att det var mitt mål för veckan som var. Mina mentala kartkryss ritas vid en skattkista jag inte gömt dock glömt, en sarkofag jag smyckar med juveler men vars innehåll är främmande. Är det mig själv jag kommer hitta däri? Målar jag min egen framtid när jag tecknar snirkliga figurer längs kistans sidor, ligger tjugosjuåriga framtids-rebecka raklång på bottnen, likblek och salig?

Jag vill inte erkänna att jag trampar vatten. Jag vill inte låtsas som om jag vet att mitt yttre om ett decennium kommer likna mitt befintliga. Jag vill inte vara mig själv, mitt hopplösa dagdrömmande jag som lever på fantasifrukter och som inte förstår att sättet att nå längre och längre bort är att sträcka ut händerna, inte gapa och vänta på att någon ska fylla mitt heliga, giriga gap med näring, kärlek och spaghetti. 

Och jag vet att problemet har en lätt lösning. Att sluta fundera, att sluta känna kraven om glans och belåtenhet, tacksamhet. (Men lättare sagt än gjort.) Jag skriver orden och jag tänker dem också, men vad som egentligen dansar är att dagens mål faktiskt var att bestiga berg jag uppenbarligen inte bestigit och om jag inte bestigit dem innan tjugosex komma nittionio får jag skylla mig själv. 

Jag måste ge mig själv framförhållning.

Imorgon blir jag helgonförklarad.