Ibland händer det att man vaknar när solen redan gått ner. Jag funderar på om berget på andra sidan medvetet höjer sig självt för att skärma av min skål-stad ännu lite mer, för att göra de redan korta sekvenserna av solljus (såhär i vintertid) om möjligt kortare. Det är ett världsarv jag har under fötterna, men "morgnar" som denna (KLOCKSLAG; FÖR SENT) spelar det faktiskt ingen roll.
Min innersta längtan är nu att sitta på ett tåg själv, känna att det vibrerar, känna (ta ut) svängarna, hoppas på att inte bli åksjuk men bara förhoppningen får magsäcken att knyta sig lite i alla fall. Att därför sitta med hörlurar och hålla. huvudet. stilla. kanske. somna. snart.
Jag vill kasta mig ut i världen, på något sätt slita mig från småstadsverkligheten där även de positiva tjänsterna man kan få ut inte ens kom med i finalen mot de negativa. Lämna obligatoriskt liv och hitta en annan typ av standard, en annan typ av vardag och ett annat solljus.
Jag har aldrig kastat mig ut. Jo, en gång. (1) Men den gången är ingen gång nu längre.
Jag vill så många saker som jag går helt utan tidigare erfarenhet av. Jag vill vara spontan. Varför är jag en jävla tant ibland? Varför hittar jag alltid förklaringar till varför jag är så, förklaringar och ursäkter som "jag har inte råd" och "jag vill faktiskt det här med" som jag intalar mig är faktiskt den jag är.
Men inte den jag vill vara.
Men inte den jag vill vara.
Men inte den
jag
vill vara
.
- själv, resa & uppleva
- själv, bo
- älska någon
- älska /med/ någon
- säga nej till det familjära
- säga ja till oprövade marker
- våga vara sen
- våga vara tidig också
- ta ställning
- ta fram idealjaget och pressa ned det i en mixer, kniva sönder och dricka upp mirakeldrycken
Hjälp mig, dunderhonung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar