Kom hem med ett trött tåg vid lunch och trodde jag skulle sova en aning men gjorde inte det. "Du somnade så jävla snabbt igår" sades det trots, och jag skrattade och ni alla skrattade och jag kan nästan inte ens räkna antalet blåmärkessouvenirer jag har på fötter smalben knän lår.
Jag har fortfarande oräkneliga taktslag puls i mig och en viss förvirring när det kommer till orden, vilket nog bara beror på brist på sömn (läs: en ovanligt storkonsumerad mängd vakenhet, nattliv, dans). Jag har klippt av mig armbandet i fransande ljusblått tyg men en placebokänning finns där, en slags illusion som de som amputerar benet men ändå ibland känner att de vinkar med tårna kan känna.
En helg har passerat fort fort forte senso. Stackars vän som var sjuk och stackars offer för kallvattenbaddning mitt i natten, men det var ju bara av kärlek som frottéhandduken kom till användning. Pulsen slår lika hårt nu och imorgon (1, läs: ETT!) ska jag inte vakna med feber som termometern piper att jag har i skrivande stund för imorgon (2, läs: TVÅ!) blir en bra dag och imorgon (3, läs: TRE!) ska jag slå upp ögonen på andra och fjärde slaget. Varför? - frågar du. För jag känner ingen ånger. - svarar jag.
Min kropp doftar (alternativt: luktar, OBS: definitionsfråga) dansdansdans och kanske smuts också och visst kan det vara ganska fint, men finare är nog att veta att även fast jag ska duscha om kanske trettio minuter kommer mina blå souvenirer sitta kvar när jag slår upp ögonen igen. På två och fyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar