Stulen utopi

Att avsluta den sista skoluppgiften och att tänka att det är bara två år kvar till reinhardswald och till ryggsäcksresor och till det allra mest frihetsförenade sommarlovet (eller sommarlivet) är för mig, den tolfte juni tvåtusentolv, min realitet. Beep. Mycket kostar cash och jag kommer inte hinna med världens längsta lista - hur många timmar mina sommardygn än skulle rymma - men det spelar ingen roll. För jag fylls av D-vitamin där jag sitter med vidöppet fönster med vidöppen mun och vidöppna armar fågelungelikt ropandes efter upplevelseföda och versatilitetsfrön. Beep.

Att svepa tätt ikring nuet är någonting jag inte behärskade förr, men som jag dag för dag blir lite bättre på. Att i fosterställning lyssna till ljudet av mina tjugoen (21) spikar och känna svalkande placebo-vindar ända in mellan valkar och bulor är uppiggande. Samma sak med att dregla över vindsvåningslägenheter och att se mig själv i festlig brosch- och kragutsmyckad mundering, samma kväll fast om två år. Makrokosmos har den senaste tiden varit turbulent, altitud osäker och instabil, men ikväll har trycket lättat lite. Grå tråd dras hårt och långt runt om runt rätt och utvecklas till en kantig kontur, skapar efter timmars tvistande en helhet, och det var en evighet sedan det kändes så. En enhet, enhetlighet. Klarare i tanken och i minnet och mer beslutsam att övervinna det här trasslet går jag och hämtar ännu en kopp kaffe för vi börjar inte förrän tio imorgon, smaka på den, känn på heta karameller.

Det är någonting mystiskt med att det som jag så länge längtat efter plötsligt är vid mig, vid mina fötter och händer. Det stirrar mig blint och tomt i ansiktet och just nu har det en klarblå och iskall blick. Jag vände och vred på mig själv där i tidiga februari för att hålla mig från nedräkning och sekundsångest och hittade inga andra sätt än att skriva långa texter om hur bra allt kommer bli i juni. Hur bra allt kommer bli i juli. Hur bra allt kommer bli i augusti. Alltid samma skottkärrsstrategi, att starkast är framför och inte det man byggt upp bakom. Ut och in satt jag i akrobatisk position och förstod på nytt att precis som hösten och vintern alltid stundar efter sensommarnätterna kommer vi tillslut fram till den där dagen då allt skulle ha blivit bra. Vi smyger försiktigt avvaktande med icke-andning och söker efter en tillvaro där pelargonerna växer ur öronen på oss. Där vi blomstrar! Hallå! Beep. Beep. Hallå?

För några nätter sedan hoppades jag att ingen skulle vakna av ljudet av mina tjugoen (21) morse-spikar som tillsammans bildade fiskskelettet på min mest vita vägg. (Egentligen tror jag nyansen är mer krämigt vit än som krita, men den är allt annat än beige.) Grå tråd drogs hårt och långt runt om runt rätt och utvecklades till en kantig kontur, skapade efter timmars tvistande en helhet. En hel. En hel fisk.

          
sändningen upphör