FLYTT

På grund av att jag så lätt blir rastlös och så lätt tappar fokus, så ofta vill byta profil och så ofta vill hitta små nystarter om natten, om dagen, har jag bytt. Det handlar även om att oräkneliga skäl till irritation och frustration och fällor att trampa i på blogger fick sista droppen att falla. Jag flyttade hit:

PNEUMA

Denna blogg kommer inte att uppdateras mer, men för att mikroorganism/miniprojekt inte helt ska gå i graven (det är jag inte redo för ännu) har jag flyttat över ett axplock av de gamla inläggen härifrån dit. Givetvis på samma kronologiska platser som förr. Det kommer ta ett tag att anpassa sig, men efter ett troget år hos google ger jag nu upp. Inga fler hundögon.
Jag hoppas att ni, den lilla skara som ändå verkar ha hittat hit, följer med dit bort med. Bloglovin' fungerar för oss alla, var vi än står eller befinner oss imorgon. Ni vet.

Kom.

Dansa

jag     ska     dansa
dansa dansa dansa
och     jag     ska
dansa pausa andas
jag ska dansa jag ska

köpa resor för pengarna
köpa tur köpa åktur
retur     mer     tur
     min tur! trängs inte ställ dig
     längst bak i kön, kön
jag ska da-da-dagen fånga
carpa     som     fan
     jag ska
ska jag dansa jag ska / ska jag bjuda upp, ^
jag ska / ska jag bädda om mig själv
jag ska bli bättre på det här

Hannes

Bäst av allt är att Hannes (1) sparat ut håret med denna bild (2) i tanken. Och sedan kommer äran i att jag fick trycka på avtryckaren under veckans mest effektiva lunchrast som innefattade både löptur och plugg och detta förstås. Nu försöker jag hitta en idol för varje vän i hopp om att de ska vilja vara med på ett nytt mikroprojekt. Visst vore det spännande? Rycker det i mungiporna? I magen? Anmäl dig här tack. Helst utan eftertanke och inom fem minuter. Batteriet är laddat. 

Pulverkaffe

Gud ser
att jag inte har en enda bekväm position att sitta i utan att få ont i nacken. Gud förstår att porslinet under min säng samlats där för nuet, inte bara för framtiden. Jag blandar snabbt ihop kopp på kopp av pulverkaffe, kanske som en reflex-förberedelse på studentlivet och jag önskar att - om det nu hade funnits en gud - Gud vetat bättre och stoppat mig här. Pausat klunkandet och orden.
Jag undrar vad som slog volt någon dag för en obestämd tid sedan, jag undrar varför det är så svårt att stiga upp om morgnarna nu, jag undrar. Det tar längre tid än förr att gå till skolan och det tar längre tid än någonsin att hitta fokus för försenade uppgifter.
Vintern kostar så mycket.

Jag vänder
och vrider på tid och sammanhang och sociala band och ser bara vackra former och färger. Jag ser ljus och jag ser lycka och jag förstår nog inte den mängd tur jag har, den lott jag dragit visar på vinst gång efter gång efter gång - men varför är jag inte lycklig? Ju mer jag söker efter en grund eller en kärna överväldigas jag av allt. som. är. så. bra. Allt som är helt och bevarat och nytt och spännande. Jag ser människor skratta och jag ser mig själv skratta med dem, elefanten i bilden och drottningen av grodperspektiv.
& jag registrerar att det finns där. Att det finns kvar.
Jag förstår och konstaterar både högt och tyst att "ja, det är sanslöst bra, det här". Det är så logiskt, men jag känner det inte.

H sade 
en gång för inte så länge sedan över telefon, ungefär, att det kanske är så att en av de farligaste sakerna är att förstå det omöjliga i att hitta den eufori som det skulle krävas för att vinna över tyngden. För det tunga är oändligt stort och knuffas helst inte bort av de små glädjeämnena, nej, här behövs ångvält. Jag blandar snabbt ihop ännu en kopp pulverkaffe och ser att det är koffeinfritt. Bra, för avvänjningens skull, suckar hon. Dåligt för huvudvärken men den är ju åtminstone på något sätt ett något. Det kanske är girighet som avspeglas i hur tankarna flyter fram, kanske är allt som det ska vara, men jag trivs i så fall inte alls. Jag vill inte ha två centimeter till tårar om fel fråga ställs och jag vill inte leva i den distanserade värld parallell med min och din vanliga. Jag har fastnat i ett objektivt läge, och vad kan vara högre än väggen som skärmar av? Har jag fel i att det måste bli en total härdsmälta om den extra decimeter jag har mellan mig och resten ska försvinna? Är det inte sant, den sanning om att det inte går att bara skrapa på ytan?
Ju djupare jag gräver desto mer lycka finner jag, längre in i mig finns en ännu större värme och ömhet och mitt i detta himmelrike av barnsäkra bordskanter och ljudlösa tussar under stolsben förlorar jag allt.

Ikon

Så, det är nu det börjar

Så, det är nu det börjar, tänker jag säger jag, högt för mig själv när jag inte kan bestämma en enda låt (som passar, yes: xxs dvs) för att täppa igen tystnaden. Det var höst när jag lämnade min småstad för att flyga lite. Med tåg återvände jag till vintermörker och en kyla som ger kinderna allt annat än en "snygg, fräsch rödrosig look". Min syster står stabilt under varma plädar med pojkvännen och hanterar novembertystnaden med viskningar. Jag har en hel våning för mig själv och tänder ljus och försöker läsa obeskrivligt svåra texter i skolsammanhang och gör så jävla mycket nytta, men är samtidigt inte HÄR. Inte här inte här inte hemma. Och det är med meningslösheten som jag springer ikapp när jag med snabba steg växlar från källarplan till övervåning för att hinna tvätta bort allt som påminner om det där temporära, innan det kullar mig. Det är tungt att höja ögonbrynen, höja huvudet. Det är tungt att resa sig upp över huvud taget för någonstans på de tolv tågtimmarna, natten till idag, kom dessutom mensvärken från helvetet.

Poesi

För, på dagen, två månader sedan fick jag reda på att jag är en av de arton finalisterna i Ung Poesi 2012. Jag stod i en lång, snirklig kö till matsalen i skolan för att äta lunch och sprudlade inombords då jag läste pontonredaktionens inledande mening (två gånger, för säkerhets skull): Jag är jätteglad att kunna berätta att.. Jag har sällan varit så glad att jag haft så kallade ungdomsögon, som kan läsa minimal text på någorlunda liten display i handen. Vad som kanske har känts absolut bäst är att det givit mig världens kick, världens band till tangentbordet om nätterna, utan den där obligatoriska prestationsångesten. Det har runnit ut en himla massa strunt ur fingrarna, men även sådant av affektionsvärde som jag tror kan klassas som nödvändigheter. Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera här, på att skriva på så som förr, men jag tvivlar tvekar tror inte jag ännu hittat den form jag vill hålla. För jag har lärt mig av fantastiska kritiker att en  F O R M  inte är någonting att vara rädd för. Det blir inte sandtorrt eller tråkigt av att jag experimentbygger temporära ramar, tvärt om kan de hjälpa en att lägga mer fokus på innehållet och på att inte fokusera alls, men ändå behålla en slags trovärdighet. Förhoppningsvis.

För någon vecka sedan hade vi elever på min skola äran att lyssna på ett samtal med poeten Naima Chahboun, som bland annat skrivit Okunskapens Arkeologi (vilken med sina pusselbitsord och alfabetssymbolik jag varmt kan rekommendera, och snygg är den också, invändigt & utvändigt). Dessutom fick vi vara med på en workshop hon höll i där vi skrev dramatiska karaktärsbeskrivningar och ljugande porträtt. Hennes alster är himla bra exempel på när formen verkligen, verkligen får verka till fullo, och någonting som slog mig var att hon verkade ha så sanslöst bra kontroll (koll) på allt. På sina egna tankar, på andras tankar, på orden och fraser och historia, allmänbildning, tyngd. Att bläddra genom Okunskapens Arkeologi får mig att ifrågasätta allt jag skrivit - för för vem har mina jag-baserade ordsjöar betydande vikt? Till skillnad mot för hennes, hennes ordsviter som tar upp riktiga, viktiga frågor och politiska dilemman. Men, samtidigt ser jag detta som ett väldigt peppande uppvaknande eller djupdyk kanske. Jag skrev tidigare att jag sluppit undan den obligatoriska prestationsångesten, och det har jag. Men jag har känt en mycket tyngre önskefilt över axlarna om att verkligen söka med pannlampa efter meningen bakom orden, leta efter vad som känns brännhett att berätta i mig, men som samtidigt inte bara är Kära dagbok. Det blir mitt halvårslöfte, ja.
Håll ut, vänner, så lovar jag att försöka.

Åter till Ung Poesi. På torsdag morgon sätter jag mig på ett mångatimmarståg söderut till Sveriges kanske bästa stad, Göteborg, och stannar där i sex hela dagar för att lyssna på artister och poeter. Inspireras av unga ordkonstnärer och läsa dikter och dansa. Konversera och träffa personer jag saknat och längtar till, promenera längs kullerstensgator och sova bara några få timmar per natt på ett vandrarhem på Stigberget. Om ni har heta tips eller café-idéer eller andra spännande förslag tycker jag ni ska ropa högst, för sådant gör mig varm och glad. Och förhoppningsvis dämpar det även den sjukliga nervositet som får mig att skaka ända ut i fötterna.

Sista minuten

Jag vill binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning.
Jag vill med samma fingrar skriva ett brev och försluta kuvertet med tungan.
Jag vill ta allt som gör dig ont och stampa på det, stampa på dem,
ta ett avstamp från allt som känns som vinter och som har gett världen en iskall blick.

Jag vill reservera din svank till förmån för mina slalomåkande händer och jag vill lämna mina ögon till att fjällvandra över resten,
blå slingor bildar floder som en vän en gång sa.
Jag vill segla från väst-axel till öst-axel med näsan för att rita kartan till doftminnet,
jag vill någonstans vid halsgropen göra ett djupdyk för att ånga tåglok vid dina bröst.

Jag vill med benen knyta gordiska knutar runt din midja och jag vill vara din bräda när du gungar på den,
jag vill lyfta dig mot stjärnorna som blinkar i takt med mitt hjärta,
hjärtat jag vill ska tillåtas slå lika många slag som ditt, precis samtidigt.
Det är din luft jag vill ska fylla mina lungor, men det är med hjälp av våra steg jag vill definiera vår kondition.

Jag vill ta med dig på min längsta resa någonsin, från tå till panna och tillbaka igen.
Mig kvittar det om det är sista minuten eller första ögonkastet, jag vill med händerna utforska din huvudstad för att sedan låta dem förmedla, formulera, stimulera dig, där, mot min landsbygd, jag vill skriva vykort! Posta upplevelser! Vill kryssa hav
och krossa krav
och vill få all inclusive
JA.

Men först, först vill jag binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning,
jag hoppas.

GULD

VISSA    TROR    ATT    DE    INTE    KAN
SÄTTA    ORD    PÅ    SINA    KÄNSLOR
MEN    JAG    VET,    ATT    ALLA    KAN
PRECIS    PÅ    SAMMA    SÄTT    SOM    JAG
INTE 
VÅGAR

Silverglitter

Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.

Är det tillåtet att ångra sig?

Skvallraren

ingenting är onödigt, hjärtat?

att veta är en onödig onödighet onödig-vikt onödig-tyngd

du, vi måste få veta?

jag är inte dum

jag vet att det är nu eller kanske aldrig

nu eller aldrig?

du, vi måste prata?

varför får vi inte höra?

nej tack

kan vi inte få höra?

nej tack

kan vi inte få se?

vi undrar bara om du mår bra?

du, vi Måste prata?

lägga in dig på akuten?

hämta sig?

hämta dig, förlåt?

och hon kom direkt från jobbet?

ringde mamma

och jag ringde mamma?

hon ringde mig på mobilen?

du, vi måste prata?

vad ska vi säga till släkten?

Det simmar gudstjänst från radion i köket, tidningsprassel och kaffeångor tar inte udden av orgelihärdighet och helhjärtade halvdana psalmer. Psalm 423 kanske. Prästen säger att han är fånge i Herrens Ord. OK.

Hållbar utveckling

Jag vet inte till vem jag försöker skriva, om vad eller varför.
Jag vet inte till vem jag försöker kommunicera, om vad eller varför.
Jag vet inte för vem jag skrattar så hackigt och intensivt, om vad eller varför.
Jag vet inte för vem jag knäpper kort som ska "tala", som man säger, tala om vad, exakt? eller varför.
Jag vet inte för vem jag försöker vara något, vad jag är eller varför. Eller hur.

Det som var menat att vara en avlastningsyta, diskbänk för enzymer att fräta och äta sig mätta på, har på ett sätt trubbats av och på ett annat sätt blivit mer lockande. Jag vet inte om ni läser detta, mamma och pappa, men jag vet att ni inte skulle säga det till mig, för det är av respekt. Av respekt låter ni mig vara jag och av respekt får jag ha mitt andra rum här ute på internet och ni kan se men inte röra. Jag är glad för det. För att det är så. Av respekt kommer ni också kunna fortsätta läsa i hemlighet, för evigt och alltid om mina drömmar (som ni annars inte hör mycket av) och om mitt insideliv som jag, kamouflerat, kastar ut i rymden.
Kastar bort?
Inte tar upp vid middagsbordet.
Det kanske verkar som om jag har en publik, det kanske låter som om jag riktar mina ord till någon eller en liten grupp av människor men egentligen är här mycket mer ensamt än i mitt egna, tomma rum. Eko-eko-ko-ko. Det är så himla tomt och jag känner på mig att ögon som inte är behöriga är ögon som är här. Öron som inte är behöriga är öron som är här.

Jag vet inte till vem jag försöker skriva, om vad eller varför. 
Jag orkar inte hålla igen samtidigt som det är utifrån sömmarna spräcks och tiden fläks upp av okända händer. (Jag minns andra händer som rörde och förförde och presenning och odefinierbara fläktar av andhämtning mot halsen och lyckorus och andra rus och schlagerhat. Men det är ingenting sådant som nu gör mig sprucken. Bara det att minnena förlorat näringsvärde och nu är mer av opersonliga vykort än någonting annat.) Jag vet inte vad som känns, vad som borde kännas och varför. Jag vet inte vad det är att leva i HARMONI, fucking harmoni, hur man gör det eller varför.
Jag är så jävla jävla jävla stressad och fixar snart inte. Och det har inte ens börjat på riktigt ännu. Det som dock har börjat är ett dumt himla snoozande på min väckarklocka redan kvällen innan jag ska stiga upp. Klockan ett på natten och var tionde minut därifrån. Klockan ett på natten och var tionde minut därifrån.

Jag ber om ursäkt för ett tomt inlägg. Det borde jag ha gjort redan innan, men jag kunde omöjligt veta vad det skulle bli, till vem eller varför. Eller hur?

Universal Serial Bus

Min skolstart planerades att sammanfattas i ett ord men ordet har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än, orden har jag inte lärt mig än.
Vägen dit är fortfarande inte ordentligt sopad från gruset efter förra vinterns farliga ishalka som tvingar fram nackspärr även utan serietidningsolyckor, den tar fortfarande sju minuter att gå med musik i öronen (åtta utan) och den vrider sig konstant åt vänster. Träden har ännu inte börjat skifta i färg men alla ser att de snart är på väg att explodera. Inte börjat klä kyrkbackens gräs med nya hem åt igelkottar och sniglar utan snäckor, men vibrerar av önskan att göra så.
(Varför ligger ingen kyrkogård intill? Varför har vi inte kilometerlånga, gotiska gårdar där minnena är tillräckligt starka att hålla kylan borta från vintern och där gruset aldrig glöms bort? Jag skulle verkligen tycka om det.)

Det är med ovanligt tunga steg som jag kliver uppför stentrapporna i den stora tegelstensbyggnaden. Det är med dammig blick jag tittar ut över metallstaketen som hindrar elever från att falla eller ramla eller tappas bort kring ljushallens många hörn, höga våningsplan och svindyra taklampor av märke. Ser ut över slarviga knutar och hästsvansar, över jeans som sitter bättre än mina någonsin kommer göra och över de (fortfarande) nya ettorna som går i klungor. Precis som vi en gång gjorde, nervösa som vi en gång var. Som har köpt nya skor som de snart kommer inse inte passar med trappstegen av fossil och handslipat trä. Som glasbitarna man kan hitta på stränder, lena, matta. Trötta som min hållning dessa dagar, dessa morgnar.
Det är tungt att tänka höger före vänster och kränga åt sidan för andra elever utan känslomässig radar.

Det är med en för snabb hand som jag för in nyckeln i skåplåset, det ultramoderna chip som inte vill läsas av. Jag försöker igen.

Det finns två vägar att välja på. Den ena är att lyssna på NOT IN LOVE MIXTAPE, borra pannan så djupt det går i en dubbelvikt arm, sjunka med magen och brösten först ned i en röd soffa, trasig sedan åren med katt, och leta rätt på den energi som krävs för andra halvlek. Det är den ena. Den andra är att plocka äpplen från trädet på gården och låta syran i tänderna möta dunkande pumpande i öronen då jag låter Izarharh Tenere av Tinariwen eka genom alla husväggar och mitt framför högtalaren står jag med slutna ögon och väntar på att få överraska mellanspelen. Även här är det förberedelser efter förberedelser och även i den mest lugna stunden, sekunden, är det ljudnivån som kanske en dag ger mig tinnitus som gör det hela helt.

Det är tungt att tvingas somna men det är tyngre att vakna igen och inse att samma väg väntar en, samma små valmöjligheter i den stora helheten infiltrerar mitt privatliv och sorterar, organiserar, lever rövare (för att uttrycka sig så fult som möjligt). Samtidigt är det någonting jag lärt mig göra helt, hålla andan och pusta igen sidsömmarna. Knyta skosnören så de faktiskt håller dagen ut, och i och med pulsen efter klockan midnatt men innan läxor påbörjats, ge det hela tyngd. Det är tungt, men det innehar tyngd. Det är kanske tyngden som är ordet jag sökte efter.

Godmorgon

Vidbrända överraskningar och avslöjade hemligheter har STULIT DEM

Kvalificerad

Jag ljög för mina morföräldrar som nyss kom på besök i svaret på frågan varför jag inte öppnade dörren förrän efter två minuter och fyra dörrklockssignaler. Jag svarade att jag var på väg in i duschen och att jag inte var anständig, att jag behövt springa uppför trätrappan och klä på mig innan jag kunde släppa in personen som fick huset att rrringa. Jag svarade att jag var ledsen att det tagit tid, att jag mår bra och att huset är snyggt (men lite stort för min smak), att jag hoppades de inte hunnit bli för myggbitna och att regnet skulle dra bort snart. Jag slätade över två minuter delay med prognosprat, planer och positive thinking. Jag ljög. Jag hade sedan klockan elva klänning på mig, en nytvättad och ganska propert skuren, jag hade borstat håret och kollat så min sovlock inte var sovlock & jag hade till och med diskat städat torkat köket. Jag hann överväga att borsta tänderna också. Bara så du vet.

Koffeinklappning

Tinningsvärk hindrade mig inte från att övertalas in i syskonspinning, en svettig sadel är bokad och äntligen börjar det hälsosamma livet som kommer ta slut lika fort. Men hälsosamt är mitt liv ändå, lycklig är jag inombords, utombords och jag blickar mot en vecka som kommer bli  b r a .
Funderandes över vad Tengo håller på med (vad håller Tengo på med?) och på om jag borde byta profilbild på en facebook som blir allt mer intetsägande och ointressant sitter jag i solen, på gården, och andas in den första lediga elvadagarsperioden på nästan två kvartsår.

När jag spänner käken undrar jag om det bildas linjer eller om de nu, som alltid förr, hemlighålls. Gömmer sig. Smiter. När jag tar fram kameran funderar jag på hur i hela det alltid blir samma vinkel, alltid samma dekadansljus och försök-till-fejkknotter. Jag funderade på det då jag bet ihop käken tio gånger i minuten där hos dig och jag funderar på det fortfarande. Tänker mig att fyra dagar räcker för att tvinga bort (fram) skuggan en smula men fyra dagar räcker aldrig och smulor är visst det enda jag äter. Kanderat liv.

Jag släpper efter och ångrar mig lite sedan för jag lurar mig själv. Jag inbillar mig blixtar från Tokyohimlen då fingrarna rör och ibland önskar jag att Aomame bara skulle sluta skicka blandade signaler, ord och kroppsspråk som jag inte förstår mig på. Som ingen utan erfarenhet förstår sig på. De höll handen en gång för länge sedan, typ samma sak hände igen. Kommer det hända igen? Jag tror jag vill att det ska göra det, men vi måste i så fall byta strategi. Och det måste bli handhållning och inte bara värmande, japanska flyktiga sommarantydningar.

Stormande åskväder, blixtar mot kal kall hud och smattrande fönsterbläck. Regn, vatten, vilken outtömlig vattenreservoar jag är. Jag kommer utveckla gälar vid behov och fenor som livsstil, jag kommer spänna käken lite extra, hålla andan över hela Höga Kusten-bron. Jag ska leva på vatten. Jag ska leva i vatten. Jag ska fan bada badkar inatt.

Kranvatten

Och det är nu jag undrar om allt var rätt om saker blev utelämnade tomma om jag borde och inte borde. Tusen frågor om nonsens och de största hemligheterna och kuvert med viktig information, om levande vattenglas när du inte såg på och om upp-&-nedvänd frukt. Det är nu jag frågar om det var dumt med val om det var dumt med kudd-anonymitet och halv-androgynitet och om världens värsta nollåtta borde ha fått grävas undan i stället för att ha blivit uppgrävd i mig. Det skrapar så kring osynliga revben och för varje andetag silas smutsvatten i huvudet. Spolar kranvatten i örat och hoppas på att iris håller handen med varandra åtminstone, någonting måste få vara som det alltid varit och vara som förut. För annars kommer olyckan, olyckan, olyckan.
Är du klar imorgon? Är jag klar imorgon? Är jag klar? FÄRDIG. Inte kissnödig längre. Spolar kranvatten i örat.

jag somnar inte samtidigt som dig och när du ligger intill imiterar jag din andning för att vara en del av ditt nu även om du inte andas med mig eller ligger vid mig eller ser mig som du ser henne eller honom (eller publiken) vill jag inget hellre än att vara ditt syreplagiat

Brännässlor

Marijuanablad och humle som i kringelkrok upp längs benet. Jag älskar med mig själv och hatar att all energi bara tar slut. Hatar att jag är hungrig nu. Hatar att jag är ett svart jävla lamm i mina morföräldrars ögon. Hatar att min mor säger "dom kommer bli jätteglada om du sjunger den här" och visar psalm xxx i svenska psalmboken. Hatar att jag aldrig kommer bli den som bär traditionen vidare. Hatar att jag hatar mig för det. Hatar att tågbiljetten till Emmaboda stigit 400 kronor sedan sist. Hatar känslan av att ekonomin kanske inte går ihop. Hatar känslan av att livet kanske inte går ihop. Hatar att du (mycket tydligt) är sur på mig. Hatar mig själv för att ha skapat anledningar. Haha. Tar mig för hjärtat och pannan.

Det låter som kolpennor när jag läser ordet hatar nu. Hsc-schh-chhatar.
Jag älskar 1Q84. C'est tout.

Discoliv

Cabin-crew cross check report please.
Hello darkness, my old friend. Återigen är jag här för att prata, diskutera, bolla. Dialog eller monolog, vilket spelar ingen roll. Förra gången jag var här dränkte du mig och hissade mig i gyllene pyramider, du balsamerade mina fötter och du lät mig masseras professionellt och hårt bara för att dränka mig igen, dränka mig lycklig. Det sirlar bubblor ur näsan. Det sirlade bubblor ur näsan. Alla bilder, alla känslor, alla rispande hisnande fall som du lär mig de sovande timmarna finns fortfarande kvar. Du har sått planterat skördat dem, och nu sår du på nytt igen. Gödselhjärna.

And the people bowed and prayed, Jahve och hens vänner delade mitt middagsbord under kapitel två eller tre. Djupsömnsväsen åt mitt bröd och drack mitt vin. Sådan skillnad mellan det ömsinta bland begravningsmassan som gav tackkort och dessa äldre människor av blåskimrande blod. Mitt hostia knaprades på och jag vaknade ännu en gång av andningsstillestånd, förundrad över vad som nyss hänt för inget annat kapitel utspelar sig ovan molnen (det finns ju inte?). Mänsklig värme, snälla kom närmre viskade jag mig själv till sömns med återigen.

Fools, I said, you do not know. I mig växte den, transparent men tung. Under nattens gång var det sex avbrott varav ett det allra sista och avgörande verklighetspåtryckande. De fem andra utgjorde bara andningspauser mellan olika kapitel, olika Tarantinogula titlar fast mindre våld och mer ofrivillig sömnapné.
(Det är svårt att förklara det som känns inom en, under det där fjärde eller femte uppvaknandet. Det är som om en bara har accepterat att verkligheten är då du håller andan och drömmen är, Inceptioninfluerad eller inte, det eftertraktade. Din chans att testa Dina drömmar och Dina mardrömsscenarion. Du. Kommer. Vakna. Vem. Bryr. Sig. Duscha bort svett sen. ((Du läste sista meningen med lika många syreupptagningshack som jag.)) Det har pågått ett tag nu.)

Du kommer vakna och somna, vakna igen.

Så länge du hör musiken.

In restless dreams I walked alone. En väckarklocka ryckte mig den sjätte gången samma natt ur staden med små kullerstensgator i spindelnätsmodell. Sex signaler innan min far fick ruska om mig och irriterat hjälpa till att motverka försovningen. Och be mig trycka off.
Guldklockan var betydligt mer levande, dyrare, glittrigare bakom ögonlocken än utanför. Under ytan sjönk den med mig och världen och tillsammans med sådant som smakade bubblande rosa (plast, rök och sprit i din mun) en ekande röst som förklarade vad som komma skulle. Ensamma steg blev det där  p l a s k e t  och jag behövde inte tänka mer på benen. Nyckelbenen är dock fokus nu i vaket tillstånd (eller?). Två ensamma nyckelben tack, men utan nyckelbenssteg. Tack.

And in the naked light I saw tiotusen människor som log och lugnt gav mig avtackningspresenten. Tack för ditt stöd, sa några, med kort pyntade med växthusblommor och "good for you, när man släpper taget tar man steget". Andra gav mig bara en förstående tung blick. De passade på att levla upp på karmamätaren. Jag förstår dem nog. Tillfället gör tjuven.
Rösten hade berättat detta och fortsatte ivrigt med att citera wikipedia om att-andas-finvatten. Den sade att jag förtjänade _inget annat än det bästa_. Mousserande. "Det gör inte ont när det nästan är över", berättade den, "det sticker lite av den artificiellt framställda kolsyran bara. Inget allvarligt. Och sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."

Om jag inte haft uppryck utryck nummer sex hade jag kanske vetat. Nyfikentörstig är jag nu. Och trots sommarsol i grumliga morgonögon och en glassdag framför mig vill jag fortfarande veta. Tack.
"Sista sekunden kommer vara magisk-isk-isk."
Whispered in the sound of silence.

Två minuters halvlek

Först: Åh å åh hh åh! Ja! Nej! Jaaa! Ah. En jävligt bra taktik. Och kommunikationen fungerar. Undrar vem som är tränare. Undrar vem som var tränare innan som lade grunden för det här. Eller? Nja. JA. MÅL. Mitt mål. Deras mål i livet var ju verkligen att bli superstars, eller hur? Sorbet. Det fungerar. Kommunikationen fungerar däremot inte lika bra nu.  K R A  -  S P A  . Och det här leder vaar? Hur länge har det varit så då. Nu ryker inte heller Italien. Filmare hela bunten.
Främst: Nattsuddartimmarna tick tock och mobilegobilderna plick plocka bort från telefonen igen dumma du ingen är ändå intresserad den femte sjätte sjunde gången. Det var måskamp måsfight utanför kiosken i hamnen idag och kråkan jagades iväg bort från kajen och måsarna skrattade. Skrattade åt orättvist nederlag. Vedertag-en klagan på fotvärk och jag förtjänar inte sympati men kanske åtminstone en gillning på facebook. By the way. Du gillrade min fälla som jag trampade i för tjugoåtta timmar sedan. Rävsax rävsex rävsax. Klippte av håret för jag ville inte vara jag för ett&1halvt år sedan. Du minns.

Det hände

Stulen utopi

Att avsluta den sista skoluppgiften och att tänka att det är bara två år kvar till reinhardswald och till ryggsäcksresor och till det allra mest frihetsförenade sommarlovet (eller sommarlivet) är för mig, den tolfte juni tvåtusentolv, min realitet. Beep. Mycket kostar cash och jag kommer inte hinna med världens längsta lista - hur många timmar mina sommardygn än skulle rymma - men det spelar ingen roll. För jag fylls av D-vitamin där jag sitter med vidöppet fönster med vidöppen mun och vidöppna armar fågelungelikt ropandes efter upplevelseföda och versatilitetsfrön. Beep.

Att svepa tätt ikring nuet är någonting jag inte behärskade förr, men som jag dag för dag blir lite bättre på. Att i fosterställning lyssna till ljudet av mina tjugoen (21) spikar och känna svalkande placebo-vindar ända in mellan valkar och bulor är uppiggande. Samma sak med att dregla över vindsvåningslägenheter och att se mig själv i festlig brosch- och kragutsmyckad mundering, samma kväll fast om två år. Makrokosmos har den senaste tiden varit turbulent, altitud osäker och instabil, men ikväll har trycket lättat lite. Grå tråd dras hårt och långt runt om runt rätt och utvecklas till en kantig kontur, skapar efter timmars tvistande en helhet, och det var en evighet sedan det kändes så. En enhet, enhetlighet. Klarare i tanken och i minnet och mer beslutsam att övervinna det här trasslet går jag och hämtar ännu en kopp kaffe för vi börjar inte förrän tio imorgon, smaka på den, känn på heta karameller.

Det är någonting mystiskt med att det som jag så länge längtat efter plötsligt är vid mig, vid mina fötter och händer. Det stirrar mig blint och tomt i ansiktet och just nu har det en klarblå och iskall blick. Jag vände och vred på mig själv där i tidiga februari för att hålla mig från nedräkning och sekundsångest och hittade inga andra sätt än att skriva långa texter om hur bra allt kommer bli i juni. Hur bra allt kommer bli i juli. Hur bra allt kommer bli i augusti. Alltid samma skottkärrsstrategi, att starkast är framför och inte det man byggt upp bakom. Ut och in satt jag i akrobatisk position och förstod på nytt att precis som hösten och vintern alltid stundar efter sensommarnätterna kommer vi tillslut fram till den där dagen då allt skulle ha blivit bra. Vi smyger försiktigt avvaktande med icke-andning och söker efter en tillvaro där pelargonerna växer ur öronen på oss. Där vi blomstrar! Hallå! Beep. Beep. Hallå?

För några nätter sedan hoppades jag att ingen skulle vakna av ljudet av mina tjugoen (21) morse-spikar som tillsammans bildade fiskskelettet på min mest vita vägg. (Egentligen tror jag nyansen är mer krämigt vit än som krita, men den är allt annat än beige.) Grå tråd drogs hårt och långt runt om runt rätt och utvecklades till en kantig kontur, skapade efter timmars tvistande en helhet. En hel. En hel fisk.

          
sändningen upphör

Ring P1

Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde och om vi ses i.
Sommar kom hem kom till mig kom vid mig
varför är du som. Knark som cigaretten som premiärröktes i.
Fredags som värme och stick i kinden i halsen i foten för den har. Somnat i väntan på ditt.
Chattsvar tvärlagd över höger. Knä andra knäet pekar mot dig och det sägs betyda.
Någonting.
bEtYdA nÅgOnTING
Fuck you vill jag.
Säga det har gått tio minuter och nu är du offline.
igen och igen och om igen
Jag undrar om jag bara inbillar. Mig i mig bankar du så hårt och du ringde mig/jag ringde dig
natten 
till 
lördag 
jag var full dum trogen trots. Allt du är allt och samtidigt den som :
fuck. You
Jag har tagit sommarlov. Nu jag skrev till dig
igen

men du svarade för. Sent jag ville helst bara veta hur du mådde 

igen och igen och om igen

och om vi ses i. 

Sommar kom hem kom till mig kom vid mig kom igen DÅ

Tusen läxor och uppgifter. Kvar tecken och sagor om människoälgvänner borde fylla mina. Tankar 

jag kan bara inte ctrl+alt+delete. Toi

det stör mig jag. Önskar låt

Let's twist again

Exklamationer

Tillsammans med Laleh på P3s reprissändningar och med sol i det ansikte som snartsnart liknar en djungeldrottnings (lite smutsig lite brun lite nött och slitet av lianlekar) har jag några saker att berätta.

1, 

Om Frankrike

Jag har insett - efter att jag tänkt och tänkt och längtat tillbaka lika mycket och hårt varje gång jag försökt skriva om mina (& våra) tio dagar - att jag förstått att jag inte kommer kunna sammanfatta Frankrike i pedagogiska inlägg uppdelade i till exempel ditresan, första halvan, andra halvan, resten, hemresan och så vidare. Jag kommer i många månader dra paralleller och tänka på parkhäng och vitt vin och snubblande på franska verbändelser, ordhändelser, och jag kommer aldrig plocka bort de nya uttrycken ur mitt vokabulär. Pierre-arg. Just nu är jag allt ifrån Pierre-arg, men jag känner mig lite sorgsen i hjärtat över att alla svenska hus är så fula och att här pussas man inte på kinden.

Jag reste med fjorton andra bland-åldringar från samma stad för att bo i värdfamiljer och för att känna på den franska kulturen, det franska språket, den franska luften som alltid lika fantastiskt kändes både mer öppen och närmare inpå. Kakburkar och underklädesförsäljning och flyt när det kommer till stipendium gjorde att vi en fredagkväll kunde ta nattbuss tills Stockholm, flyg till Paris & efter många törstiga väntetimmar tåg till Nantes där vi stannade upp för att leva ett nytt liv lite. 

Det var tio tokintensiva dagar med hundra nya upplevelser varje dag så som middagar, BBQ med främlingar, nattshopping, båtresor, fiskebyar, vita baddräktslinjer, Atlanten, konversationer om allt mellan svenska jordgubbar och politik, sagoskogspromenader, Daft Punk, Pulp Fiction, vingårdar, stekheta minibussturer, slott och museum, skola och fritid, bara en dags användande av paraply, kramar och hemligheter som både skapades och avslöjades. Addera även så många kryddsorter du känner till, där har du essensen av la belle France.

2,

Om Kärleksläget (kärlekslägret?)

Det snurrar i min skalle. Det uppenbarades att det där första ruset första kärleken på riktigt första sveket och köttkniv i hjärtat lämnar pulserande extraådror som TYDLIGEN lätt väcks upp igen. Inte kärleksbubblet utan ångesten som kom där efter och kanske var klassfesten inte rätt att gå på och vara ung&dum på igårnatt för då blir man sådär ung&dum överallt annars också. 

PUSSELBITAR, fortfarande, i huvudet. Detta säger jag nu:

Skojade du då du sa att ¡fan jag vill träffa dig! jag förstår mig inte på din färgglada (fuck färgglad) humor din ironi eller är det kanske ärligt om det är ärligt vill jag ju också bara ses för att prata inte prata gamla tider men prata om nuet och framtiden (kommande veckan, då i alla fall) och bara vara men jag vill inte ligga i ett tält för jag kommer inte kunna tänka på elektroniska beats och snygga artister i så fall för vad är grejen, men du tar upp allt mitt fokus just nu. Dö, vill jag att de extrema känslopikarna ska göra, och träffa dig och säga ¡hej kladdas läppstiftet fortfarande haha nej självklart inte det förstår ju till och med jag att det inte gör haha nu pratar vi om gamla tider jag smsar på låtsas och blir nervös och sedan är det hejdå och förhoppningsvis ett bättre farväl än förra gången!

Förra gångens farväl blev ju inte helt ok.

Detta är otroligt ointressant för er att läsa, men kanske är huvudsaken att jag får formulera mig för att veta hur jag _inte_ ska säga i eftermiddag då jag förmodligen kommer få ett telefonsamtal. Telefonsamtalet. Hur mycket jag än vill får jag inte vara spontan, för jag kommer inte klara reprisursäkter igen. (Fuck reprisursäkter också, för den delen, inte ens Institutet i P3 kan visa upp nytt material längre.)

3,

Om Biljetten

För nu, trumvirvel och basklavar och sena nätter med bubbel eller äcklig öl, har jag bokat och köpt biljetten till EMMABODA. Jag längtar och dansar till Crystal Castles och alla de andra och hoppas på bildminnen (bildbevis) och hes röst på tåget hem den tjugonionde juli. Det känns sådär som om, trots krångel som i punkt nummer 2, att jag faktiskt står lite på tå. 

Ses vi där? 

Till Raquel, för stukade knän

Dra dig ur mig

Elin Karin Pauline

Och den kommer aldrig att ta slut.
Ett intellekt som är större än till och med vad hon som känt henne i många år kunde tro, ett hjärta som växer och förändras och kan skratta åt sig självt ibland och en stundande resa över det stora havet till hösten. Det innebär många sömnlösa nätter och mycket oro över allt som heter framtiden. Vad som kommer ske. Detta är kanske ditt största äventyr, men det är nog även ett av mina: ett hopp ut i ovisshet och kanske kommer du hem med kärleksbarnet du någon gång kommer skaffa med Ryan Gosling (100% säkerhet), kanske står i stället jag och väntar med den ungen i famnen på flygplatsen och du har inte förändrats annat än möjligtvis en annan färg på dina (otäckt verkligt snygga) extensions. (Alternativ nummer 2 är mindre sannolikt än 1, men det får vara en del av poängen.) Kanske har vi andra sorters tygpåsar för våra skolböcker, kanske får vi skåpen intill varandra, kanske dricker vi te i stället för kaffe och vice versa på Lundbergs. Kanske är det första vi gör att köpa en enkelbiljett ut i livet.

Ingen kan förutspå hur det kommer kännas den senast den femtonde augusti och ingen hur tiden efter det kommer bli. Men jag undrar om det egentligen spelar någon roll? Den som spelar roll är du, Elin Karin Pauline, och att det där i botten finns ett vi. Som har kostat, som har dragit himla tunga och smala och klibbiga trådar. Men trådarna har också varit de som knytit oss samman med den enorma samling ballonger vi flyger med, till Paradisfallen i Sydamerika, till Frankrike, till Framåt. (Och som KNYTER.)

Resan. 
Meditation i asiatiska tempel & sunkiga tågkupéer & vindsloft med takvy < nuet. Minns det, när vi inte åker till Polen för festival och när vi inte får luffa för jag juridiskt är för ung, minns det, för jag kommer ha svårt att göra det. Jag vill gärna se oss som det där, som planer, visioner, som framtidsschampo och framtidsbalsam du vet? Men igår kväll (och eftermiddagen på Umeås tågstation mm mm mm) fattade jag än en gång tyngden av en kindkram efter ett hejdåvisesimorgon i skolan. Värdet av "NU" och inte "nu fast SEN".  G u l d ,  skulle du sagt och skämts lite men jag skulle ha tagit efter och snart förlorat orden som "perfekt" och "jättebra" ur vokabulären för din ersättning. För så fungerar jag, tänk mig som en nunna bland nunnor i kloster.

Tanken på allt får mina ögon att tåras. Men den skrämmer mig inte. Vilket äventyr, va? Det här kommer bli så jävla bra och så himla annorlunda och mina knän är svaga men inte mitt hjärta och inte mina fiskelinor knutna till dig och din fantastiska personlighet. Linan, värmen, känslan av att _ord inte behövs_ upp mot Ögeltjärn.
Och den kommer aldrig att ta slut.

Jag längtar tills sommaren 2013, då rummen i mig du en gång och för alltid lånat kommer fyllas upp igen.

Ism! Ism! Ism!

För några veckor sedan lyssnade vi på estradpoeten Oskar Hanska, som diktade och ropade ut (viskade också) livsfrågor och bearbetade sina (och andras) barndomsminnen på scenen. Han gjorde det drivande och inspirerande också. Men, mitt i en dikt, sätter han bland annat ord på svårigheten att vara WoW-spelande man med ögon som glittrar av achievement points och samtidigt vara feminist. Och det liksom hugger till på ett igenkännande sätt. Det är genant och dumt, men jag letar direkt efter fler fel och misstag då jag hör en man som pratar om feminism än en kvinna. Som om mannen skulle ha en underliggande annan plan, en maskerad vision och bara glider på den något hyllade vågen av samhällsrespekt - den han får ganska på en gång efter att ha gått ut med att vara, just, feminist.

Jag lekte fruktsallad (ni vet alla sitter på stolar i en ring kring en stående människa som säger till exempel "jag älskar lakrits" och om du håller med byter du stol blir du kvar utan stol är det din tur att älska eller inte älska fotboll djur eller kanske lakrits igen ja ni har lekt den förr den är ganska mycket nittiotalsbarnens uppväxt) tillsammans med tjugo okända ungdomar för ett litet tag sedan, i ett sammanhang där jag tänkte att här finns bara engagerade och pålästa eldsjälar. En tjej stod i mitten och berättade för oss att hon var feminist, givetvis reste jag mig upp men såg att där bara fanns ungefär fem stolar att byta med. Fem av dryga tjugo ungdomars uppvärmda sitsar. Och det gör mig så himla, å, arg? provocerad? förbryllad?
Jag misstänker att det är för att ordet, klangen,  f e m i n i s t  är så politiskt laddat, och att om du säger att du är feminist betyder inte det att du direkt står för jämlikhet mellan könen utan går först i det allra rödaste tåget den första maj. Och är flata. Och att du ställer dig upp och räcker upp handen allra högst (obs, hen har hår under armen!) på intresseanmälan inför SCUM-manifestföreställningen i din stad. Men det är ingen ny teori.
Det handlar om att vilja passa in också. Att vara den du vill vara.

"Ska nog börja raka mitt huvud. Så att nazisterna inte vill slå mig.

Ska nog sluta raka mig under armarna. Så feministerna kan förstå mig."

Sa Oskar Hanska ungefär. Och det stämmer som sjutton. Jag älskar att vara normkritisk och ifrågasätta det alldagliga, det vi är vana vid eller det vi tar för givet, men jag vet inte om jag bara gör det för att göra det eller om det finns en gen i mitt DNA som berättar det för mig. Och, är det ens en dålig sak att göra det som, typ, en kul & viktig grej? Om jag slutar äta kött för att jag vill vara "en som inte äter kött", gör det mig till sämre än en som faktiskt äter? För att den kanske är mer ärlig än jag? Fast det är inte riktigt så svart, så vitt och vice versa. För jag vet att jag inte skulle stå för någonting om det inte berör mina privata egocentriska egna intressen och känslor. För de jag känner kärlek för, för de som undrar om jag är röd eller blå eller rödblå eller blåröd eller grön, för de som tycker att det bästa som finns är att veta om jag attraheras av sexpack eller inte för de har nämligen en mapp där de samlar papper på alla potentiella
□□□
□□□
-fans.

Rosa, den farliga färgen? Feminist, det farliga ordet. Någon offentlig sade i en intervju nyligen att "jag är inte feminist, jag är humanist", men av vilken giltig anledning? De två är ju inte ens varandras motsvarigheter, än mindre berör de samma områden. Och å, jag önskar att världen bara kunde bortse från rykten och känslor och våga ta ställningstaganden. (Önskningar om världen brukar ju ge så himla mycket resultat. Ha.)
Jag har jättesvårt för det. Just att ha en åsikt och att uttrycka den, STÅ UPP för någonting, vad det än må gälla. Och det är så synd, för jag (liksom alla andra tellusmänniskor, likt musiksmak) upplever att jag har bra värderingar, åsikter och sjutton vad alla heter. Men jag ska bli bättre på det och under fruktsallad ställde jag mig genast upp. Nästan så snabbt så blodet försvann ur huvudet, och då är det snabbt, vänner.

Men jag är fortfarande hon som hämtar inspiration från en person/ett föremål/en bok/whatever och som sedan dedikerar hela jävla självbiografin till denna/detta. Och nu vet jag inte om all den passionen är oäkta. För att det är strävan mot ett mål och inte själva målet i sig jag är, trampar i och pushar för. Vad ska jag göra om inte ens elden är på riktigt? Är GILTIG. GODKÄND. OK. Jag börjar skriva med visionen om en rätt glad och uppmanande text om feminism och alla fördelar, om hur tungt det är idag att vara man och feminist och om hur jag önskar att alla vågade säga "men självklart" för det är något alla borde vara. Slutar efter två a4 någonstans i min personliga sfär där du förmodligen tröttnat efter hälften och nittio procent av poängen rann mig mellan fingrarna. Jag tror att viljan att vilja vara något är nödvändig för att tillslut bli det, men när är man framme? När har jag nått fram? Kommer jag någonsin?

7 FÄRGER

Jag välkomnades hem från Arboga med en inplastad dubbelnjutning. Nyaste BON, litteratur/modetidning som är den enda flashiga glanspapperstidningen jag läser som till viss del handlar om kläder. Så, nu är jag fifti hallonsorbet och fifti fotoreportage. BONs långa texter om Warhol, subkulturer, fyllor med Tove Jansson och Hans Gedda i all ära, (bästa reportaget någonsin var Jonas Hassen Khemiris intervju med Jonathan Safran Foer på ett sunkigt café i Brooklyn - blir det mer fränt någonstans?) men denna månad kom magasinet även med en bildessä. "7 FÄRGER". Det är fantastiskt. Jag älskar älskar älskar sådant här. 

På marken hörde de bubblande, sprakande (...)

Nej nej nej

jag vill inte ha ditt lilla vita. Ditt 50/50 röda och blå. Dina krasanden och dina slurp mums nu kan jag äntligen få en paus. En RÖKPAUS från verkligheten. 

Jag vill inte personlighetsförändras planerat, jag vill inte kunna exakt på mängd-millilitern och jag vill hellre vara livlös utan anledning än livlös med en anledning jag själv valt. De rekommenderar att jag ska ta en per morgon en per kväll. Jag saknar känslor att känna. Jag är en rastlös och ofokuserad partikel i det stora hela och jag vaknar som jag somnar, då jag somnar, som tom på livet. Eller full av livlighet men oförmögen att plocka upp det. Jag går runt som glutenintolerant och har inte upptäckt det än, mina enzymer övervinner ALLT och himmel vad tokbra jag är på att bryta ner all energi till noll (ingenting) för att sedan bara låta det rinna ur kroppen som om det vore sandkorn. 

Är jag en oönskad graviditet? Är jag det som bara hände på midsommar/i klassrummet/på högstadiet/på scen/i magen? Är jag en som andra håller av för att de måste, förpliktade att ta hand om mig tills myndig ålder ("hoppas hoppas hon inte omyndigförklaras då hon äntligen är i alkoholåldern för jag står inte ut, STÅR INTE UT"). Är jag den dom skulle tagit bort för herre detta kan inte kallas vettigt? Nej, nu låter jag otroligt deppig och det är jag inte. Lovar. Jag är ju noll - glad? Nej. Ledsen? Nej. Vad som helast annat än simmandes? Nej. I vilket vatten?

Ibland glömmer jag bort hur man andas. Ibland känns det så hårt och så starkt att jag inte är där jag borde vara att jag nog övertygas om att snart, snart! hoppar min livmoder ut ur min kropp och sliter sig från mina ådror, isolerar sig från mitt förpestade blod utan röda blodkroppar och lever sitt eget liv i skogen. Fortplantar sig med harsyra och får en snygg unge och de lever lyckliga i så många dagar som en uterus klarar sig utan kropp att samarbeta med.

De ber mig äta piller för att kanske höja halter. Jag nöjer mig (tack, bestämt tack) med B-vitamin och jag har nästan vant mig vid den hemska smaken nu. Vant mig på nivån att det inte tar tio utan fem minuter att svälja den, där vid frukostbordet. Jag tänker avböja erbjudandet för jag är nog helt enkelt för feg, helt simpelt oförmögen att fatta ett sådant beslut just nu. 

Jag är en pöl. Fucking aska. (Töntigt med internationella uttryck på det sättet. Jag skulle haft försdomskepsen på mig också.) Och inte ens mitt eget intet är jag säker på längre. 

Ingenting kan vara vackrare

I Göteborg

De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt.
Inte mina ögon dock, men det är kanske inte otippat efter tolv timmar på ett nattåg med tema bastu/kylskåp och en morgon då ta-på-kläderna och titta-dig-inte-i-spegeln hände klockan fem redan. En bisarr tid för kvällsmänniskan, men nattåg är fantastiska ting och jag gillar det nog mer än mindre. Jo, ja. Stenbritssäng är ingenting jag egentligen märker av förrän dagen efter, och att ryggstödet är kudden bland fem andra människor spelar ingen större roll. Det är det gungande, det tickande & klickande och känslan av att sedan öppna ögonen för att se att man hamnat någon helt annanstans som ger helheten sitt enormt stora, skinande plus.

De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt.
Jag har spenderat helgen i Göteborg och i Göteborg var träden klädda av löv och ibland var jackan för varm. I Göteborg hoppade vi till Maskinen, i Göteborg åt vi hallonpaj på gräsmattor & i Göteborg gick vi på så många viktiga möten med nya, viktiga människor. De med röda kinder och vackra leenden, de men total koll och de som strävade efter den. Ibland både och. I Göteborg var spårvagnsrösten glad och typiskt dialektig och där badade vi i en pool på trettonde våningen, längst upp utan tak och simtag med hela himla staden under armarna var SURREALIZM på rätt hög nivå. Där besökte vi ickekomersiell Haga-bio och där pratades det på varmgula caféer tills sent sent på natten.

De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt.
Inte jag, dock. Jag träffade inte träffen som borde heta med stort T. (Eller stort R?) Vilket är så himla synd och även om jag nog borde kunna skylla på SJ med deras olika fram- och bakflyttningar av tågtiderna (kom igen inte nästan två timmar tidigare än planerat va? väl? va?) men vad ska man göra som liten människa i en större fråga som denna.

Btw (cool förkortning: jag är en annan människa tidigt på morgonen, hon som gillar gifs utan poäng och typ.. nej, gillar egentligen ingenting annat än det och kaffe, kanske kombinationen, kanske kanske) blev jag kär. I Göteborg. (Kul. Nu vet ni inte om det är i Göteborg, eller om det hände i Göteborg. Det innebär kanske en slags uppgradering, ordvits v. 1.2: ordgåtan. Kul.)
De pratar om de som träffas och har träffats på radion idag och mina öron fungerar fantastiskt. Och jag har skrivit nonstop mellan två olika nyhetsuppläsare i P1 och nu är det kanske dags att leva dagen i skolan. Mer kaffe. Och btw 1.2: jag skulle vilja leva på tidigt nittiotal tror jag. Tänker att jag skulle hitta en ball balklänning då.

När hon blundar ser hon stjärnor

När hon blundar ser hon stjärnor
febertermometern visar höga siffror,
höga för att vara henne
åtminstone

ronräjts noh res radnulb noh räN

,rorffis agöh rasiv nretemomretrebef

enneh arav tta röf agöh

enotsnimtå

N      s

ä       e

r        r       

                                                                             v a r a

h        h                                                                       h e n n e 

o        o      febertermometern   v

n        n                                       i                    a                                    å 

                                                   s                   tt                                   t

b                                                 a                                                    m

l       s                                          r                   f                                     i

u      t                                                              ö                                   n

n      j                                         h                  r                                    s

d      ä                                        ö                                                    t

a      r                                         g                  h                                 o

r      n                                         a                ö                                  n

       o                                                           g                                  e
        r                                         siffror,     a                                   .

       

Elva

Trots mina tidigaste inlägg som liksom målade mörkblått över alla listor och bloggar som inte fylls av annat än dessa nummer på nummer blev jag nu utmanad i en elva-frågors-sak. Man ska svara på elva frågor påhittade av förra skribenten och sedan skriva ned elva nya, till elva nya. Och jag är ju tävlingsmänniska in i ryggraden, så fort det kallas utmaning är jag på. Dessutom är det ju en liten komplimang att vara en av de elva, så, tack Mikaela, och här kommer den.

1: Favoritband/artist?
Åh. Alltid svårt, alltid. Det beror ju förstås helt på humöret, på tiden på dygnet och på allt det där andra, ni vet. Men eftersom det regnar och jag behöver vårkänsla och stabilitet avstår jag från gråtlåtspellistan även om den är fantastisk på sitt sätt. The Cure (hej Hultsfred!) / Florence + The Machine / Ratatat får bli mina slutgiltiga svar. (+ En eloge till Kent som nyss släppt nytt, som ni vet, och som lyckats utveckla men samtidigt behålla konceptet och soundet Kent, det är himla bra.) Förlåt fusket.

2: Om du bara fick lyssna på en låt för resten av ditt liv, vilken?
Just nu, lite velande lite tvekande: The Times They Are A-Changin' av Bob Dylan. En sådan låt som man kan ha som ringsignal i tre månader och fortfarande lyssna på på spotify för den hamnar i alla sorters spellistor, i alla sammanhang. Och finns med i en av de tusen favoritfilmerna, Watchmen.

3: Om du bara fick äta en maträtt i resten av ditt liv, vilken?
Falafel. Solklart. Helst den som jag och min mor köade till senaste gången vi besökte Paris. Gick och tänkte att "sista kvällen ska vi äta något fint" och promenerade i Marais i kvällssolen och var hungriga, lyckliga. Vi ser att här finns falafelkök i alla gathörn och känner dofter som bara spräcker hjärtat, men underligt nog står alla människor i området och väntar, köar vid en och samma lucka. Fastän det fanns hål-i-väggen mittemot och tvärs över. Vi ställer oss där väldigt spontant och väntar på vår tur, vår tur att äta tidernas godaste falafel.

4: Favoritskådespelare?
Jag tror att jag måste tänja på reglerna igen och dela upp i skådespelare/röst. Bästa rösten är given: Philip Seymour Hoffman, och bästa skådespelaren.. Michael Ceras och Natalie Portmans kärleksbarn.

5: Favoritdryck?
Kaffe. Den var lätt. Kaffe är alltid rätt, alltid lätt. På caféer, i den röda fåtöljen i vardagsrummet, i Slottet, tillsammans med frukostflingor eller bröd, tillsammans med kakor eller bara ensamt. Ibland som följd av te, ibland som tröstdryck, ibland världens bästa pluggkompis.

6: Favoritförfattare?
Jonathan Safran Foer & Nicole Krauss (de är ett par, med familj och Brooklynboende, grannar med Siri Hustvedt och Paul Auster. Hur fint är inte det? Vilket liv. Tänker att de nog bakar äppelpajer till varandra och skapar idéer tillsammans.) De skriver så himla bra och intressant. Högt upp och otroligt nära är fantastisk förstås och även många andra, och hur kreativ får man vara när man tar en berättelse, skär bort ord som lämnar hålrum i sidorna och på det sättet skapar en helt ny historia - så som Safran Foer gjort i Tree Of Codes. Sommar- som kvällsläsning. Ja, tack.

7: Den senaste boken du läste?
Den senaste bok jag läste var "Stäppvargen" av Herman Hesse, om man inte räknar med de böcker vi läser stup i kvarten i skolan och som tyvärr ofta tvingas överlappa nöjesläsningen.

8: Den senaste biofilmen du såg?
Den senaste biofilmen var Carnage av Roman Polanski! Den var väldigt underhållande och fin och smart. Hela filmen utspelar sig i ett rum mellan fyra människor, begåvade skådespelare och mitt emellan neurotiska sammanbrott och uppkastad smulpaj hittade vi skratt och kloka poänger. Rekommenderas verkligen, solig som regnig kväll, om man gillas klipskt och snabbt och komedi som inte känns så väldigt typiskt amerikansk.

9: Den senaste konserten du var på?
Maskinen! På Umeå Open. De spelade och fick avsluta lördagkvällen och därmed även hela festivalen. Jag dansade med en av mina allra finaste i publikhavet tills sen timme och hade så himla ont i fötterna på väg hem men det spelade ingen roll.

10: Vilket är värst - diska eller dammsuga?
Att dammsuga. Man blir ju så himla svettig och varm i hela kroppen, temperatur är lättare att styra med vattenspakar och dessutom kan man få glas att bli helt skinande kristallperfekta, och det bildas skum. Enkelt val.

11: Favoritklädesplagg?
Strumpbyxor utan hål / svarta jeans. Väldigt svårt val mellan de två. De båda ska sitta perfekt runt benen och om man kan svänga runt som djur gör eller bara promenera relativt elegant kommer ju självkänslan med på köpet. Jag har så svårt att välja kläder på morgonen och valet bland allt som ligger på golvet (även kallat Garderoben) görs inte enklare av att jag inte tycker om att klädshoppa. Jaja.

Så, då var det min tur. Elva frågor till elva personer. 1: Vilket är ditt bästa sommarminne? 2: Vad skulle du döpa ditt barn till? 3: Var och hur i världen skulle du helst vilja bo? 3: Vad ser du dig själv göra om fyra år? 4: Favorittidning? 5: Hur ser din morgonrutin ut? 6: Den bästa låten, såhär i april? 7: Ensam eller tillsammans? 8: Vilken är din favoritbarnbok, och varför? 9: Skulle du helst a) göra ett seriöst försök att vinna Big Brother, b) dansa Napoleon Dynamite-dansen på Tomorrowlands största scen eller c) gå om högstadiet? 10: Vilket är ditt största/bästa alter ego? Låt oss lära känna denna/e. 11: Vill du bli min brevvän?Jag utmanar några av de mest inspirerande bloggarna jag läser för tillfället: Sara, Raquel, Isabelle, Elin (du vet att du innerst inne älskar listor, speciellt dilemman, typ som sommardilemman och sånt), Moa, Robin, Agnieszka, Lovisa, Amanda, Elin och Agnes.

Jag är en stack

///"Jag kommer döda henne i helgen" kvittrar det när jag vaknar när jag somnar kastas orden in under täcket och sköljer smält vax över benen. Jag kommer kliva in och greppa om halsen och jag kommer trampa sönder blombuketten. Jag kommer stjäla hennes skönhet för den är övermäktig allt ljus, men! min tyngdkraft vinner. 3-0 blir det till och med och hela bortaklacken går hem salongsberusade missnöjda.///

Otäcka fantomkänslor (kärlekspirr) kryllar som termiter
vi dansar valsar och sambar i samband med att klockan slår över midnatt och du är stel & jag är också stel men stelast är nog faktiskt du. Du och dina gympaskor utan snören, du du du med för lång lugg. För permanenta lockar. 

Fantomkänslorna misshandlar de utsatta hårt (betong) men vem ska leta sköld och vem ska man ringa?

Vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: 

på natten blir det hemska mycket värre än det är? 

Tid ut och tid in ligger jag under ett randigt täcke i UTMANANDE beige. Längtar efter nästa stund som denna, samtidigt som det är nattetid och kanske den mest turbulenta. Jag känner inte mig själv på andra sätt, i andra sammanhang. Jag känner inte igen mitt ansikte på film, min röst, mina ord. Jag brukar andra människors kroppsspråk och jag tixar till höger tixar till vänster. Jag säger dumma saker och låter sur ger sura blickar gör vänner besvikna fattar mig kort i sms fattar noll på lektioner fattar du? Jag fattar inte hur denna ickekontroll tänjer mina gränser.

Variation:

Vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: 

på natten blir det hemska mycket värre än det här?

Jag saknar till och med flyktlängtan just nu. Vill bara vakna och somna om. Vill vakna och somna om. Jag är en himla pulsmätare och går in och ut ur skolans entré på rutin och inte något annat slags drivmedel. Känner att det fortfarande kryllar i benen och att det hettar från orden som fräter. Det är termiterna igen. Det har kryllat sedan flera veckor nu.

Häll eter över mig är du snäll tack på förhand varsågod.

Kommer hon verkligen dö i helgen eller är det tristessmonster som i stället bara ger henne idéer till kortfilmer? Hon gråter silverpilar som sedan skickas ut i ett vakuum. (Inte dammsugarvakuum utan det utan fotoner.) Hon saknar personlighet att vara stolt över. Hon önskar sig tillbaka till tiden då sandlådespaden var största problemet, då quick fix var det enda fixet. Men hon kan inte fly, hon har fattat det nu. Hon tar med sig (bär ryggsäck) sin packning vare sig hon vill det eller inte.
Jag kommer vara den jag är, alltid, på grund av minnen och upplevelser. Att tacka nej vore att förneka mig själv. Förneka min existens men satan heller jag känner att jag existerar nu mer än någonsin - det kryllar (det har jag sagt) och det fräter (det har jag också sagt).

Men mitt i detta virrvarr av fysiskt obehag förlorade jag mig. Jag anammade andra kroppsspråk, sätt att tala, jag tog efter stilen och mimiken som inte tillhör mig, som handlar om det inre och inte fysiskt obehag. Silverpil hit och silverpil dit, de försvinner bara ut i tyngdlösheten precis som jag. Precis på samma sätt som jag inte längre skjuter pilar högt, precis på samma sätt som jag kan ligga under ett UTMANANDE beige täcke och vänta på att tiden ska gå. Jag är intet. Nollställd. Var på vägen förlorade jag mig själv, kontrollen? Varför är jag livlös men kännande? Vem har rätt att kidnappa mina drag? Svävande.
Jag har blivit tyngdlös. Heliumballong?

Fantasifoster