04:43

Utanför dörren knastrar det av fötter som går mot olika mål. De mindre med inriktning badrum och de lite större med vision vattenhål.
De ber mig allihopa att ta vara på min tid, att inte strössla den över onödighetsglass, men jag kan inte läsa de sista 100 sidorna jag har i min obligatoriska skolbok just nu. Fingrarna tappar rastläst över tangentbordet och i stället skriver jag inledning efter inledning, glömmer avslut efter avslut och gömmer mig undan verkligheten. Den som klev in i mitt liv, drog ner byxorna och skrek FACE IT i måndags. Den som påminde mig om att livet inte bara kunde bestå av skratt och dans och ovillkorlig lycka och har hållit mig hemma i två dagars tid.

På andra sidan gipsväggen andas nu min syster tungt och jag kan, om jag själv slutar och håller syret inne, urskilja mumlande ord från hennes mun, sådana som skulle kunna avslöja vad hon drömmer om men vars konturer / strukturer suddas ut genom väggen som delar våra liv. Google visar bottenresultat på min hemmahobbyforskning om huruvida chansen att jag blir astrofysiker är stor eller liten. Min dröm sedan mörkret föll i höstas kraschade innan avgång men tåget går för andra personer också, dessa kommer ha toppresultat och även gå ur gymnasiet med naturvetenskaplig examen. De kommer kunna glädjas åt sina lyckliga familjer och fruar och de kommer ha råd med stjärnkikare till sina begåvade och musikaliska barn.

Det är natt och jag vet om att jag inte bor i en lägenhet i vilken jag är nyinflyttad och inte bekantat mig med grannarna, men trots att familjens fötter är de enda som (förmodligen) tassar utanför kan jag inte sluta låtsas att det är andra personer i samma skor. Livsöden jag låtsas mig känna till. Som mannen med hatten och sjalen av rött blankt som klippte sin mustasch med en vredessax. Som barnet med tången och naglarna på grusplanen efter att ha blivit vald näst näst sist. Som elefanten i buren med det varma hjärtat.

Knastret fortsätter in under sängen, i mörkret där andra saker än fiktiva karaktärer växer och frodas. Varje dammpartikel och rädsla jag kastar in dit under får dem att växa sig kraftigare. Annat slags knaster, andra fotsteg och hårt knutna kämparnävar ligger där under och värper ägg (eller föder levande ungar, vem vet, vi har ju inte wikipedia). Detta är också en del av min verklighet, min synonym till vardag och på ett rubbat vänster tillhör även elefanten denna metallkula i bröstkorgen. För det är en elefantsignal som väcker mig varje morgon, det är elefantfötter som stampar, klampar mig till insomni om kvällarna och fan, det är ingen annan än jag själv som beskriver detta som realitet.

Min kudde luktar vitlök och min madrass har hjälplöst halkat halvvägs ned mot golvet.