Jag har dragit över mig ett tungt duntäcke som inte alls dämpar huvudvärken. Ville tro att Explosions in the sky skulle finnas där för mig, men hörlurarna skavde till och med där inne vid trumhinnan och cymbalen och virveln. Bestämmer mig för att testa ögonmask som jag snott från något tyskt flygbolag men den vill inte heller agera ibuprofen. Fast ibuprofen ger mig ovanligt nog ingen ordning heller, jag förstår inte varifrån denna huvudpuls plötsligt kom. Det som gick så bra. Mina tår är isbitar men benen och hela min torso är varm som nytt te, jag vill inte ha feber, få feber, men det är ju såhär det känns. Termometrar som skaver under tungan och lämnar blodsmakande ickesår, yrseln och alltid alltid huvudvärk. Då finns det inte mycket annat än lagom doserat syre och en mjuk säng & framför allt tålamod, men nu lindras det åtminstone en smula av försiktigt trötta isbitshänder, mjukt pressade mot tinningarna.
Om jag bara kunde sova.
Jag kanske kan berätta om ett minne sedan en tid tillbaka?
Det var för flera år sedan och jag var fortfarande liten, men tillräckligt stor för att med stolthet utåt och darrande knän inåt tacka ja till om jag ville ta dykarcertifikat. Gå kursen. Det var svårt och på engelska och Mauritius var kanske det vackraste stället jag sett - det fanns så mycket jag ville göra. Precis alla vattenaktiviteter. Men så kom syrgastuberna som alternativ till tre andra. Tack till min far som pluggade i två långa dagar och (över-)talade dem om att låta mig och honom skriva teoriprovet tillsammans. (En detalj: 100/100 rätt står det även i mitt passliknande häfte.)
Efter några få lektioner i en pool, som kändes som havet där under utan men som ett badkar när vi tippade i, sa de åt oss, mig och pappa, att vi var redo att få dyka i det riktiga havet. Den mycket tunga utrustningen bar jag alldeles själv från huset över solhet asfalt och ner till båten i den privata hamnen. Jag kände mig stor då, med sanden mellan tårna och lite lite skavandes under dykardräktens ben. Sekunden vi kom ut på havet höll jag med samma - nu inte lika starka - barnarmar om min värkande mage men låtsades som ingenting. Min version av ingenting bevisades vara allting på bilderna som togs.
Det var väldigt starka strömmar i vattnet den dagen. Visst, solen sken och den lilla paradisön var fortfarande skimrande, men just i den stunden kunde vi ha varit varsomhelst. Min far och dykarledaren låg i vattnet redan och jag var den sista att ta mig i, men båten drevs bort av vinden och det tog säkert fem minuter av adrenalinandning att vända båten så att den stod rätt, så jag inte skulle tippa i för långt bort ifrån de vuxna. Jag vågade inte. Känslan av att kasta sig ut, bakåt, ensam mot ett okänt djup var övermänskligt tyckte jag. Tänkte jag. Fast jag tänkte inte då, jag kände och det kändes NEJ. Båtkillen vände tillbaka ännu en gång och nu, med irriterade rynkor kring ögonen lämnade han snabbt ratten, tittade mig i ögonen bakom cyklopets vakuumförpackande glas och ropade kvickt "one two three". På three kände jag ett starkt tryck mot axlarna och i nästa sekund miljoner av de allra mest befriande luftbubblor kring hela min kropp. Jag sjönk men steg snabbt igen, i mig, i vattnet. Men inombords var det inte den uppblåsbara västen med flytfunktion jag hade att tacka.
Jag kan inte med ord beskriva första gången vi var under ytan. Ingenting annat låg i fokus då. Inte tiden, inte platsen, inte djupet. Korallreven var alla i rostfärgade nyanser, men jag som inbillat mig en sjöjungfrutät undervattensvärld (läs: Atlantis möter Ariel möter Jurassic Park) blev inte en synonym till besviken. Inte inte inte alls. Fiskarna med brunkamouflerade ryggfenor var regnbågar från sidorna. Och nyfikna. Vi svävade! Jag höll ledarens hand och var aldrig någonsin rädd. Jag fick visa att jag kunde tecknet för okej även fast jag visat det tio gånger i poolen och vi svävade sedan vidare. Tyngdlöst tillstånd och en ny värld som öppnade sig den dagen. Ett ensamt tomt ljud av andas in, andas ut. Ett mänskligt ubåtslugn.
För några nätter sedan drömde jag att tiden sedan vi steg upp från ytan fram tills nu aldrig existerat och att jag flög där, utan någon vetskap om när vi skulle komma upp igen. Mina veckor nu i de mörkaste tiderna på året har varit fyllda med mardrömmar och frågan är om min hjärna hade planerat denna scen som mardröm också, för trots allt finns det ju ett helt bibliotek med olyckor som kan ske och kunde ha skett. Kanske borde jag som människa (ja, jag är ju det jag med) ha skrämts upp av tanken om ett ingenting (dock ett vackert sådant). Kanske fanns det någon undermening med att det i drömmen inte fanns någon annan än jag, ingen jag höll i handen, men jag kommer aldrig någonsin att kunna tänka så. Jag lyckades lura mig själv, morgonen efter, att detta var det bästa som hänt mig på länge.
Jag ryser inte av tankarna på en fantastisk, en gång upplevd tomhet. Jag känner miljoner bubblor stryka längs ryggen.
wow, det där lät fantastiskt.
SvaraRaderaoch även hur du skriver är rätt fantastiskt fint.
och så häftigt att du har ett mörkrum i källaren! jag fick ett litet framkallningskit i julklapp så jag ska banne mig våga framkalla min första rulle snart. jag har ännu kvar att se bilder träda fram framför mina egna ögon, men förhoppningsvis, inom en snar framtid, har även jag fått vara med om det.
men ja, kör järnet med det analoga!
för mig är det så mycket mer tillfredsställande än den digitala fotografin.