Om att andas in natten på riktigt. Som om det var på film kan jag samtidigt som jag sitter med en dator i knät blicka ut över vår lilla stad som i natt (årets mörkaste tidpunkt) lyses upp av gatulysen, fler än jag räknat till förr. Skolkatalogen fyller sin enda funktion som värmeskydd mot min bleka hud. Jag har rysningar i kroppen sedan cliffhangers och mullrande specialeffekter på bioduken och ser med spänning fram emot morgondagen. Ser fram emot uppvaknandet.
01.22
Jag är väldigt förvirrad. Ibland förtvivlad också. Jag konverserar och talar med människor aka vänner som jag nog inte riktigt ser på grund av att jag förblindats av egna mentala murar. Jag tror att allt kommer bli så himla bra dagen jag fyller vuxen och dagen jag beger mig bortåt men efter många många texter kring detta (och även en skvätt sunt förnuft) förstår jag ju. Jag har väl alltid fattat. Det handlar inte om att vända ryggen till problemen. Det som en gång upplevts går ju förstås inte att radera. Vad är det man brukar kalla det, permanent. Vad är en fysisk gest jämte en psykisk, trots allt? Det fysiska borde inte ens påverka, tycker man. Hade jag kunnat läsa folks tankar hade jag vetat vilka jag först skulle applicera denna superkraft på, inga mäktiga diktatorer, inga högt uppsatta eller Hollywoodpoeter utan andra skådespelare benämnda mina vänner. Illa? Jag vet inte. Jag tror att det blivit svårare för mig att koppla upp mig mot vad som är socialt accepterat beteende allt eftersom terminen gått oss alla förbi. Får man svära/smsa i kyrkan? Får man be om gentjänster utan att tjänsterna getts i första hand och får man sova bort fel timmar om dygnet då man ändå inte har tider att passa, tider att förhålla sig till? Den ack så välbekanta känslan av tyngd fyller mig. Som om jag vägde dubbelt så mycket och i och med det sjunker ner dubbelt så långt i min ganska hårda madrass. Som när man suckar ut sina sista spänningar och tänker att "jag vet precis vad som väntar". Den fyller mig för att jag bara sitter här och tror att jag kommer få skarpare syn av att stirra mot den blinkande markören i textdokumentet, tänker mig ett mer logiskt hjärnarbete om jag bara kan formulera innehållet på detta digitala papper. Och åh vad jag känner igen känslan. Den när du går och väljer sista platsen kvar, den när jag gör piruett vid min vinterjacka men inte ser en själ kvar. Du står inte på din plats i ledet längre. Och jag tolkar dina blickar som kritik fastän de säkert inte talar om sådant utan snarare en morgon utan smink eller en på tok för sen natt för din alldeles egna dygnsrytm. Jag läser böcker och inlägg och kommentarer om kritik och jag absorberar som en tvättsvamp, ja, som om det var du som spottade ur dig all litteratur som skapats och som lyst framför mig. Jag vet inte vad som skulle vara den jobbigaste eller svåraste förbannelsen, att gapa och svälja alla ord som någonting vridet mot sig själv, eller att man gick helt obrydd förbi. Jag vill ju tro att det är en basal del av den egna utvecklingen av personlighet och attityd men jag dras lika gärna med i de andra teorierna. Mead menade att vi är nuets skapelser. Att det vi gör och säger bara beror på våra sociala sammanhang. Jag velar mellan teorierna och tror nog inte på att vi inte byggs upp kring minnen och tidigare upplevelser. Men åter till grundproblemet, jag som tolkar och övertolkar och analyserar och överanalyserar. Överdriver och sånt. Har ingen medicin och ingen dunderhonung att ta till, men en paus från verkligheten och ett besök i landet huvudet hjälper nog. En ordentlig natt kanske inte sitter fel den heller, att känna sig så krackelerad vid en så pass tidig tid gör mig nästan det nedstämd. Circulus vitiosus. Men det går bara nedåt just nu, för att allt bara snurrar åt samma håll och jag lyckas blanda in alla småsaker i helheten och skapar förvrängda bilder. Förvånansvärt vad vis jag kan känna mig nu samtidigt som när jag överblickar mina tidigare ord verkar seg som kola i skallen. I stället för midnattsdepressioner kan vi enas om att vi nu går mot ljusare tider. Det kan vi väl? Säger de så på nyheterna så måste det ju stämma.
Herregud jag är för trött för att få skriva/hålla på såhär, det blir helt utan mening för er och för mig med imorgon då jag vaknar upp och kontrolläser - ännu en tyngd. Jag ber om ursäkt för eventuella skavsår i näsrynkorna om ni kisat er igenom denna tegelsten av obegriplig text. Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar