Igår var det den trettonde december vilket innebär lucia för de flesta, så även för mig. Förmodligen den allra vackraste svenska traditionen jag vet, med all eld och alla sorgliga sånger om ljus och mörker. Inget fokus på en superlycklig och hyperkonsumtionsvänlig julaftonskväll i typisk amerikansk stil. Där alla bär på bjällerdräkter och rött glitter, brunt bälte och med en blek tandrad som aldrig verkar vilja avslutas av mungiporna. Tusentals skimrande små stenar.
Vi fick igår morse se skolans eget luciatåg som musikesteterna ansvarade för, med stämmor och en fin kvartett som bjöd på dolda nervryck av de heta stearindropparna. Fint och stämningen i aulan var så som den ska vara på en skola sådär en vecka innan jullovet drar igång, och avslutades med en varm varm kopp kaffe och en varm varm känsla i bröstet. Och det doftade av lussebulle (djävulskatt) den förmiddagen! Vi tog därefter med filmkameran och rände runt över och under hela staden för att visa upp alla dess sidor, exklusive baksidor, på engelska och på ett romantiskt flörtande sätt. Jag redigerade med ett ganska sliskigt blurfilter som gör att allt skiner precis det där lilla extra som vi också ville få fram genom våra texter, och tycker lite halvt illa om mig själv för att ha gjort det. Även fast den är väldigt medveten känns det som en ryslig sell-out. Reklam är ju en slags maktpsykologitango där kunskap prioriteras max och där den underlägsna luras in på spåret att det är rätt eller fint eller janikantänkasjälva. Tur att det, som många andra arbeten, bara är någonting att stå för i den där jobbiga kvarten under redovisningsdagen och sedan endast existerar för att andas bort.
Men åter till högtider och till värmeljus. En del av den där mjuka värmen fanns kvar även idag och gjorde det helt okej att stiga upp ur sängen. Kanske var det även det uppvaknandet som gjorde att jag insåg att det bara är en vecka kvar nu. Jisses! En vecka. Och fem dagar i klassrummen. Jag har ju inte köpt alla julklappar (Inget fokus på en superlycklig och hyperkonsumtionsvänlig julaftonskväll) och jag har inte städat eller smyckat mitt rum tillräckligt noga (i typisk amerikansk stil. Där alla bär på bjällerdräkter och rött glitter) - jag är inte färdig, inte nöjd! För tydligen måste jag vara det (med en blek tandrad som aldrig verkar vilja avslutas av mungiporna).
Ni kan kalla mig fröken Djävulskatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar