27.12.11

Det låter förstås ganska märkligt men för någon natt sedan låg jag klarvaken och funderade på fascinationen kring bloggande. Jag känner bara mig själv, men jag tror att jag märker vibbarna om ungefär hur flera andra fungerar. Åtminstone är det det jag vill tro. Det är svårt att säga varför jag fortsätter detta projekt eftersom den första veckan bara var en en-om-dagen-kapplöpning med en vän, och jag tror att det blivit en slags omvänd kreativ behandlingsterapi. I stället för att glatt dokumentera det jag gör om dagarna men snabbt tappa inspirationen för att det inte haft ett givet mål, har jag lättare kunna slutföra projekt och minidrömmar när jag vet att jag kan lägga upp det här. Det har blivit som en slutstation för en hel del saker, och även om jag inte visat er allt (det är en lång väg dit) så har det varit en bidragande faktor för att de sista stygnen ska sys, den minsta bollen på nosen ska målas eller punkten ska sättas efter en treradsstyckesmening. Jag är glad att ha detta lilla fotoalbum med utrymme för mer, fler.

Om det är årstiden eller kameralinsen eller tvånget som gjort att jag vill spelar ingen roll, för det gör mig bubblig hur som helst. Ta tåget någonstans. Någon dag snarast vill jag hitta den där gläntan som bara finns innanför squama frontalis. Och fotografera analogt fastän det är digitalt. Och promenera med bara ben i de där sandalerna utan att riskera fästingbett.

Snön på marken har bytts ut mot is och det finns få sanna vintertecken. När solen samtidigt skiner blir det en helt annan bild än den som ligger kvar sedan förra året, tjugosex minusgrader och allt som kommer med det, ni vet. Värmen, eller "värmen" behöver längre inte komma från fiktiva romanser utan elementet intill sängen räcker utomordentligt bra. Att sitta bakom en dataskärm och pilla ner ord och idéer räcker ju inte till att väcka dem och utföra dem, och det är ju i det som självaste glädjen ligger i. Men det kommer, det kommer.

Och nu till en annan slags värme. Jag har på ett vis återförenats med två idag. Sett och hittat någonting som jag saknat oerhört och jag har även arbetat på ett fastare handslag. En bortflyttad men mest har det nog varit jag som gett mig iväg, inser jag. En distans som jag inte vet om jag verkligen haft ögonen öppna för förrän nyss, förrän förra veckan kanske. Jag är lite för tyst och har lite för svårt att släppa ut helheten i skratt men ack vad jag är lycklig i lyckliga människors närvaro. Och tacksamheten förstås, inte glömma den. Avstånd och distans under ett par månader, men vi tre, vi har fasta handslag.