Det finns en speciell spänd stundtals stirrig känsla av att vara FÄRDIG. Av att med gott samvete kunna läsa sin bok, kunna släppa spänningarna i nacken. Den fungerar för mig endast som ett slags förstoringsglas som liksom får alla handskakningar att verka mer kraftiga. Det känns som om jag fuskar och det är fel och någonting jag verkligen verkligen inte vill göra, inte fuska på det sätt som kroppen lärt sig straffar sig åtminstone. Så som när uppgifter och skolan blir uppskjuten till sista kvällen och vips tar inte det där lilla arbetet en halvtimme utan en hel natt och då brister ju alla nervtrådar man kan hitta. Inte lindrande för skakningarna, om jag säger så.
Nu är jag FÄRDIG. Jag är klar. Har avslutat alla obligatoriska saker. Har färdigställ, skrivit, mailat in, skrivit ut, gjort mitt. Och som om mitt liv skulle gå på en förutbestämd ihopsvetsad räls gör det mig inte med lugn. Men jag tror en dusch och en packad skolväska och en natt med stjärnhimlen ovanför kan vara den rätta medicinen. Jag måste få komma undan tankarna på vem är jag och hur stor del av mitt liv består av ditt efter att ha suttit i tre timmar med en uppsats och en slags analys av mig själv, psykologi när den går som djupast inåt vill jag nog påstå. Orden klingade då i takt med ett av mina favoriter bland filmers soundtracks, men om jag skulle läsa om det i skrivande stund antar jag att skräplåtarna från Biebers julskiva som raspar sig genom gipsväggen från min systers rum intill skulle ha större påverkan. De förra är nu bara minnen. Och kontraster.
Jag har ännu ett miniprojekt som jag plockar från mina oräkneliga anteckningar i telefonen (för övrigt världens bästa ställe att samla idéer som man aldrig minns innebörden av. Kom igen, vad ligger det för brukbart i "en schäfer som aldrig hårar - trumpeten - jatack jag vill gärna ha påtår"?) Det b¨går ut på, kanske just som nu, att plocka en sak varje dag på lovet som är det allra mest markerande för den dagen och kasta upp den hit till det världsomspännande internet. Kanske mest för att jag inte vill kasta bort lovet på ingenting, jag vill inte att det bara ska bli luft som jag ändå skulle andats in. Och en anledning att släpa på kameran som inte ens är min egen. Jag ska finslipa på tanken och gör det mer än gärna. Nedräkningen börjar nu: två dagar kvar. Andas in och andas ut. Två gånger till. Jag tror jag behöver stimulans och andra tankar kring hur ett lov ska spenderas för att komma någon vart i mitt eget huvud. För trots allt, förnyelse är alltid bra och vi behöver ständigt uppdateras. Jag vill resa bort och en av dagarna på den kommande tiden av utan skola ska jag göra en lista. Lista. Lista upp allt som är sådär bra och viktigt och kanske blir det mycket tal om huvudstäder som önskas besökas hellre innan imorgon än efter. Vet jag? Vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar