25.1.12

Jag har aldrig upplevt tiden gå så långsamt som den senaste timmen. Klockan har varit sjuttonågonting i en evighet och det gör mig ju glad, absolut, men det känns så konstigt. Ni vet stressen som alltid infinner sig i onödan, en annan typ av oro än prestationsångesten inför till exempel ett skolarbete. Jag har trötta ögon idag.

Vill berätta något om våren bara för att få drömma lite tillbaka, eller rättare sagt för att drömma om det som komma skall. Jag tänker på och förundras över att det inte är så lång tid tills det faktiskt förhoppningsvis slår om. 

Idag har jag både avslutat ett halvt Harry Potter-maraton och varit på gym, vet inte vad jag egentligen gör där men jag är nöjd efteråt och har en fin vän som peppar mig det där sista sista lyftet. Och det behöver jag, är jag tacksam för. Någon gång måste man väl börja, komma igång, starta, vakna upp och liksom uppfylla sin/min dröm. För vi har väl alla mål? 

Vandringen mellan hett och kyligt pågår, min panna min nacke min mage vill inte bestämma sig för vad som är det bästa för mig just nu men det är enligt mitt huvud aldrig något av de alternativen de testar. Rädsla för rastlöshet efter en planerad stund plugg, en städning och en middag som jag ska laga = bidragande faktor.

Hittar fortfarande ingenting om våren, solskenshistorier kallas de väl. De som är lyckliga i slutet. Jag har många många sådana men mitt minne vill inte sträcka sig så långt tillbaka som för cirka exakt nio månader sedan. Vad gör man! En dum en som jag skriver bara dagbok en gång i kvartalet och det hjälper mig inte alls i skrivande stund. Åh, mycket att förbättra.

Jag känner mig rätt hungrig nu. Tänker laga någonting som påminner om våren.