På bloggar runt om i landet och världen ska året som gått sammanfattas i listor. Rangordna vänner, aktiviteter, städer, maträtter, fyrverkerier. Alltid en tävling om hur och vem som lyckats bäst eller som haft de snyggaste kläderna. Vem som kan definiera året i en mening, i en sammanräkning, i ett enda mycket prydligt inslaget paket. Jag blir irriterad. Jag minns många bra saker från året, men kom igen. På trehundrasextiofem dagar kan man inte alltid vara lycklig och om man är deppig en gång i veckan (relativt lite) är det femtiotvå olika tillfällen att vara nere. Det är inte bara snygga bilder på glambrudar med paljetter och höga klackar. Jag pratade med en vän för ett tag sedan om argument mot att ens ha en blogg, en med text åtminstone. Och the main thing var att allt måste verka så himla perfekt, för man väljer ju ut det lilla man visar upp för cybervärlden. Jag har nog fallit under det där många gånger och jag vet många andra som haft andra ambitioner men som helt enkelt bara inte gjort så.
Om man, jag, någon, däremot skulle sammanfatta årets missöden skulle det bara vara uppmärksamhets- & omtänksamhetsstöld av läsarna. Vilken båt vi sitter i va. Sitta kvar och vara säker med romantiska porträtt av en lite lite för intressant vardag, eller hoppa ur, frysa ihjäl och dö.
Jag är inne i en period där det kanske är hormonerna som tar största procentdelen av min kroppsvikt. Jag svävar och drämmer handlöst i backen. Får blåtiror. Har även insett att jag går och förälskar mig i människor jag knappt känner, hej vi umgås en eftermiddag jag är kär i dig, nästa dag samma sak fast applicerad på en annan person. Varför detta? Sömnlösheten kan inte betyda så mycket för det mentala väl? Det är ju en ganska fin känsla trots allt, men det har definitivt överstigit alla socialt dragna gränser. Och kärlek, som för att knyta samman alla dessa sönderdragna stycken, är något som alltid visas ur ett romantiskt perspektiv. Olycklig som lycklig. HUR GÖR MAN är till och med en sådan där romantisk fråga. Men kärlek är ju inte så himla fint väl. Det är, precis som mat, precis som sömn, delar av många många människors vardag. Det fluffiga i det är sällan någonting annat än bilden av den man vill vara utåt, jag har varit den som sagt saker som att jag inte längre har fötterna på jorden utan är någonstans där uppe, medveten om att jag inte alls känner så egentligen. Förälskelse är mer som att må illa, en fet himla knut i magen som växer och vrider sig och ibland tror man att det är nervositet. Hur definieras kärlek? Min ständiga nattliga fråga. Vad sjutton är det jag känner egentligen. Beundran, saknad, respekt. Hjärtat slår ändå minst ett slag i sekunden för alla, även vid de mest olyckliga (märk hur jag sätter olycklig som motsats till förälskad, går emot min egen teori) tillfällena i livet. Och sitter kärleken i hjärtat, inte bara i hjärnan? Och så som de flesta vet går mitt huvud inte riktigt att lita på. Självturbulens.
Jag har i mina öron den bästa musiksmaken, och satte idag ihop en lista över några av favoriterna. Tänkte att "ja, det kanske kan få placeras här på bloggen" men insåg nyss att hur bra den än är är det fortfarande bara en Lista. Typiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar